Hur Respons blev till

När jag och Urban Lundberg nu till vår glädje mottar Humtankpriset 2026 tänker jag att vi delar det med en person som inte längre är med oss – historikern Alf W. Johansson, som avled i maj i år vid 85 års ålder. Otaliga har genom åren bidragit till Respons, men utan Alfs insats hade tidskriften inte kommit till. 

Min bekantskap och sedermera vänskap med Alf sträcker sig tillbaka till 1980-talet. Vi hade mycket gemensamt. Vi kom båda från radikala arbetarhem och delade ett stort intresse för tysk 1900-talshistoria. Min första kontakt med Alf var faktiskt att jag recenserade första utgåvan av hans bok Den nazistiska utmaningen i Svenska Dagbladet 1983. När jag 1995 blev redaktör för Under strecket i SvD rekryterade jag snabbt Alf för att skriva där och när jag lämnade tidningen för att starta tidskriften Axess 2002 tog jag självklart med honom som medarbetare. 

Jag har alltså varit redaktör för texter av Alf i ungefär ett kvarts sekel och har hela tiden tyckt att det var ett rent nöje. Det krävdes aldrig omarbetningar, texterna hade alltid en noggrant uppbyggd struktur och argumentationen var alltid tydlig. (Det är väl ingen indiskretion från min sida att påpeka att det långtifrån alltid förhåller sig så med de manus man får som redaktör.) En sådan stil hänger enligt min mening samman med en bred intresseprofil som gör att man vet sig skriva för en mångfald av olika läsare och aldrig fastnar i ämnesjargong. Alf förstod verkligen att utnyttja den längre recensionen som kunskapsförmedling. Han gav en så god bild av bokens centrala innehåll att recensionen i betydande utsträckning kunde ersätta läsningen av själva boken och dessutom förde han i sina resonemang ofta in angränsande forskning så att läsaren fick en generell uppdatering av kunskapsläget.

När jag så 2010 frågade Alf om han ville vara med och starta en recensionstidskrift för svensk facklitteratur inom humaniora och samhällsvetenskap tvekade han inte.

När jag lämnade Axess 2006 arbetade jag några år för en tankesmedja med internationell inriktning och var väsentligen borta från den svenska scenen. Men Alf och jag hade vid det laget blivit personliga vänner och fortsatte att träffas regelbundet. Varje gång vi sågs vid denna tid talade vi om att facklitteratur knappast recenserades längre. SvD, som länge hade varit pålitlig i detta avseende, prioriterade efter millennieskiftet andra saker. Samtidigt med denna avveckling hade förlagsvärlden förändrats. Mycket av den intressanta utgivningen kom nu ut på små förlag som det kunde vara svårt för den allmänna läsekretsen att få syn på. När vi hade konstaterat detta många gånger insåg vi att vi borde göra något åt saken. När jag så 2010 frågade Alf om han ville vara med och starta en recensionstidskrift för svensk facklitteratur inom humaniora och samhällsvetenskap tvekade han inte. Han var då 70 år och beredd att ge sig in på en för honom väsentligen ny typ av verksamhet.

Jag hade redan erfarenhet av att starta och driva en tidskrift. Det fanns också många internationella förebilder att anknyta till när det gällde recensionstidskrifter. Dessutom hade vi i slutet av min tid som chefredaktör för Axess sjösatt en bilaga, som vi kallade Annex, som fokuserade på recensioner av facklitteratur på svenska. Jag hade verkligen nytta av denna erfarenhet när vi väl drog i gång Respons. Jag hade också efter ett tidigare projekt blivit bekant med två duktiga formgivare, Calle Ljungström och Jens Pihl. Vi fick därför snabbt ihop en dummy som vi kunde visa upp för tillfrågade finansiärer och jag tror det var mycket betydelsefullt. Namnet Respons kom Alfs hustru Ulla Brück på.

Jag kan fortfarande höra hans röst sena kvällar på telefon: ›Det kommer att ordna sig!‹ Han fick rätt. Vi fick ihop pengar så att vi kunde starta Respons 2012.

En sak var både Alf och jag rätt säkra på: det skulle inte vara svårt att få skribenter att medverka, i synnerhet inte som vi avsåg att betala anständiga arvoden. Det finns hos akademiker vad jag skulle vilja kalla ett betydande relevansunderskott. Visst, man kan publicera sig i internationella specialtidskrifter och (kanske) bli läst av kolleger inom samma disciplin, men det kan inte ersätta upplevelsen av att vara delaktig i en bredare, nationell diskussion. Vi fick rätt om skribenter; redan från starten var det sällsynt att de tackade nej till att medverka och så har det förblivit.

Men hur skulle vi kunna finansiera ett så utpräglat icke-kommersiellt projekt, som, även om det var kostnadseffektivt, framför allt initialt och kanske permanent skulle vara beroende av ekonomiskt stöd? Jag hade vid det här laget viss erfarenhet av förmögna mecenater, och var inte särskilt optimistisk när det gällde att få dem att skjuta till medel för en satsning av detta slag. Däremot borde vi kunna intressera forskningsfinansiärer för det. Respons var ju ett projekt som tydligt föll inom ramen för det som kallas tredje uppgiften; universitetens och högskolornas skyldighet att samverka med samhället. Facklitteraturen var huvudsakligen skriven av akademiker och recenserades av akademiker på ett sätt som skulle vara tillgängligt för en allmän, bildad publik.

Men jag, som väsentligen självlärd publicist, hade inga kontakter bland akademier, stiftelser och forskningsråd. Men se, det hade Alf genom sin långa akademiska karriär! Från och med 2010 tog han mig med på en lång ansökningsturné. Det blev mycken väntan på reaktioner och en hel del mental nagelbitning, men Alf var hela tiden optimistisk. Jag kan fortfarande höra hans röst sena kvällar på telefon: »Det kommer att ordna sig!« Han fick rätt. Vi fick ihop pengar så att vi kunde starta Respons 2012. Alf hade då dessutom övertalat Lars Grahn att vara med. Han hade tidigare bland annat varit vd för Natur & Kultur och visste hur man sköter ett aktiebolag, vilket jag inte hade en aning om. Varför blev Respons ett aktiebolag har många säkert undrat genom åren och gör det kanske fortfarande. Bland finansiärer stötte vi på uppfattningen att vi borde visa att vi inte bara var pigga på att spendera andras pengar, utan även beredda att riskerna egna. Jag, Alf och Lars blev därför aktieägarna i bolaget Respons. Någon utdelning på aktierna har det aldrig varit tal om, men vi gjorde stor vinst på andra sätt. Jag vet att Alf tyckte att Respons var ett äventyr som han inte hade väntat sig få uppleva på sin ålders höst.

Jag hade under åren lärt mig att värdesätta mina långsamtal med Alf, under vilka man kunde pröva idéer och argument utan att riskera att knuffas ner i någon dogmatisk vallgrav. När det gäller det redaktionella arbetet hade vi en gemensam grund i att vi var bekymrade över det som Alf kallade fanatisering av konsensus. Det är en process som leder till att det blir kostsamt att gå emot dominerande uppfattningar och väldigt mycket offentlig energi läggs på att bevaka gränserna för konsensus, inte på att tänka fritt. En sådan fanatisering är förvisso inget nytt fenomen, men kanske hade den tilltagit efter sekelskiftet. Alf och jag ville skapa en tidskrift som inte var linjedrivande, utan mer utredande och undersökande, och vi såg gärna välunderbyggda ifrågasättanden av konsensus från olika positioner. Så blev det väl också, vågar jag påstå. Ingen åsiktsgruppering har kommit att dominera tidskriften.

Det spelade ingen roll vem det var som kom in i rummet, en praktikant, en doktorand, en professor, Alf var alltid lika nyfiken.

Alf hade tagit stort intryck av C. G. Jungs Psykologiska typer och betecknade sig själv som introvert. Det betyder inte nödvändigtvis att man är inbunden, utan att man är inrestyrd, och det var Alf absolut. Men han var också mycket social! Jag avundades honom hans öppenhet för människor. Det spelade ingen roll vem det var som kom in i rummet, en praktikant, en doktorand, en professor, Alf var alltid lika nyfiken. Det fanns inget som helst akademiskt snobberi eller strategiskt tänkande i hans sätt att relatera till människor. Ni har säkert alla mött människor vilkas blick, när de talar med er, flackar runt för att de inte ska missa någon annan, kanske mer betydelsefull, i rummet. Alfs blick var alltid stadigt riktad mot den han talade med.