Hur ska vi vetenskapligt kunna undersöka något som inte finns?

Genom åren har Lars Magnusson gjort sig känd som en stridbar företrädare för åsikten att god historieskrivning karaktäriseras av en kategorisk åtskillnad mellan ”fakta” och ”tolkning av fakta”. Magnussons enträgna strävan att få igång en debatt kring historievetenskapens minimikrav är på alla sätt lovvärd och det är glädjande att se hans essä i Respons (3/2012). Han påpekar helt riktigt att man inte kan basera en vetenskaplig diskussion på ett ensidigt hävdande av att ”jag tycker så”. Detta låter sig sägas. Men lever han som han lär?

Redan vid essäns första mening höjer man på ögonbrynen. Magnusson hävdar att E. H. Carrs bok What Is History? utkom 1963, men det var 1961. Därefter fortsätter han med att försöka få Carr att belägga hans huvudsakliga tes om vikten av skilja ”fakta” från ”tolkning av fakta”. Men faktum är att Carr argumenterade på tvärs mot den ståndpunkt Magnusson tillskriver honom. Carr menar att 1800-talets tro på existensen av ”rena fakta” bortom all tolkning är en ogrundad myt som inte hör hemma inom den moderna historievetenskapen. I bokens första kapitel, ”The Historian and His Facts”, slår Carr fast att det är historikern själv som skapar de fakta som utgör framställnings grundval. Historikerns skapande av historievetenskapliga fakta är en vetenskapligt styrd process baserad på den källkritiska metoden.

Det Carr belyser är historievetenskapens grundläggande frågeställning: Hur ska vi vetenskapligt kunna undersöka något som inte finns – men fanns? Det förflutna finns per definition inte i samtiden. Men spåren av det förflutna finns här och nu. Dessa spår är forskarens källmaterial. Källkritikens grundläggande predikament är att källorna aldrig är identiska med det förflutna som sådant. Det gäller för den källkritiskt arbetande historikern att fastställa förhållandet mellan källmaterialet som är åtkomligt och det förflutna – som är oåtkomligt! Det som historikern utforskar är det förhandenvarande källmaterialet, inte det förflutna som sådant. Historikern säger sig utforska det förflutna, men kan endast utforska källorna. Avståndet mellan det förflutna som historikern vill utforska och källmaterialet som historikern kan utforska överbryggas av ett systematiskt, välgrundat och logiskt koherent tolkningsförfarande. Faktum är att det inte finns några historievetenskapliga fakta oberoende av tolkning. All historieskrivning bygger på tolkning!

Ställd inför detta faktum protesterar Magnusson. Han menar att om historikerns arbete går ut på att ”tolka och väva samman öppnas här en avgrund”. Magnusson vill inte att det ska förhålla sig på det sättet. Han vill att det ska finnas en annan väg till kunskap om det förflutna än den via den tolkande källkritiken. Problemet som Magnusson ställs inför är att det inte räcker med önsketänkande för att faktiska förhållanden ska kunna fastslås.

Med sin bok What Is History? försökte Carr påvisa förhållandet att all historieskrivning bygger på tolkning. Historia är inte – och kan heller inte vara – identiskt med det förflutna. Om det förflutna är summan av allt som hänt, så är historia tillrättalagda tolkningar av det som hänt. Trots att det förflutna aldrig ändras, så förändras historien hela tiden. Historien skrivs hela tiden om på nytt i ljuset av nya frågeställningar, nya källor och nya tolkningar.

Mot slutet av sitt långa liv försökte Carr förtydliga sin historiesyn. Av detta arbete finns endast postuma anteckninga, men av dem framgår att Carr använde sig av bland andra Kant för att tillbakavisa Poppers kritik av historievetenskapen. I den senaste utgåvan av Carrs bok finns en sammanställning av Carrs efterlämnade material gjord av R. W. Davies. Det kan vara på sin plats att citera Davids slutsatser:

”From these jottings it is evident that Carr had come to the conclusion that the relativity of scientific knowledge was greater than he had previously suggested. Time and place exert great influence on the theory and practice of the natural scientist. The interplay between hypothesis and concrete material in natural science closely resembles the interplay between generalization and fact in history.” (Davies i Carr: What Is History?, Palgrave, 2001, s. lxiii)

Av Davids tolkning att döma har den sene Carr inte brutit med sitt tidigare arbete, utan istället kommit att driva vidare den linje han lagt ut i What Is History? Genom åren har vissa haft svårt att acceptera Carrs historiesyn. År 1997 kom till exempel Richard Evans med boken In Defence of History som är en explicit uppgörelse med Carr. Enligt Evans måste det finnas sätt att komma åt tolkningsfri kunskap om det förflutna. I boken visar han tydligt att han tycker så. Likt Magnusson vill Evans att det ska gå att slå fast exakt och tolkningsfri kunskap om det förflutna. Men han kan inte visa hur sådan kunskap ska kunna uppnås. I stället avslutar Evans sin bok med att i till intet förpliktigande ordalag säga att detta ”ägde verkligen rum, och om vi bara är tillräckligt noggranna och försiktiga och självkritiska så kan vi ta reda på hur det ägde rum och komma fram till ett antal hållbara, om än inte helt slutgiltiga, slutsatser om vad det betydde.” (Evans: Till historiens försvar, 2000, s. 251 – Evans kursiv av ”hur”). Evans verkar omedveten om historievetenskapens första fråga: Hur ska vi vetenskapligt kunna undersöka något som inte finns – men fanns? Därmed gör han heller ingen ansats att besvara den. Han utgår från att den är möjligt att besvara och nöjer sig med det. År 2000 skrev Magnusson förordet till den svenska utgåvan av Evans bok. I det förordet för han fram samma åsikt som i essän i Respons. Lika lite som i Respons försökte Magnusson i förordet bevisa giltigheten av sitt påstående om att det måste finnas en kategorisk skillnad mellan ”fakta” och ”tolkning av fakta”.

Faktum kvarstår: all historievetenskap bygger på tolkning. Detta faktum kan härledas till själva kärnan i den moderna vetenskapens teoribildning, sådan denna utvecklats från 1700-talets upplysningstänkande till i dag. Som bekant menade filosofen Kant att vi människor inte kan uppfatta verkligheten sådan den existerar oberoende av våra sinnesförmågor, utan endast sådan den framträder för oss genom våra sinnesförnimmelser. Vi kan inte uppfatta ”tinget i sig” utan enbart ”tinget för mig/oss”. Men sinnesförnimmelsen är endast omedelbar. Den finns endast i nuet. Vi kan med våra sinnen förnimma det som finns – inte det som inte finns, trots att det en gång fanns. Det förflutna kan vi endast komma åt genom minnet och genom rationell bevisföring byggd på kritisk tolkning av källmaterial.

Finns det då ingen väg förbi denna spärr? Finns det inget sätt på vilket vi kan nå kunskap om det förflutna som inte med nödvändighet måste gå via sinnet och minnet? De flesta som arbetat med dessa frågor efter Kant svarar ”nej” på den frågan. Men inte Magnusson och Evans.

Lars Magnusson ska ha all heder av träget ha kämpat på med detta otacksamma arbete i en miljö där historiefilosofiska problemställningar rörande källkritikens grundläggande teori så sällan diskuteras. Men samtidigt ska sägas att de minimikrav som Magnusson ställer upp för alla andra också gäller för honom själv. Det räcker inte med att han tycker att det måste finnas en kategorisk skillnad mellan ”fakta” och ”tolkning av fakta” för att den skillnaden ska anses vara etablerad. Därför, Lars Magnusson, upp till bevis! Bevisa dina påståenden. Gör du det får du nog igång den debatt om historieskrivningens minimikrav som du så länge försökt få till stånd.

Lars Magnusson svarar:

Man bör leva som man lär, menar Erik Tängerstad. Och det bör man ju. Men man kan vända på hans resonemang: hur kan man ”veta” att ”all historieskrivning bygger på tolkning” om allt består av tolkningar? Det gemensamma med postmoderna kunskapsrelativister är att de åtminstone gör anspråk på en sanning som de vill att vi alla skall tro på: att ”fakta” är detsamma som ”tolkning av fakta”. Men på vilka grunden kan vi göra det?

Tängerstad har i grunden missuppfattat Carrs inlägg från 1961 (men det är ett faktum att han har rätt när han hävdar att årtalet blev fel i min essä!). Carrs skrift var ett inlägg i debatten om att göra historieämnet mera likt samhällsvetenskaperna. Han pläderade inte alls för den postmoderna synen att fakta och tolkning av fakta är samma sak. Vad skulle han då ha källkritiken till?

I mångt och mycket är det lätt att hålla med Tängerstad. Det är inte enkelt att fastslå vad som är myt och fakta när det gäller det förgångna. Självklart kan man inte omedelbart förnimma vad som föregått i historien utan bara förmedlat via olika källor (som alltid är bristfälliga på samma sätt som uttolkarna). Men detta problem delar historieämnet även med vetenskaper som sysslar med nutida förhållanden. Vilka som är sanna eller falska påståenden om vår egen tid fordrar goda teorier och metoder som det kan råda någorlunda konsensus kring. Det kan alltså finnas ”bättre” och ”sämre tolkningar”, både när det gäller uttolkningen av vår nutid och av det förgångna. Alla katter är inte lika grå. I detta instämde även Carr som för övrigt låg nära Gunnar Myrdals kunskapsteoretiska position. För en historiker är det väsentligt att läsa texter – i detta fall Carrs – i deras egen historiska kontext.

Det är ironiskt att Tängerstads genmäle singlar ned på mitt skrivbord samma dag som uppståndelsen är stor kring vad Herman Lindqvist har skrivit i sina memoarer om Karl-Gustaf Hildebrand. Är det ett fakta eller en tolkning att Hildebrand skulle vara medskyldig till Uppsala studentkårs skrivelse om judeimporten? Höll han eller höll han inte ett inlägg för att tala mot skrivelsen? Detta går utan tvivel att veta! Samtidigt måste detta faktum tolkas. Gjorde det faktum att han var medlem i högerns studentförening Heimdal – liksom att han varit i Berlin i mitten av 1930-talet och motvilligt gripits av stämningen på nazistiska massmöten – honom ändå till nazistanstruken?

Det är förstås en annan fråga. Min tolkning är att han åtminstone inte var nazistanstruken vid tiden för bollhusmötet 1938. Denna i sin tur bygger på fakta kring vad Hildebrand faktiska sade och gjorde samt min kunskap om vad Heimdal hade för sig under 1930-talet. Det gick mycket väl att under denna tid vara medlem i denna förening utan att vara nazistanstruken (också ett fakta som går att kontrollera!). Men visst: här går det att göra tolkningar.

För den mindre väl bevandrade i vad Richard Evans skrev i sin bok som Tängerstad refererar till – och som jag skrev förord till – kan det sägas att den angrep en postmodern historieskrivning som under 1990-talet hade gjort sig bred i synnerhet i de anglosaxiska länderna. I dag är den glädjande nog på tillbakagång. Evans är annars mest känd för att i en brittisk domstol år 2000 fungera som expert för att avgöra om den brittiske ”historikern” David Irvings påstående om att holocaust aldrig ägt rum var sant eller falskt. Evans pläderade för och rätten instämde i att detta var en falsk utsaga. Därmed föll också Irvings åtal om förtal mot den amerikanska historikern Deborah Lipstadt som ju hade hävdat att Irving var en simpel lögnare. Det var också detta som jag skrev om i mitt förord. Inte ett ögonblick tror jag att Tängerstad delar Irvings syn. Jag tror till och med att han anser att Irving for med villfarelse i detta fall. Men hur skall man kunna veta det om all historia är en tolkning?

Publicerad i Respons 2012-4