Historikernas roll i dagens samhälle

Humanister uppmanas ofta att förklara på vilket sätt deras vetenskaper är till nytta för samhället. Det är ett rimligt krav, kan man tycka. Samtidigt finns det få yrkesgrupper som diskuterar nyttan och betydelsen av den egna verksamheten med lika stort engagemang som just humanister.

Problemet är kanske snarare att politiker med ett ansvar för forsknings- och utbildningsfrågor inte alltid är intresserade av att lyssna. Själva är de under alla omständigheter märkvärdigt frånvarande i debatten. I Sverige kan man i dag vara utbildningsminister utan att kunna svara på frågan vad de humanistiska vetenskaperna är till för. Bristen på en tydlig linje blev plågsamt uppenbar i debaclet kring Medelhavsinstituten, Terminologicentrum och svenskundervisningen vid utländska lärosäten efter den senaste budgetpropositionen. Med tanke på att staten ändå finansierar merparten av svensk humanistisk forskning och undervisning – och att den tillsammans med kommunerna dessutom bekostar stora delar av den infrastruktur som består av arkiv, bibliotek och museer – borde man som medborgare ha rätt att kräva att de folkvalda tog frågan om humanioras uppdrag på större allvar.

På senare tid har diskussionen om humanioras relevans förändrats. Under efterkrigstiden var det framför allt ambitionen att stärka demokratin som tjänade som legitimitetsgrund för humanistisk forskning. I dag handlar det oftare om humanioras förmåga att bidra till politisk och social hållbarhet i en tid av tilltagande klimat- och miljöproblem.

Många humanister har i denna situation sett ett behov av att ompröva etablerade metodologiska och teoretiska utgångspunkter. Forskare från olika ämnen har argumenterat för nödvändigheten av att nå bortom de representationer, diskurser och begrepp som står till buds för att tala om världen. De senaste decenniernas upptagenhet vid lokala språkspel och meningspraktiker har ersatts av en längtan efter vad som kallats ”the great outdoors”. Med filosofer som Alfred North Whitehead, Gilles Deleuze och Bruno -Latour som ledsagare letar nymaterialister och andra efter en väg ut ur det spegelkabinett som de förknippar med den så kallade språkliga vändningen. Bortom representationernas slöja hägrar en verklighet som emellanåt gör sig påmind vare sig vi vill det eller inte – exempelvis vid natur- och miljökatastrofer.

Besläktad med denna vändning är ambitionen inom historievetenskaperna att ta sig an längre tidsintervall och förändringsprocesser av global omfattning. De långa linjernas historia, som tidigare varit ifrågasatt, lanseras nu åter som ett alternativ. Ju mindre vikt vi som historiker fäster vid de begrepp och kategorier som människor under olika perioder använt sig av för att reflektera över sig själva och sin värld, desto lättare är det att tänka i långa tidsspann och att jämföra livsformer över stora tidsavstånd.

Det senaste inlägget i debatten om historievetenskapernas kunskapsanspråk är Jo Guldis och David Armitages The History Manifesto (Cambridge University Press, 2014: historymanifesto.cambridge.org). Fastän boken gavs ut så sent som i höstas har den redan rönt stor uppmärksamhet, och det är ingen vågad gissning att den under de närmaste åren kommer att vara en självklar referenspunkt i diskussionen om humaniora i allmänhet och historievetenskaperna i synnerhet. Guldi och Armitage låter förstå att historie-vetenskapen länge har befunnit sig i kris. Deras ambition är att ställa diagnos och att föreslå åtgärder som ska leda till en återhämtning.

Krisen har förorsakats av något de talar om i termer av ”short-termism”. Det är ett fenomen som de identifierar överallt i samhället och som de mer eller mindre explicit knyter till den moderna kapitalismens krav på snabb avkastning och till mediesamhällets allt kortare nyhetscykler. Historievetenskaperna tillgodosåg länge samhällets behov av andra tidsskalor. Från universiteten blickade historiker ut över kulturers uppgång och fall och försåg en bredare allmänhet med stora meningsskapande berättelser. Så är det inte längre, menar Guldi och Armitage. Sedan slutet av 1960-talet har normen för vad som är en rimlig undersökningsperiod förskjutits. Långa tidsperspektiv kan lyftas fram i handböcker och populärvetenskap. Men inom historikerskrået ses detta som metodologiskt oansvarigt.

Varför då denna ovilja att ta sig an stora frågor och långa kronologier? Guldi och Armitage spårar genombrottet för denna inställning tillbaka till slutet av 1960–talet. Det var en tid då konkurrensen om akademiska tjänster intensifierades och då teoretisk och metodologisk sofistikation blev ett sätt att ta sig framåt i karriären. Detta sammanföll med utbredningen av nya teoretiska riktningar och forskningsprogram. Författarna talar inte uttryckligen vare sig om poststrukturalism eller om den språkliga vändningen, men gemensamt för de forskare de anför som negativa exempel är att de brukar associeras med just dessa företeelser. Listan inkluderar i första hand historiker som utmärkt sig för sina analyser av meningsskapande praktiker och synkrona institutionella logiker: Natalie Zemon Davis, Robert Darnton, Carlo Ginzburg, Quentin Skinner etcetera. Likaså återfinns den obligatoriska referensen till postmodernismen och dess kritik av de stora berättelserna.

Enligt Guldi och Armitage har historiker-samfundet fått betala ett mycket högt pris för sin kortsynthet. Professionella historiker kunde fram till nyligen uppträda som rådgivare åt myndigheter och regeringar; de anlitades av renässansens -furstar och av efterkrigstidens amerikanska presidenter. I dag, menar författarna, är detta förtroende i det närmaste förbrukat. Fastän vårt behov av långa tidsperspektiv numera är större än någonsin efterfrågas historikers expertis varken i maktens korridorer eller i en bredare offentlighet. Andra leverantörer av stora berättelser har trätt i deras ställe. De mest uppmärksammade exemplen på ”long-term history” skrivs numera i andra discipliner. Guldi och Armitage nämner antropologen David Graeber och dennes Skuld – De första 5000 åren samt nationalekonomen Thomas Piketty och Capital in the Twenty-First Century.

Det är förtjänstfullt att Guldi och Armitage tar relevansfrågorna på allvar. Viljan att rikta den kritiska blicken inåt mot det egna fältet är befriande inopportun. Humanister har alldeles för ofta sopat interna meningsmotsättningar under mattan och i stället satt fokus på yttre motparter och hot mot verksamheten. En sådan påbjuden konsensus leder till ett vi-och-dom tänkande som reproducerar en självbild där humanistiska forskare sluter leden mot en oförstående omvärld. Vi finner ansatsen i manifestet berömvärd just eftersom vi tror att humaniora bäst förvaltar det förtroende som forsknings-finansiärer och studenter visar för verksamheten genom att formulera sig i positiva termer om vad man vill åstadkomma. Detta gör Armitage och Guldi mycket explicit. De återkommer inte minst till hur historievetenskaperna bättre kan bidra till samhällets behov av att möta klimathotets utmaningar.

Annat i deras resonemang är mer tvivelaktigt. Det finns förvisso goda skäl att ägna sig åt ”long-term history”. Problemet är att Guldi och Armitage inte tar de metodologiska utmaningarna som detta arbetssätt innebär på allvar. De låtsas ibland som om den omsvängning de kritiserar inte utgick från några principiella överväganden. Författarna säger i stort sett ingenting om varför så många historiker från och med nu valde att prioritera kortare tidsperioder och mer lokala sammanhang. I stället för att diskutera de argument som en gång användes för att motivera omsvängningen förvandlas motpartens teoretiska ställningstaganden till ett slags assesoarer för att bättre synas på det akademiska fältet. Det är riktigt att långa tidsperspektiv blivit starkt omdiskuterade. Men om man vill återupprätta detta slags historieskrivning måste de förklara varför de motargument som en gång vann gehör inte längre ska beaktas.

Författarna ägnar mer än hundra sidor åt att argumentera för vikten av samhällsrelevant historia och långa tidsperspektiv, men kopplingen däremellan blir aldrig preciserad.

Den njugga inställningen till mikro-historia och besläktade forskningstraditioner tycks delvis rentav självmotsägande. Guldi och Armitage framhåller att digitaliseringen av samhället skapat nya förutsättningar för historisk forskning. Vidare menar de att historiker är unikt rustade för att analysera dessa datamängder, eftersom möjligheten att utvinna intressant information ur big data är beroende av särskild kompetens. Skälet till att historikerna har denna kapacitet att tolka datamängderna beror på att de vet att beakta de föränderliga omständigheter som gett upphov till dem. Vad författarna talar om, får man förutsätta, är en historisering som inte bara syftar till att rensa uppgifterna på inkonsistenser, utan som gör både informationen och arkivformerna som sådana till föremål för analys. Här finns en märklig paradox: faktum är att det är just de forskningstraditioner de vill göra upp med som förfinat verktygen för sådana flerdimensionella tolkningar.

Den kanske tyngsta invändningen vi vill rikta mot Guldis och Armitages program är att de aldrig förklarar varför långa tidsperspektiv automatiskt ger upphov till en mer samhällsrelevant historieskrivning. Det är givetvis viktigt att historiker tar frågan om relevans på stort allvar. Men det är svårt att förstå varför studiernas tidsomfång skulle vara avgörande. Är den undersökning som omfattar den längsta perioden alltid den mest angelägna? Författarna ägnar mer än hundra sidor åt att argumentera för vikten av samhällsrelevant historia och långa tidsperspektiv, men kopplingen däremellan blir aldrig preciserad.

För historiker som i dag upplever att de får nöja sig med att betrakta den politiska maktens skådespel från åskådarplats kan det vara frestande att drömma sig tillbaka till ett mytiskt förflutet, då de rörde sig fritt i kulisserna och därifrån sufflerade dramats huvudpersoner. Men att försöka återerövra denna position genom att damma av vetenskapliga normer och ideal från 1950- och 60-talet och saluföra dem som om tiden därefter stått still, är inte en rimlig strategi.

Alla forskare måste kunna beskriva det sammanhang i ljuset av vilket den egna undersökningen är angelägen. Detta är en färdighet som man måste kunna tillägna sig oavsett inom vilken metodologisk tradition man verkar. Det finns oräkneliga exempel på historisk forskning som uppfyller mycket högt ställda krav på samhällsrelevans men som analyserar korta tidsperioder. Guldi och Armitage kopplar samman Carlo Ginzburgs Osten och maskarna med kortsyntheten, men det finns få studier som pekar på så vida sammanhang utanför sig själv som just denna. Den kom under en period då publiken och i synnerhet underklassen främst förstods som passiva konsumenter i kommunikationens kretslopp, snarare än som aktiva medskapande subjekt. Ginzburg bidrog till att förändra denna premiss och därigenom indirekt till att förnya de publik- och mediehistoriska arbetssätten.

Som nämnts finns det i dag många som vill göra upp med den forskning som växte fram mot slutet av 1900-talet. I allt fler sammanhang beskrivs den som en teoretiskt förfinad, men alltför inåtvänd form av konstruktivism. Flera av de teoretiska riktningar och forskningsprogram som vill lämna dagens normalvetenskap bakom sig avstår dock från att ta sig an de utmaningar som en gång utgjorde debatternas centrum. Man tycks ha tröttnat på de metodologiska frågor och principiella överväganden som fram till nyligen stod i fokus.

Gemensamt för de sätt att bedriva historia som man brukar förknippa med den språkliga vändningen var att de lade stor vikt vid de sätt på vilka människor förstår sig själva och sina handlingar. Mänskliga egenskaper och aktiviteter är nämligen ofta språkberoende. Bortser man från detta så riskerar man att missuppfatta vad det är man undersöker. Vissa företeelser kan förstås studeras över långa tidsperioder utan att det reser några principiella svårigheter: dagligt kalori-intag, kroppsmedellängd, vattenfarkosters fraktkapacitet etcetera. Andra aspekter av mänskligt liv innebär betydligt större utmaningar. Brottslighet är ett exempel på ett språkberoende fenomen eftersom den är bestämd av lagstiftning och andra föränderliga institutioner. Statistiska serier som löper över mer än några decennier är svåra att åstadkomma just för att definitionen på vad som utgör brott förändras, liksom de sätt på vilka man beivrar och lagför överträdelser. Riktigt långa perspektiv på brott är därmed svåra att anlägga utan att bortse från variationsrikedomen och föränderligheten i mänskligt kultur- och samhällsliv.

Många av de nya programmen lanseras dessutom explicit som ett svar på klimathot och andra brännande globala processer. Också i detta avseende är Guldi och Armitage del av en bredare rörelse. Humanvetenskaperna, hävdar allt fler, måste ta ett större ansvar för att tillgodose samhällets behov av policyrelevant kunskap. I detta sätt att resonera har man dock ofta utelämnat viktiga tankeled. Varför skulle till exempel långa tidsperspektiv eller vissa epistemologiska grundantaganden ge upphov till mer relevant kunskap? I forskning är det alltid själva frågorna som ska stå i centrum. Att vilja ge miljöproblem eller andra kunskapsområden en framskjuten plats är inte alls märkligt. Däremot ger sådana prioriteringar – hur lovvärda de än är – ingen vägledning för hur man som forskare ska gå till väga för att genomföra sin undersökning. Många av dagens programmakare undviker dock att ge sig in i metoddiskussionerna. De betonar att de akuta framtidsfrågorna kräver nytänkande, vilket det är lätt att hålla med om. Men hur ska man i sin roll som humanistisk forskare ta sig an dessa utmaningar? Om detta får läsaren sällan veta något.

Det är givetvis viktigt att humaniora strävar efter att vara ett relevant kunskapsfält i samhället och att humanister deltar aktivt i diskussionerna om vår gemensamma samtid och framtid. Men om vi ska ha något att komma med kan vi inte kompromissa med den vetenskapliga kvaliteten.

Avslutningsvis vill vi framhålla att vi delar uppfattningen att också de humanistiska ämnena måste ta de globala samtidsfrågorna på allvar. Men för att verkligen ha något att tillföra i dessa diskussioner måste såväl den metodologiska som den teoretiska reflektionen utvecklas. På det humanistiska kunskapsfältet behöver man också söka allianser med andra vetenskapsområden. Hos Guldi och Armitage syns inga sådana ambitioner. I stället läggs mycket energi på att argumentera för att historikersamfundet måste ta tillbaka marken från de discipliner som inkräktat på dess rättmätiga territorium. Klimathotet fungerar i detta sammanhang snarast som en retorisk resurs för att stärka historievetenskapernas ställning gentemot närbesläktade akademiska discipliner. Samarbete över disciplingränserna är knappast mindre angeläget än samarbete över nationsgränserna ifall vi ska kunna möta de gemensamma utmaningarna.

Publicerad i Respons 2014-6