Humanister på jakt efter en större uppgift

Sedan något årtionde har svenska historiker med huvudsaklig bas i Lund samlats kring en ansats som går under namnet kunskapshistoria. Den är internationell med sina första tendenser redan på 00-talet. Det är en på samma gång unik och ganska tidstypisk företeelse. Unik eftersom något liknande inte funnits i Sverige tidigare, tidstypisk i bemärkelsen att det skett ganska många gränsöverskridande rörelser inom humaniora under första kvartsseklet av 2000-talet.

För att börja med det unika har det förstås funnits kritiker som påpekat att kunskapshistoria har släktskap med den i Sverige snart hundraåriga idé- och lärdomshistorien. Man kan också spåra inslag av vetenskapsstudier och mediestudier i den kunskapshistoriska repertoaren. Hade vi inte i Sverige varit så duktiga på att dela upp historieämnet i olika hel- eller halvautonoma discipliner hade kanske kunskapshistorien gått litet under radarn, men gjort nytta ändå.

Det tycks den ha gjort i flera andra länder på det sätt olika nyare specialiteter vandrar in i och ut ur äldre och större kunskapsområden och i bästa fall bidrar till att omvandla dessa. I Cambridge har nestorn Peter Burke skrivit böcker inom kunskapshistoria men knappast någon uppfattar att historikerna där behöver huka sig i bänkarna. Det är förstås precis som det ska vara.

Men samtidigt är alltså kunskapshistoria en tämligen typisk företeelse för decennierna strax efter millennieskiftet. Frågan är om någon period i humanioras moderna historia har varit lika rik på nyskapande samarbetsformer. Flera av dem har utvecklats i anslutning till begrepp som ofta är så stora att de inte enkelt låter sig fångas av en enskild disciplin.

Kunskap är ett sådant begrepp som dessutom under lång tid kommit att spela en allt större roll i samhällsutvecklingen. Samtidigt är det uppenbart att äldre specialiseringar som utbildningshistoria, teknikhistoria eller vetenskapshistoria – så som de reellt existerar – inte riktigt motsvarar vad kunskapshistorien vill göra anspråk på. Kanske är kunskapshistoria inte ens en specialisering, utan snarare en integrering, ett försök att föra samman sådant som blivit åtskilt i tider när det föreföll mer angeläget att dela upp än att dra ihop.

Men detta sagt bör det påpekas att de som är verksamma i fältet lystrar till några teoretiskt vägledande begrepp som blivit kännetecknande för fältet. Ett av dessa är »cirkulation«. Intresset riktas inte i första hand mot kunskapens produktion och etablerandet av fakta, sådant som upptog intresset under hela den andra halvan av 1900-talet. I stället är det kunskapens färdvägar och verkningar som står i centrum. Ett annat uttryck är »form« eller kanske hellre »format«. Kunskapsarbetet sker i skilda sfärer och tar form i en mångfald av genrer och kunskapskulturer.

Folk har höga tankar om cancerforskning och kärnfysik på basis av föreställningar om denna forsknings användbarhet. Om humaniora vet man strängt taget ingenting.

Hur går det då för denna ännu nya, kanske integrativa historieskrivning om kunskap? Inte så illa, är väl svaret. På mitt bord ligger två böcker som ganska väl speglar några egenskaper och tendenser i kunskapshistorien sådan den just nu tar sig uttryck från Lunds horisont. Den ena boken är på svenska och riktar sig brett utåt mot läsare som har ett intresse för betydelsen av humanistisk kunskap (»humaniora« i bokens titel) i ett alltmer kunskapspräglat svenskt välfärdssamhälle under efterkrigstiden. Det betyder inte att det är en bok som kommer att locka väldigt stor publik − läsarna kommer sannolikt att återfinnas bland de professionellt berörda snarare än i den så kallade allmänheten.

Den andra boken är på engelska och heter Knowledge Actors. Den riktar sig till en mer renodlad forskarpublik och har också utkommit på ett akademiskt förlag. Ett knappt tjugotal historiker medverkar, varav en majoritet från andra länder i Europa, ett tecken på förekomsten av etablerade nätverk inom det unga fältet. Ämnena spänner över vida fält, från konstglas och barntelevision till tidigmoderna petitioner och moderna vetenskapskongresser.

Om man skulle försöka finna en gemensam nämnare mellan böckerna så skulle det vara tanken att kunskap åstadkommer en väldig massa arbete i ett samhälle och att detta arbete och dess verkningar förtjänar en historieskrivning som är ambitiös nog att stå i paritet med sitt undersökningsobjekt. Grundläggande är då att kunskapen behöver bärare, alltså aktörer av skilda slag som har någon form av agens. Kunskap om samtida finansmarknader, ämnet för en studie i den engelska volymen, sprids exempelvis till befolkningen genom insatser av bloggare. Kunskap om hur man som anställd vid ett svenskt gods under stormaktstiden – som till exempel hovryttare, taffeltäckare eller husgerådsmästare – kunde bära fram sitt ärende till godsherren presenteras här också som en kunskap som sprids i en lokal kultur, troligen ibland med visst bistånd av professionella skrivare. I vissa fall kunde supplikanten gå med sin petition till självaste konungen. En tidig medborgarkunskap, långt före folkrörelserna och demokratin.

En helt underbar undersökning i samma bok visar hur den kvinnliga akademiska kunskapen trevar sig fram i det europeiska 1900-talet, åskådliggjort genom två danska kvinnliga litteraturforskares öden. Grethe Hjort borde redan som ung ha fått positioner hemma i Danmark, men förbigången där hamnar hon i stället på krokiga vägar via Cambridge och Prag i Melbourne. Det andra exemplet, Johanne M. Stockholm, slutar sin bana på Sweet Briar College i Virginia, ett kvinnocollege. Kvinnors karriärvägar var ibland bättre utomlands.

I en mer konventionell akademisk historia skulle fokus kanske ha legat på de i det yttre mer framgångsrika (manliga) kollegor som tog hem professurerna. Den kunskapshistoriska poängen är tvärtom att kvinnornas karriärer ändå vittnar om en agens till kunskapens fördel. För detta talar dels de företagsamma kvinnornas egna handlingar, dels verksamheten i ganska obemärkta institutioner som kvinnliga akademiska klubbar och nätverk. Till den stödjande agensen hörde även manliga vänner och gynnare som använde sina institutionella plattformar för att skriva stödbrev och utlåtanden eller på annat sätt bereda marken för kvinnors karriärer.

Varför anses humanistisk kunskap så umbärlig i den förda kunskapspolitiken? Varför väger inte argumenten för mer och skarpare humanistisk kunskap tyngre?

Exemplen bekräftar kunskapshistoriens tonvikt på kunskapens sociala förmedling och omvandlingsformer. Hittills har sådant arbete, under rubriker som »samverkan«, i hög grad handlat om hur kunskap inom STEM-ämnena – naturvetenskap, teknik och medicin – ska resultera i patent och företag. Forskningen har varit proaktiv och ofta inbegripit hur dessa samhällseffekter ska främjas.

Även i den humanistiska kunskapshistoria vi möter i dessa böcker kan en viss normativ tendens urskiljas, med inriktning på sådant som stark offentlighet och folkbildning. Men denna tendens har också hållits tillbaka av det faktum att den humanistiska kunskapens spridning inte på samma entydiga sätt gått att knyta till entydiga, kvantitativa framgångsmått som »tillväxt«, »konkurrenskraft« eller »innovation«.

Dessa texter om kunskapens aktörer visar att de verkningar av kunskap som kunskapshistorien tar sig an är avsevärt mer mångskiftande och svårfångade än så. Att kvinnor kan göra akademisk karriär och enskilda medborgare skriva petitioner och plädera för sina rättigheter framstår onekligen som önskvärt. Liksom att det finns kunskapsnätverk som främjar barn-tv och dess kvalitet.

Det är när man tänker dessa egentligen ganska självklara tankar som man inser hur hegemonisk STEM-förståelsen av kunskapsproduktionens avkastning blivit. Och därmed är också sagt något av det som jag tycker är det viktigaste med kunskapshistorien: att den är öppen för att också icke- STEM bör tillskrivas en verkande betydelse. Man talar då gärna om STEAM, där A står för Arts, ungefär humaniora och konst tillsammans. För varför skulle inte humanistisk kunskap ha en verkanshistoria? Kanske skulle den rent av kunna vara stor och rik?

För en del humanister innebär detta sätt att tänka en utmaning, kanske rentav en störning. Humaniora har under lång tid skapat en viktig del av sin självförståelse genom att framträda som undersökande, tolkande och kritisk. Inte som (särskilt) problemlösande. Kunskapshistoria ska kanske därför inte ses som ännu en − förvisso liten och exklusiv − gren på det mäktiga trädet av historievetenskaper, utan snarare som ett av många inslag i ett sökande efter en mer utmaningsdriven och relevant humaniora under de senaste årtiondena.

Detta uppdrag behöver inte stå i konflikt med en analytisk och kunskapsproducerande roll. I den sammanfattande essän till Knowledge Actors tycker Peter Burke rentav att tiden är mogen att av dessa kategorier skapa en typologi. Den skulle kunna innehålla (här i min översättning): »uppfinnare och upptäckare; analytiker och sammanförare (›synthesizers‹); – möjliggörare och mobiliserare (så som laboratorieassistenter, bokförläggare, tv-producenter)«.

Som uppräkningen antyder handlar det i stor utsträckning om kunskapsarbetets »lägre« vedermödor, utförda av människor som sällan själva står i rampljuset, får Nobelpris eller grundar prestigebolag inom »tech« eller »pharma«. Intresset för mikrostudier och »low tech« är inte okänt inom tidigare etablerade discipliner. Men det är inte mer än några årtionden sedan historikern Jane Camerini väckte viss uppståndelse när hon skrev om biologen Alfred Russel Wallaces (1823–1913) förut ganska okände, tonårige medhjälpare Ali i den malajiska övärlden. Kunskap, visade det sig, »gjordes« även av olärda. Dessförinnan hade 1970- och 1980-talets kunskapssociologi firat triumfer genom att söka sig in i laboratorier och ut till fältarbeten för att se hur fakta skapades i samspel med formandet av forskarkarriärer och politiska prioriteringar av den mest lönsamma forskningen.

De sociologiska lärdomar som kunskapshistorien ser ut att tillhandahålla för oss kan knytas till denna tradition. Den vidgar kunskapsarbetet och därmed den skara som kan kallas kunskapsarbetare. Därmed uppstår också en utvidgning av själva kunskapsbegreppet. Kunskapshistoriens förståelse framstår som motsatsen till det strängare och mer överhistoriska kunskapsbegrepp som ibland åberopas i debatten. Alltså övertygelsen att »kunskap« betyder välgrundade sanningar i den stränga mening som redan Platon undervisade om. I ett sådant perspektiv kan åtskillig folklig kunskap och även förflutna samhällens förståelser av olika fenomen inte vara riktig kunskap och kunskapshistoriens begreppsanspråk blir därför oegentligt. Jag tror dock inte att denna ändå ganska avgränsbara, och fullt hanterliga synpunkt, kommer att bli det som hindrar kunskapshistoriens framsteg.

För varför skulle inte humanistisk kunskap ha en verkanshistoria? Kanske skulle den rent av kunna vara stor och rik?

En större utmaning är att kunskapshistoriens objekt riskerar att bli för amorft för att i längden framstå som viktigt. Det som framstår som en av dess viktigaste tillgångar kan alltså visa sig bli en belastning. Institutionellt tror jag därför att kunskapshistoriens tvärgående perspektiv kan bli mest produktiva om de ges tillfälle att verka i och genom andra fält, antingen genom att samarbeta med dessa eller genom att skapa nya program eller centra inom ramen för befintliga strukturer. Kanske kan kunskapshistorien rentav fungera som en katalyserande kraft som kan föra kunskaps- och lärdomshistoriens många grenar samman i tätare relationer med den övriga historiska och humanistiska forskningen och undervisningen.

De utmaningar som finns visar sig ganska väl i boken Humaniora i välfärds samhället. (Se även recension i Respons 1-2/2023). Ett stort antal humanistiska forskare i flera discipliner – en majoritet historiker – har tagit sig an uppgiften att skildra efterkrigstidens svenska historia med utgångspunkt i kunskapshistoriens begreppsrepertoar. Här smälter den integrativa ambitionen – att skildra humanioras verkningar – samman med ambitionen att använda kunskapshistoria som analytiskt raster. Som Isak Hammar påpekar i en avslutande essä kan historien på det sättet »bli ett värdefullt redskap för att artikulera vad humaniora är och hur humanistisk kunskap verkar i samhället«.

Det är bara att hålla med. Och ambitionen ter sig särskilt angelägen med tanke på att undersökningar länge visat hur litet allmänheten vet om vad humaniora är och vad den åstadkommer. Folk har höga tankar om cancerforskning och kärnfysik på basis av föreställningar om denna forsknings användbarhet. Om humaniora vet de flesta strängt taget ingenting. Det framstår mer och mer som en av efterkrigstidens riktigt stora forsknings- och utbildningspolitiska gåtor: Hur var det möjligt att nästan fullständigt underlåta att ägna politisk energi åt ett helt kunskapsområde?

De enskilda kapitlen i denna bok innehåller också mängder av originellt och spännande stoff som skulle ha kunnat åstadkomma en skillnad. Ett exempel är Anders Pederssons utmärkta studie av filosofen Åke Petzälls och juristen Karl Olivecronas engagemang i kriminologin, som under mellankrigstiden led av en svag och ensidigt psykologisk/patologisk vetenskaplig förankring. De två var djupt oense om hur straffrätten borde utformas. Olivecrona, politiskt långt ut till höger, ville se hårdare och längre straff och framförde sin åsikt i Svenska Dagbladets Under strecket. Men gemensamt för dem var att de mobiliserade argument grundade i humanistisk kunskap. Olivecronas genomslag blev större, bland annat för att han valde en annan medial strategi. Cirkulationen av hans argument gynnades och hans åsikter debatterades.

Svenskans understreckare figurerar flitigt i de olika kapitlen, säkert eftersom Lundagruppens tongivande medlem Johan Östling själv intresserat sig för dem och även skriver om dem i detta sammanhang i en text om kultursidorna, som onekligen varit ett av humanisternas större skyltfönster mot offentligheten. Understreckarna återkommer i efterkrigstidens skoldebatter i en studie av pedagogen Joakim Landahl. Ingrid Berg skriver på samma sätt om hur ny kunskap påverkar striden om kulturarvet. Emin Tengström, Göteborgslatinisten som blev humanekolog med egen professur på Chalmers får som tvärvetenskapare par préférence en egen specialstudie. Och det med all rätt. Nyligen bortgången (2023) framstår han numera som en svensk föregångare för den akademiska inriktning som på senare år vuxit fram under namnet environmental humanities.

Jag kan inte räkna upp alla kapitel. Mycket nytt blir sagt men överlag i enskildheter med få försök till sammanbindande förståelse av det som i bokens inledning framhålls som dess poäng, det vill säga »att humaniora och välfärdssamhälle hängde närmare samman än vad som vanligen antytts i historieskrivningen«. Kapitlen belyser förekomster av humaniora i välfärdsstaten. Men hur sambanden egentligen såg ut och hur »humaniora« manövrerade bland andra krafter i samtiden ägnas ganska beskedligt intresse.

Vad som saknas är ett större tolkande grepp. Det myllrar av uppgifter, men med denna rika mångfald, varför vet folk ändå så litet om humaniora? Varför anses humanistisk kunskap så umbärlig i den förda forskningspolitiken? Varför väger inte argumenten för mer och skarpare humanistisk kunskap tyngre? Ett möjligt svar är att ansatsens starka betoning på cirkulation, aktörer/agens och format lämpar sig väl för mikrostudier, av individer, grupper, frågor, debatter, men att den kunskapshistoriska repertoaren inte på samma sätt hjälper oss att se större mönster.

En stor del av undersökningarna skulle kunna rubriceras »empirisk policyanalys genom fokus på kunskapsaktörer«. Huvudaktörerna är oftast enskilda, gärna tongivande akademiska forskare. Förutom de ovan nämnda även filosofen Ingemar Hedenius, litteraturhistorikern Victor Svanberg, lingvister som Tove Skutnabb-Kangas, Nils Erik Hansegård och Erik Wellander. Personer som har idéer och övertygelser, och som söker, och ofta får, inflytande på förd politik.

Men eftersom relativt få individer undersöks blir det ändå svårt för läsaren att få klart för sig vidden och djupet av detta inflytande. Man kan rentav undra över räckvidden hos begrepp som cirkulation, form och agens om den undersökta kunskapsmassan är så pass måttlig.

Som Isak Hammar konstaterar i tidigare nämnda essä finns det något paradoxalt i alltsammans. Själva cirkulationen verkar det inte vara något fel på, och inte heller saknas det aktörer och plattformar att verka från. Ändå tycks det inte hjälpa humanisterna. När efterkrigstiden går in i 2020-talets akuta nu är dessa ännu lika okända och deras forskning rankas av befolkningen, och delvis också av politikerna, som den minst betydelsefulla.

Man kan jämföra angreppssättet med det som historikern Jan Eivind Myhre valde för sin volym i Oslo universitets stora jubileumsverk till 200-årsminnet år 2011, Kunskapsbaererne. Inte heller Myhre gör några försök att kvantitativt avgöra hur stort inflytande Osloakademikerna hade på sitt land och sitt samhälle. Han följer inte idéernas innehåll på det sättet. Men han följer kunskapsbärarna genom deras verksamheter, deras cirkulation om man så vill. Han ser hur de fyller sjukhus, skolor och domstolar, han ser hur de befolkar tidningarnas redaktioner och radions och televisionens programtablåer, han finner dem i statens kanslier och departementens utredningar och kommittéer, inte sällan i regeringen. Storleken hos denna mäktiga demografiska flodvåg av kunskap går trots allt att bestämma om man bara gör sig besväret att räkna huvudena.

Dessa helt olika ansatser ska förstås inte ställas i motsättning till varandra. Båda behövs. Ja, ännu fler ansatser behövs. Vi behöver helt enkelt massor av ytterligare forskning för att förstå hur kunskapens historier och verkningar ser ut. Den är en av de största enskilda verkanskrafterna i moderna samhällen. Och jag är helt överens med redaktörerna för denna volym om att utgångsläget borde vara att humanistisk kunskap haft betydelse. Vi måste bara anstränga oss ännu mer för att påvisa den och förstå den som historisk och samtida företeelse.

Att jag rundar av med att nämna Myhres imponerande arbete har att göra med hans anspråk. Vi behöver hans typ av forskning om vi vill förstå ett samhälle också som en helhet. I detta tar han för sig en stor uppgift. Kunskapshistorien har börjat bra, i måttlig skala. Jag tror att kunskapshistoriens väsentlighet kommer att avgöras om och när den på samma sätt visar att dess begrepp och historier också klarar av större uppgifter.