Humaniora har mer än en roll att spela

I den aktuella forskningspropositionen ”Forskning och innovation”, presenterad i oktober, sägs humanistisk forskning vara värdefull för samhälle, kultur och näringsliv. Men bortom de svepande formuleringarna är humanistisk forskning påtagligt frånvarande. De offentliga satsningarna på forskning föreslås öka med fem miljarder fram till 2016, men andelen som tillfaller humaniora är blygsam. Forskning ses som en ekonomisk investering som kan ge god avkastning om pengarna satsas rätt, vilket gör regeringen till en kortsiktig spekulant i jakt på bästa möjliga återbäring. Det innebär att den fria forskningens mening och samhällsnytta ifrågasätts.

Humanistisk forskning och kunskap tycks till stor del uppfattas som irrelevant för innovation och ekonomisk  framgång. Följaktligen ska den inte belasta statsfinanserna mer än nödvändigt. Redan 1992 beslutade regeringen att humaniorastudenter inte fick kosta lika mycket som andra studenter, vilket resulterat i färre undervisningstimmar och lägre lärartäthet för humanistiska utbildningar. Men tydligen räcker det inte för att avskräcka studenterna. Trots sämre studievillkor och lägre förväntad lön än andra universitetsutbildade väljer tiotusentals personer att studera humaniora varje år. Efter juridik- samhällsvetenskap är ämnesområdet humaniora-teologi Sveriges största (med 50 700 helårsstuderande 2010/11). En avsevärd del av befolkningen tycker alltså att humanistiska studier är angelägna.

Vi är doktorander, nästa generations forskare och lärare. Hur humanioras framtid ser ut påverkar oss på ett mycket konkret plan. Vi har valt humaniora för att vi är personligt engagerade, men också för att vi tror att humanistisk kunskap är av grundläggande betydelse för samhället i stort. Den åsikten delas av humanister världen över. De senaste åren har en rad böcker argumenterat för humanioras värde och samhällsrelevans. Argumenten som framförs kan inordnas inom fyra huvudsakliga argumentationslinjer.

Linje 1: Ett sätt att försvara satsningar på humaniora är att visa hur de visst ger ekonomisk avkastning. Fördelen med det här argumentet är att det talar samma språk som de politiker som styr fördelningen av forskningsmedlen. Sådana marknadsekonomiska argument har framför allt formulerats i den engelskspråkiga världen. Förespråkarna för detta synsätt menar att humanistiska kunskaper hjälper studenter att finna goda anställningar, skapar en mer kreativ och innovativ företagskultur och i förlängningen främjar konkurrenskraft och välstånd. Denna typ av humanistisk kompetens finns hos de utbildade humanister som arbetar inom såväl den privata som den offentliga sektorn, men då humanistisk utbildning sällan är ett formellt krav för anställning förblir den osynlig, även när den varit avgörande för att utveckla de egenskaper och kunskaper som efterfrågas och värdesätts av arbetsgivaren. Humanistiska kunskaper sammanblandas ofta med personliga egenskaper.

I Frankrike har femton universitet och elva storföretag utvecklat ett högprofilerat samarbete för att ta sådan kompetens på allvar. Genom Opération Phénix rekryteras nyutexaminerade humanister till positioner inom finans, consulting och industri. I Sverige hoppas man nå liknande mål genom att göra humanistiska utbildningar mer arbetsmarknadsorienterade och öka samarbetet mellan forskare och näringsliv. Exempel är studentkårsinitiativet Projekt Athena, Humanistiskt initiativ vid Umeå universitet och Riksbankens jubileumsfonds FlexIT-anställningar.

Linje 2: En andra argumentationslinje tar avstånd från kraven på ekonomisk nytta och hävdar egenvärdet i intellektuell utveckling och existentiellt sökande. Humaniora svarar på människans behov av att utforska sig själv och sin plats i världen. Bland andra filosofen Raymond Geuss har hävdat att  humanvetenskaperna hjälper oss att svara på frågor om vilka vi är, både som individer och som kollektiv. Litteraturvetaren Stanley Fish har drivit argumentet till sin spets: ”To the question ‘of what use are the humanities?’, the only honest answer is none whatsoever. And it is an answer that brings honor to its subject … The humanities are their own good.” Att betona individens självförverkligande förklarar dock inte varför det gemensamma, snarare än individen själv, ska stå för kostnaden, men Fishs slutsats är inte självklar. Att människor ägnar sin tid åt att utforska samhället och kulturen är inte bara meningsfullt för individen utan också för samhället i stort.

Linje 3: En tredje argumentationslinje framhåller betydelsen av humanistisk utbildning i ett modernt, demokratiskt samhälle. Därmed förklarar man också varför skattebetalarna bör betala för humaniora. Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum gör detta till sitt huvudargument i Not for profit. Hon hävdar där att humanistiska studier formar individer till demokratiska subjekt genom att lära dem ifrågasätta, granska argument, tänka självständigt och utvärdera bevis snarare än att följa tradition och auktoritet.

Att humanister har en demokratiskt betydelsefull uppgift i att kritiskt granska och ifrågasätta samhällets politiska och ekonomiska makthavare och institutioner är ett ofta använt argument. En inte enbart öppen utan också välinformerad diskussion är nödvändig för att motverka maktmissbruk och ge perspektiv på kulturens och samhällets utveckling. Raymond Guess med flera har pekat på universitetens avgörande roll för att kritiska perspektiv ska kunna utvecklas självständigt från politiska och ekonomiska intressen.

I Storbritannien har litteraturvetaren och idéhistorikern Stefan Collini hävdat att universitetet utgör samhällets kanske viktigaste institution för att ”förvalta, tolka, utveckla och föra vidare vårt gemensamma intellektuella, vetenskapliga och konstnärliga arv till kommande generationer”. Men om man väljer att fokusera uteslutande på denna roll – en återkommande tendens hos de som inte förstår vad humaniora annars ska vara bra för – blir humaniora en närmast antikvarisk verksamhet vars uppgift är att indexera det förflutna. Om samtidsrelevansen ska göras tydlig måste behovet av ett fortsatt uttolkande stå i centrum och frågorna ställas i relation till den egna tiden.

Linje 4: Samtidens behov är också centrala i en fjärde argumentationslinje. Här handlar det om en form av tillämpad humaniora med tydlig och direkt relevans för samhällsbygget. Denna samhällspåverkan är inte främst ekonomisk, som i linje 1, den sker inte heller indirekt genom individers utveckling, som i linje 2, och slutligen handlar det inte om att endast granska och kritisera utvecklingen, som i linje 3, utan om att aktivt driva på den. Det mest intressanta med den här linjen är att den inte bara beskriver vad humaniora redan gör. Den föreslår också utveckling.

I Sverige har den här linjen formulerats tydligast av Anders Ekström och Sverker Sörlin, som förespråkat en kritisk, ”generativ” roll ”bortom festtalens klichéer om bildning och vidgade vyer”. Enligt dem måste humanistiska perspektiv förenas med tekniska, ekonomiska och naturvetenskapliga för att möta samhällets utmaningar. Ledordet för denna linje är samverkan. Det kan exempelvis handla om interdisciplinär forskning och utbildning, samarbete mellan universitet och myndigheter eller att anlägga humanistiska och ekologiska perspektiv på infrastrukturfrågor, som i de pågående utredningarna om Miljonprogrammet.

De sammanställda argumenten har alla utvecklats i reaktion mot att humaniora och dess samhällsnytta ifrågasatts. Kritikerna uttrycker oro för att skattepengar förslösas, pengar som hellre borde investeras i forskning eller innovation, som tydligare främjar ekonomisk tillväxt. Samtidigt omformas forskning och utbildning alltmer för att tillgodose arbetsmarknadens och näringslivets omedelbara behov. Men detta synsätt bygger på snäva och kortsiktiga perspektiv. I ett mer långsiktigt perspektiv är humanistiska kunskaper och perspektiv avgörande för att bygga dynamiska och konkurrenskraftiga företag. De humanistiska ämnena har inte utvecklats historiskt i syfte att främja näringslivet, men som Nussbaum med flera har påpekat tillför humanistisk kompetens väsentliga fördelar också där.

Men samhällsnytta är något både bredare och djupare än de behov som vissa lobbyorganisationer och politiker påstår att arbetsmarknaden och näringslivet har. I diskussionen förblir nytta ett begrepp som inte definieras. Oartikulerat men underförstått blir näringslivsvinster lika med samhällsnytta. Näringslivets intressen utmålas som allmänintressen medan humaniora utmålas som ett särintresse och personligt tidsfördriv.

I detta läge vore det fatalt att följa Fish, acceptera kritikens premisser och stoltsera med att humaniora är meningslöst för alla utom utövarna själva. Det farligaste är inte att näringslivstoppar vill satsa samhällets pengar på att utbilda fler och därför billigare ingenjörer. Det har de alltid velat.  Det farliga är när humanister själva börjar betrakta sin utbildning, sin kompetens och sitt arbete som värdelösa. Om vi vill övertyga någon om att det vi gör är värdefullt kan vi inte nöja oss med att antingen avfärda eller helt ta över det marknadsideologiska tänkande som har kommit att dominera diskussionen. Båda dessa reaktioner är i grunden defensiva. I stället behöver vi humanister odla och hävda ett nyttobegrepp som inte enbart tar fasta på tillväxt men också på demokrati, medborgarskap, omvärldsförståelse, existentiellt sökande och andra dimensioner som humaniora tillför och vilka är vitala för individens och samhällets välmåga.

Problemet med kritiken är inte att det ekonomiska perspektivet är felaktigt, problemet är det enögda stirrandet på ett enda perspektiv. Att modigt erkänna komplexitet, snarare än att försöka undanröja den, är en central strävan inom humaniora. Därför borde vi inte tillåta oss själva några bekväma förenklingar i diskussionen om humanioras framtid. Att humanistisk utbildning och forskning har många olika betydelser, både för individens och för samhällets utveckling, borde vara självklart.  Det finns annan nytta än den ekonomiska.

Annelie Drakman, Chris Haffenden, Petter Hellström, Pia Levin, Ingemar Pettersson

Publicerad i Respons 2012-6