Henrik Berggren och Kjell Östberg svarar på Svante Nycanders debattartikel om den aktuella utgivningen av Palme-biografier: ”Palme sänkte svenska modellen”

Henrik Berggren svarar på Svante Nycanders debattartikel

Svante Nycander riktade tre förebråelser mot min Palmebiografi i förra numret av Respons. Den första var att jag inte förstått hur destruktiva sjuttiotalets arbetsrättsreformer var för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Den andra var att jag har misstolkat Olof Palmes inställning till löntagarfonderna. Den tredje var att jag har framställt honom som socialliberal när han i själva verket var socialist.

När det gäller arbetsrätten är jag skyldig: jag har helt enkelt svårt att förstå Nycanders resonemang om att MBL, LAS och andra åtgärder skulle vara ett angrepp på arbetsgivarna av samma slag som Margaret Thatchers antifackliga politik i 1980-talets Storbritannien. Onekligen var det arbetarrörelsen som påbörjade uppbrottet från den svenska modell där relationerna mellan arbetsgivare och fackföreningar reglerades genom frivilliga avtal, något som Nycander har skildrat väl i sin bok från 2002, Makten över arbetsmarknaden (SNS). Detta tar jag också upp i min Palmebiografi och pekar på att Olof Palme spelade en pådrivande roll i denna process, dessutom med tillägget att detta låg väl i linje med hans tro på statens roll för jämlikhetspolitiken och hans studier i ”Industrial relations” i USA på 1940-talet.

Men berodde Saf:s utträde ur samordnade förhandlingar och olika typer av korporativt samarbete på åttiotalet huvudsakligen på den socialdemokratiska regeringens ingrepp på arbetsmarknaden under sjuttiotalet? Om man hävdar det måste man bortse från den nyliberala vind som blåste över större delar av västvärlden och påverkade inställningen till fackföreningsrörelsen även i andra länder, som USA och Storbritannien. Den tror jag är långt viktigare för att förklara dagens risk att vi är på väg mot ett tvåtredjedelssamhälle än de tämligen beskedliga arbetsrättsliga reformerna på sjuttiotalet.

Men visst har Nycander en poäng i att jag kunde ha ägnat mer utrymme åt dessa frågor. Men att täcka in alla aspekter av Olof Palmes liv var ett krävande uppdrag och jag får leva med att vissa avsnitt kunde ha blivit bättre och utförligare.

I fråga om löntagarfonderna tror jag att Nycander har missförstått mitt resonemang. Han verkar uppfatta Meidners förslag som en förlängning av Palmes arbetsrättsliga offensiv. Men det ursprungliga löntagarfondsförslaget var ett märkligt brott med hela statslogiken i det socialdemokratiska välfärdsbygget. Palmes radikalism bestod i att han var beredd att gå väldigt långt när det gällde att använda staten för att skapa jämlikhet, Meidners radikalism bestod i att han ville att fackföreningsrörelsen skulle ta över företagen.

Att denna mer syndikalistiska modell lanserades av svensk fackföreningsrörelse beror mer på historisk slump – den ytterst intressanta personen Rudolf Meidner – än någon långsiktig rörelseriktning inom svensk socialdemokrati. Palme fick förslaget i knät som partiledare, och även om han försvarade det utåt som Nycander mycket riktigt påpekar, finns det talrika vittnesmål från medarbetare om hans olust och tvekan. Det som gör dessa vittnesmål övertygande, menar jag, är att de stämmer väl med den dåliga passformen mellan Meidners fackföreningsradikalism och Palmes tro på staten som den legitima omfördelaren av samhällsresurser.

Enligt Nycander borde denna analys leda till att jag stämplar Palme som en lögnare. Men att en partiledare tvingas ta ansvar för förslag som han själv inte har initierat och är tveksam till är knappast ovanligt i politiken. Olof Palme visste detta när han tillträdde, och det var sannolikt därför han kände motstånd mot att lämna det uppdrag som utbildningsminister som han brann för och bottnade i. Naturligtvis kan man säga att Palme var en svag ledare när det gällde löntagarfonderna, men då bör man minnas Tage Erlanders beskrivning av en socialdemokratisk statsministers uppgift: att hålla ihop partiet och landet.

När det gäller frågan om hur Palme ska etiketteras ideologiskt erkänner jag villigt att det är en komplicerad fråga. Det krävs dock diskreta nyanser snarare än bjärta färger om man ska kunna säga något meningsfullt. Som de flesta människor rörde sig Olof Palme över en skala under sin livstid och man kan ganska lätt plocka fram både en socialliberal och en socialistisk Palme beroende på när man gör utsnittet. Kjell Östberg har löst detta problem i sin på många sätt utmärkta biografi genom att främst se Palme som en skapelse av tiden. Men under mitt arbete blev jag mer och mer övertygad om att det fanns en intressant och originell kärna i Palme som var beständig över tid, även om den naturligtvis påverkades av tidsandans förändringar.

Men denna kontinuitet kan knappast beskrivas i några enkla ideologiska termer. Snarare handlar det om en livshållning som uppstått under uppväxten och hans inträde i det vuxna livet i slutet av fyrtiotalet. I den ingick en stark dos moralisk ansvarskänsla av existentiellt snitt och vissa grundläggande värderingar – vilket var vad Palme brukade tala om snarare än ideologier. Främst bland dessa grundvärderingar var hans tro på jämlikhet, både i dess traditionella klassutjämnande mening, men också när det gällde relationen mellan könen och i förhållandet mellan stormakter och små nationer.

I detta jämlikhetsengagemang och dess tillhörande övertygelse om att en stark offentlig sektor kunde avskaffa klassorättvisorna låg han också i linje med den mer djupgående rörelse i svensk historia som jag och Lars Trägårdh har beskrivit som en allians mellan individ och stat i boken Är svensken människa?

Jag tror det viktiga är att konstatera hur radikal Palme var i sin jämlikhetssträvan snarare än att gräva ner sig i mer finkalibrig ideologisk etikettering. Gång på gång återkommer han till hur det starka samhället och en ambitiös offentlig sektor både kan ge jämlika möjligheter och jämlika resultat. I min bok undvek jag att kalla detta ”socialism” eftersom jag tror att detta för de flesta människor leder tankarna till statligt övertagande av produktionsmedlen. Det betyder inte att jag anser att Palme var smygfolkpartist, även om han hade ett relativt gott samarbete med detta parti, som under hans tid ännu var socialliberalt. Kanske är det enklast att säga att Olof Palme var socialdemokrat.

Det är möjligt att jag har fel när jag tror att ”socialism” generellt förknippas med ett förstatligande av näringslivet. Jag vet att Åke Ortmark har argumenterat för att högt skattetryck är socialistiskt och jag uppfattar det som att Göran Greider anser att sextio- och sjuttiotalets fullskaliga välfärdsstat var ”socialistisk”. I så fall har jag inga invändningar mot att beskriva Olof Palme som socialist, även om jag inte tycker att begreppet gör full rättvisa åt hans originalitet som svensk politiker.

Henrik Berggren är författare.

Kjell Östberg svarar på Svante Nycanders debattartikel

Svante Nycander har länge drivit tesen att 1970-talet var en period när väl beprövade metoder att styra landet upphörde. Saltsjöbadsmodellen ersattes av politisk klåfingrighet och lagstiftning. I stället följde ekonomisk kris, hög arbetslöshet och så småningom ett fackligt medlemsras, åtminstone för LO. Den som ledde landet fel var Olof Palme. ”Under Olof Palmes första period som statsminister bröts vissa grundmönster i Sveriges sätt att fungera”, heter det i Nycanders anmälan (Respons 1/2012) av några av de Palmebiografier som nyligen utkommit, bland dem mina. De fackliga ledarna tvingades motvilligt inse att de blev överkörda av Palme. Den som hävdar något annat mytologiserar historien och har inte gått till källorna, menar Nycander. Vilka källor, undrar man nyfiket.

1970-talet var en brytningstid också inom de områden Nycander diskuterar. Men forskningens bild av samspelet mellan fack och politik är entydig. Uppslutningen bakom Saltsjöbadsmodellen var länge stor. De centrala avtalsförhandlingarna, den solidariska lönepolitiken och arbetsfreden bekräftade att den fortfarande fungerade. Men mot slutet av 1960-talet växte den fackliga kritiken. Bland annat den solidariska lönepolitiken bidrog till en ökad koncentration av makt och förmögenhet som gick de anställda förbi. Arbetsmiljön uppmärksammades i skuggan av silikos och ackordshets. Och företagsnämndsavtalet 1966 rådde inte på de ojämlika maktförhållandena, framför allt arbetsgivarnas paragraf 32: rätten att leda och fördela arbetet och fritt anställa och avskeda. Från det radikala 60-talet hördes kraven på ökad jämlikhet och jämställdhet, och snart skulle de vilda strejkerna öka pressen på facken. Under loppet av några år kom LO i grunden att ompröva sin inställning.

Lars Ekdahl och Bo Stråth menar att Metallkongressen 1969 markerar en skalömsning. Paragraf 32 måste avskaffas, var det entydiga budskapet, och vägen var den politiska. Vid partikongressen 1969 valdes Olof Palme till ordförande. Men det var inte han utan Metallettan som stod bakom motionen om att paragraf 32 skulle avskaffas lagstiftningsvägen om inte arbetsgivarna gav med sig. Samtidigt skiftade LO strategi när det gällde arbetsmiljön och blev, som statsvetaren Lennart Nordfors visat, den centrala katalysatorn för skiftet från förhandling till lagstiftning. LO-kongressen 1971 ställde en rad krav på statliga ingripanden inom områden som arbetsmiljö och näringspolitik. Nycanders hjälte Arne Geijer ville använda AP-fonderna som redskap för en utvidgad planering och centralisering från samhällets sida och motionerade själv i riksdagen om fackligt medinflytande. Den ledde fram till Medbestämmandelagen, den mest omfattande av alla lagar från denna tid.

Om nu Nycander inte litar på forskningen kan han få samma besked ur hästens mun. 1973 lämnade LO sitt remissvar på Lag om anställningsskydd. Eftersom man hoppats att frågan om rätt till arbete och trygghet skulle kunna lösas i förhandlingar hade LO länge avstått från att direkt kräva lagstiftning, heter det. Emellertid hade den vägen inte gett önskat resultat. Det var därför nödvändigt att LAS kompletterades med ett betydande löntagarinflytande över ett vidare område. Och LO blev bönhört. Efter lång tid av vånda och lokalt missnöje kring Saltsjöbadspolitiken hade ”LO lyckats driva igenom [min kurs] en kursändring som innebär ett avlägsnande från den frivilliga avtalspolitiken till förmån från statsmaktens lagstiftningsväg”, sammanfattar LO-historikerna Anders L Johansson och Lars Magnusson utvecklingen fram till 1976.

Att facket var pådrivande betyder inte att partiet och Palme var nödbedda att effektuera kraven. Tvärtom. De passade som hand i handske i det omfattande reformprogram som initierades vid denna tid, liksom man till exempel i samklang med kvinnorörelsen genomförde krav på daghemsutbyggnad eller fri abort. Men att göra Palme ansvarig för löntagarfondförslaget är befängt. Det utarbetades inom LO utan att partiet, och allra minst Palme, hade påverkat dess utformning. Och framför allt: det stred mot hela Palmes reformistiska credo. Han var en konsekvent företrädare för funktionssocialismen. Socialdemokratin skulle genom lagstiftning påverka och reglera marknadens funktioner. Medbestämmandelagen representerade för Palme ”den största spridning av makt och inflytande som ägt rum i vårt land sedan den allmänna rösträttens genomförande”. Ägandet ville han inte rubba.

Visst kan man hitta åtskilliga citat där Palme uttalar sig positivt om löntagarfonder. Han var ju ändå ordförande i ett parti som ställt sig bakom idén och beroende av goda kontakter med LO. Men handling säger mer än ord. Trogen funktionssocialismen föreslog Palme först en lag som garanterade facken hälften i företagens styrelser – något som kraftfullt avvisades av LO.

Att löntagarna skulle ha del i förmögenhetstillväxten var något som även Folkpartiet ansåg vid denna tid. Därför blev Palmes andra försvarslinje den statliga utredning som tillkommit på folkpartiets initiativ. När denna havererat vidtog ett skickligt manövrerande, med Palme och Feldt som centrala aktörer, för att avlöva förslaget dess systemomvandlande innehåll. Och även Svante Nycander måste väl vidgå att arbetet, ur Palmes och Nycanders synvinkel, var synnerligen framgångsrikt. Den proposition som regeringen Palme lade fram 1983 hade inget gemensamt med Meidners förslag. Kvar fanns ett tidsbegränsat experiment med främsta syfte att förse näringslivet med riskvilligt kapital.

Svante Nycander har, liksom Henrik Berggren, ett förflutet som ledarskribent på liberala Dagens Nyheter. De företräder på ett intressant sätt de bägge huvudlinjerna i den svenska borgerlighetens strategier under det senaste halvseklet. Nycander ser nostalgiskt bakåt mot efterkrigstidens Sverige, där ideologierna var döda och landets framtid avgjordes av ansvarsfulla herrar bakom stängda dörrar i rökfyllda rum på Blasie­holmen eller Harpsund. Berggren har i stället med Lars Trägårdh uppfunnit de nya moderaternas våta dröm, statsindividualismen, där medborgarna ger makten direkt till en neutral stat utan att behöva förlita sig på fackföreningar eller andra kollektiva aktörer. I statsminister Reinfeldts kongeniala uttolkning: ”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.”

Men 70-talets sociala rörelser går inte att önska bort. Palmes första period som statsminister inleder en av de mest dramatiska perioderna i Sveriges moderna historia. De reformer som genomfördes då är kanske de mest omfattande som genomförts i något land. Förutom arbetslagstiftningen handlade det om allt från sambeskattning och föräldraförsäkring till sänkt (!) pensionsålder och dureformer. Samhällsklyftorna minskade mer än någonsin, jämställdheten ökade. Man kan gilla det eller inte men det var ingen enskild man som ledde Sverige i denna riktning – de flesta reformer genomfördes dessutom med borgerliga partiers stöd – och orsaken var knappast heller något kontrakt mellan Palme och folket. Den kan bara förstås av det dynamiska växelspelet mellan de nya sociala rörelserna, som kvinnorörelsen och miljörörelsen, och den traditionella arbetarrörelsen. Att också LO, denna besinningens främsta stödjepunkt inom arbetarrörelsen, sveptes med i vänstervinden kan måhända vara svårt för Nycander att ta till sig, men är det yttersta belägget för djupet i tidens radikalisering. Det är klart att denna utveckling för ett tag förändrade de samhälleliga styrkeförhållandena till arbetsgivarnas nackdel.

Och visst hade det varit ett gyllene tillfälle för en målmedveten socialist med de egenskaper Nycander tillskriver Palme att bygga breda allianser och mobilisera dem för att på ett avgörande sätt leda landet i en annan riktning. Verklighetens Palme bejakade mycket av 1970-talets reformer men valde också att sätta IB på strejkande arbetare, oskadliggöra löntagarfondsförslaget och leda en 80-talsregering vars monetaristiskt inspirerade politik ledde till ökade samhällsklyftor, avregleringar, 90-talskris – och en demobilisering av de sociala krafter som hade kunnat göra skillnad.

Kjell Östberg är professor i historia vid Södertörns högskola.

Svante Nycander svarar Henrik Berggren och Kjell Östberg

Under sjuttiotalet politiserades alla frågor som rörde arbetsmarknaden. Det var ett brott mot traditionen att arbetsgivare och fackföreningar autonomt bestämmer inom det område de mutat in med kollektivavtal. Hur mycket var det Olof Palmes eget strategiska vägval som ny statsminister, hur mycket ett resultat av fackliga opinioner och krav? Något enkelt och rakt svar går inte att ge, men för tänkandet framåt är det av vikt att så långt möjligt förstå drivkrafterna bakom det som skedde. Många inom arbetarrörelsen ser sjuttiotalet som heroiskt, en glansperiod för facket och den socialdemokratiska reformismen. I den mån politiseringen bidrog till en varaktig erodering av det kollektiva förhandlingssystemet, förlust av regeringsmakten och ekonomiska skador vill man ogärna ge partiledningen skulden; man pekar hellre på tidsandan, opinionen på arbetsplatserna, vänstervågen och förändringar i omvärlden. Olof Palme gjorde det han måste göra för att hålla ihop partiet i en turbulent tid. Så resonerar också Henrik Berggren och Kjell Östberg.

”Forskningens bild av samspelet mellan fack och politik är entydig”, skriver nu Kjell Östberg. Facket var drivkraften bakom omsvängningen från avtal till lagstiftning från 1969. Ja, det har dussintals forskare hävdat, och så trodde även jag till dess jag studerade källorna under arbetet med Makten över arbetsmarknaden (2002). Jag fann att LO bjudit motstånd mot politiseringen av det fackliga reviret åtminstone till 1971 och försökt hålla kvar de mest centrala frågorna – arbetsmiljön, anställningsskyddet och medinflytandet – i förhandlingssystemet enligt spelreglerna från 1938, medan Palme varit pådrivande.
Regeringen gav direktiv till en utredning om lagstadgat anställningsskydd kort före gruvstrejken vid årsskiftet 1969-70. LO hade inte begärt en sådan utredning, och en LO-rapport inför kongressen hösten 1971 visade att man ville ha kvar frågan i förhandlingssystemet. Propositioner om de så kallade äldrelagarna 1971 och om Las 1973 innehöll skarpa utfall mot arbetsgivarna i kontrast mot den lågmälda sakliga analysen i LO-rapporten. Lagen blev hårdare mot arbetsgivarna än Åmanutredningens förslag 1973, som var förankrat hos LO.

Kjell Östberg frågar vilka källor jag använt. Svaret finns i Makten över arbetsmarknaden, där jag skrivit omkring hundra sidor i detta ämne, och i Sist in först ut. Las och den svenska modellen (2010).

Palme argumenterade i partistyrelsen för öppen kamp mot arbetsgivarna. Hans retorik om demokratins tredje steg trissade upp förväntningarna på medbestämmandelagen och legitimerade statliga ingrepp i ägandet av större företag. Efter några år svängde LO och började hårt driva lagstiftningskrav; man klev över ett staket och berusades av den saftiga grönskan på andra sidan. Det skedde i full offentlighet och har stannat i det kollektiva minnet. Även forskarna har trott att Palmes roll var att politiskt förverkliga vad facket hade begärt.

Kjell Östberg lutar sig nu mot denna enligt honom entydiga forskarbild, men i sin biografi skrev han att Palme med sin retorik ”medverkat till att driva på radikaliseringen ytterligare”. Han inser att detta bidrog till den svenska modellens fall. I sitt inlägg beskriver han Saltsjöbadstraditionen ironiskt, närmast hånfullt, och man förstår att dess sönderfall inte bekymrar honom. Jag tror att de fackligt förtroendevalda och dagens socialdemokratiska ledning gör motsatt värdering.

Vad fanns det för anledning för en statsminister att driva på sjuttiotalets radikalisering ytterligare?

Henrik Berggren och Kjell Östberg ser inte hela mönstret. Politiseringen gällde inte bara arbetsrätten och beslutet att kollektivisera ägandet av företag utan också lönebildningen, som fogades in i en statlig inkomstpolitik med de offentliganställda som löneledande. Genom att skapa en särskild arbetsgivarförening för statliga bolag försökte man splittra arbetsgivarna i näringslivet. Sammantaget var det en tydligt arbetsgivarfientlig politik, som bäddade för en nyliberal motreaktion. Traditionen från Karl Staaff till Tage Erlander föreskrev statlig neutralitet inom området för partsförhandlingar.

Palme ansåg sig själv vara demokratisk socialist. Det finner Berggren missvisande, eftersom han förknippar socialism med förstatligande av näringslivet. Men socialistisk samhällsteori handlar alltsedan Marx i huvudsak om kapitalismen, medan den socialistiska visionen är suddig och osammanhängande. Socialisten känns igen på vad han säger om kapitalismen.

Palme var huvudansvarig för det socialdemokratiska partiprogrammet 1975. Enn Kokk skriver i en presentation att partiet starkare än man gjort 1960 knöt an till ”den marxistiskt färgade idétraditionen”. Partiet hävdade att kapitalismens drivkraft är strävan efter vinst. ”Kapitalismen söker upphöja denna princip till norm för de enskilda människornas handlande och för värderingen av människorna.” Kapitalismen går ofta ”i förbund med politisk diktatur, rasförföljelser och förtryck” och sägs orsaka utslagning, arbetslöshet och inflation. Partiet bekände sig till demokratisk socialism och ”planmässig hushållning under medborgarnas kontroll”. Programmet bejakade implicit Rudolf Meidners fondförslag 1975.

Sådant förklaras inte av önskan att ”hålla ihop partiet och landet”. Palmes eventuella inre tvekan inför partiprogrammet är oviktig. Han påverkade opinionen och de politiska besluten, och inget tvingade honom att gå samman med en marxistisk vänsterflygel som hans företrädare alltsedan Branting hållit kort.

Jag kritiserar inte Henrik Berggrens tolkning av Palmes tänkesätt utan försöker beskriva vad han faktiskt gjorde och vilka följder det fick. Som andra partiledare trodde sig Palme ha receptet för att vinna nästa val, men han missräknade sig under sjuttiotalet trots oppositionens vilsenhet. Arbetarrörelsen har ett bekymmer så länge Palme är dess största idol och föremål för stora biografier som inte tar upp det mest problematiska i hans insats.

Svante Nycander