I mörkrets frånvaro famlar biologin efter sin rytm

För drygt 25 år sedan drabbades Los Angeles av en kraftig jordbävning, som slog ut strömförsörjningen för merparten av invånarna. När natten föll lades den vanligtvis så bjärt upplysta miljonstaden i mörker. Inte långt därefter inkom de första samtalen till polis, räddningstjänst och astronomiska observatorier: ett oroväckande, silveraktigt sken hade blivit synligt på himlen. Var det utomjordingar? En fientlig attack av något slag? Men anmälarna kunde snart lugnas. Vad de, uppenbarligen för första gången i sitt liv, hade fått syn på var bara Vintergatan.

De skräckslagna Los Angeles-bor som aldrig tidigare hade sett den galax där de hör hemma är alls inte ensamma; tvärtom delar de sin belägenhet med omkring 80 procent av jordens befolkning. Som astronomen Tyler Nordgren har summerat saken: för 400 år sedan kunde alla i Florens se stjärnorna, men det var bara Galileo som hade ett teleskop; i dag har alla tillgång till ett teleskop, men ingen kan längre se några stjärnor. Det faktum att FN-organet UNESCO har förklarat tillgången till en oförstörd stjärnhimmel som gör det möjligt att ”njuta av och begrunda himlafästet” vara en okränkbar mänsklig rättighet, tycks i LED-lampornas tidevarv knappast ha fått något större genomslag.

En vän av mörker har med andra ord all rätt att vara indignerad och en produkt av denna indignation är också biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs nyligen utkomna Mörkermanifestet – Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm, en bok vars manifestkaraktär emellertid måste sägas vara allt annat än manifest.

I dess fokus står ljusföroreningar, ett begrepp som först på senare år har kommit att bli bekant för en bredare allmänhet, men som bland astronomer är etablerat sedan länge. Under de omkring 150 år som gått sedan den elektriska belysningen introducerades på bred front har det artificiella ljuset gått från att revolutionera industri- och hemmiljöer till att förändra vår upplevelse av universum i grunden. Från de lyktstolpar och fasadbelysningar som vi som samhälle kommit att uppfatta som nödvändiga spiller en stor del av skenet ut över himlen utan att åstadkomma någon nytta, och skapar en himmel så översköljd av ljus från jorden, att det ljus som genom årmiljoner färdats mot oss genom rymden inte syns. Den stjärnhimmel som utgjort en existentiell invariant för mänskligheten under hela dess historia, gör det helt enkelt inte längre. Där en opåverkad himmel visar upp omkring 6000 objekt synliga för det mänskliga ögat, av vilka de mest avlägsna utsände sitt ljus emot oss ungefär samtidigt som släktet homo uppstod, återstår på en stadskärnas mjölkgula päll i bästa fall ett tiotal. 

Om omfattningen och djupet av denna förlust ur ett mänskligt kulturellt perspektiv har Eklöf inte särskilt mycket att säga – hans fokus ligger i stället vid dess mer påtagliga och vetenskapligt påvisbara konsekvenser – men ändå kan det, som fond för läsningen, vara värt att dra sig till minnes Platon, som i ”Timaios” gör gällande att inget av våra uttalanden om världsalltet någonsin hade kunnat göras om vi ”inte hade sett stjärnorna, solen och himlen. Men som det nu ligger till är det åsynen av dag och natt, av månader och årens kretslopp och av dagjämningar och solstånd som har lett till det matematiska talets uppfinnande och gett oss möjlighet att reflektera över tiden och utforska världsalltets natur.” Himlavalvet och dess lysande punkter har så länge som människan varit människa spelat en central roll för såväl det vetenskapliga som det mytologiska tänkandet. 

Den stjärnhimmel som utgjort en existentiell invariant för mänskligheten under hela dess historia, gör det helt enkelt inte längre.

Men nu är det inte i första hand ljusföroreningarnas existentiella konsekvenser som är föremål för Eklöfs utforskning, inte heller enbart eller kanske huvudsakligen deras astronomiska aspekt, utan deras biologiska. För hur brutal förlusten av himlavalvets rikedom än kan te sig för människan, utgör den inget direkt hot mot hennes fysiska existens. Värre är det för en nattfjäril som blir hängande vid en gatlykta hela natten, oförmögen att både söka föda och para sig, till och med oförmögen att uppfatta de signaler från predatorer som normalt skulle säga åt den att ta till flykten. Mycket riktigt tycks också ljusföroreningarna, tillsammans med ett antal andra faktorer, utgöra en viktig delförklaring till den observerade nedgången i många insektsbestånd, liksom för en fågel vars immunförsvar försämras och ägg kläcks vid fel tidpunkt, för ett rådjur vars ungar föds mitt i vintern, för en nykläckt havssköldpadda som, i stället för att kravla ur sitt skal och ut mot havet, hasar på sina nyutsprungna fenor, lika hängivet som hopplöst, i riktning mot en närbelägen metropol. Definitivt värre är det för en migrerande småfågel, som under sin långflygning söderut om hösten försöker navigera efter konstellationerna på en stjärnhimmel som den inte längre kan se. Massdöd av fåglar kring fyrtorn och andra ljusbåkar längs med fåglars flyttstråk är välkända; Eklöf nämner även den storslagna ljusinstallationen ”Tribute in light” som slår upp i New York den 11 september varje år för att högtidlighålla offren för tvillingtornsattackerna, kring vars massiva ljuspelare, synlig en halvmil ut i atmosfären, otaliga förvirrade fåglar alltid ses kretsa. 

Och då har vi inte ens kommit in på de djur, många av dem vattenlevande, vilkas beteende på ett subtilt och mycket precist sätt beror av månens faser, inte heller de koraller vilkas fortplantning är avhängig rätt ljusförhållanden. När den globala uppvärmningen framhålls som orsaken till korallrevens död är det bara halva sanningen; ett allt varmare havsvatten bryter visserligen ned korallen, men det är till stor del inverkan av artificiellt ljus som bidrar till deras oförmåga att byggas upp igen. Artificiell belysning kan, konstaterar Eklöf, ”på ett ögonblick sätta 200 miljoner års instinkter ur spel” – ett ögonblick som ofta visar sig ödesdigert för den varelse som besitter denna daterade produkt av tidsåldrars evolution. Det gäller förresten inte bara djur, utan även växter, vilkas groning, blomning och frösättning alla tenderar att hamna i olag under inverkan av mänskligt spilljus. Träd påverkas också, bland annat genom att artificiellt ljus får dem att både sätta löv för tidigt och fälla dem för sent. 

Därmed inte sagt att det artificiella ljusets påverkan på människan skulle ske enbart på ett kulturellt eller strikt psykologiskt plan. Tvärtom har exponering för onaturligt ljus, i bemärkelsen ljus som går emot dygnets naturliga ljusvariationer, setts kunna öka risken inte enbart för sömnproblem, utan även stress, depression, övervikt och vissa former av cancer. Inte heller är den moderna mänsklighetens upplysningsiver oproblematisk ur ett klimatperspektiv. Bara det överflödiga spilljuset, det som alltså normalt avses med ljusföroreningar, i Europa och USA ger upphov till koldioxidutsläpp motsvarande 20 miljoner bilar; den artificiella belysningen sammantaget står för en tiondel av världens totala energiförbrukning.

Ekelöfs bok är rik på anekdoter och fakta av det här slaget, men under läsningen växer känslan av att detta inte är den tillgång för texten som det skulle kunna vara, snarare tvärtom. Det må vara hänt att essäistiken – en genre till vilken Eklöfs bok måste sägas ansluta sig – är avvikelsens konst, men även en essäist måste avvika på ett genomtänkt sätt för att inte förlora sin läsare i irrgångarna. Eklöf å sin sida tycks närmast oförmögen att redogöra för hur upplysningen av kyrkobyggnader hotar fladdermössen, utan att samtidigt presentera begreppet kyrkoabsid och dess ekonomiska konnotationer samt namnet på drottning Kristinas ryttmästare och page. På väg mot en utläggning om en inventering av de vilda fladdermössen på Skansen, hinner vi inom loppet av en dryg sida få oss till livs det etymologiska ursprunget för ordet Djurgården, datum för anläggandet av Rosendals slott, antalet nationalstadsparker i Finland och vem Lill-Jan bakom namnet Lill-Jansskogen egentligen var och varför han blev populär. Det är ett skrivsätt som i och för sig är uppfriskande i sin oförblommerade och urskillningslösa entusiasm för kunskap i alla dess former, men som i viss mån ställer sig i vägen såväl för textens ärende som för dess uttryck. 

En annan, och möjligen allvarligare, invändning som går att rikta mot Eklöfs bok är dess frånvaro av djupare ideologisk analys. Den upplysning av staden, sedermera världen, som tog sin början omkring 1800-talets mitt är i alla avseenden emblematisk för det större kulturella projekt som handlar om att erövra och underkuva naturen, inklusive den mänskliga. Om detta är Eklöf själv med all säkerhet medveten, men jag vill mena att det är en brist hos texten att den inte i högre grad införlivar denna insikt. Detta har Mörkermanifestet gemensamt med andra populärvetenskapliga bästsäljare från senare år, såsom Peter Wohllebens Trädens hemliga liv eller Eva Meijers Djurens språk. Också de behandlar frågor som befinner sig i brännpunkten för den industrialiserade mänsklighetens våld mot den icke-mänskliga naturen, men som trots det skapar en trivsam upplevelse för läsaren med småputtrig och oanstötlig prosa. 

Kritiken kan tyckas orättvis, eftersom Eklöf troligen inte föresatt sig att skriva en politisk bok, men jag vill nog ändå påstå att benämningen manifest skapar vissa förväntningar i den riktningen. Dessutom avhåller sig Eklöf inte från att kommentera de rön han förmedlar ur ett mer strukturellt perspektiv. Våra förutsättningar att med hjälp av ”modern teknik” och ”ökad förståelse” komma till rätta med ljusföroreningarnas skadliga effekter är, menar författaren, stora: ”Vi kan programmera och dämpa det artificiella ljuset och anpassa det till mer naturliga förutsättningar. Om vi vill.” Ljusföroreningar är i själva verket ”de allra enklaste av miljöproblem att lösa, åtminstone rent tekniskt” – låt oss bara tona ned våra gatlyktor något och förse dem med timers och skärmar, så är knuten redan till hälften löst. Å andra sidan, funderar författaren i en av bokens mer insiktsfulla passager, kan det vara så att ”synen på vårt välfärdssamhälle, vår trygghet, vårt yrkesliv, vårt sätt att leva och hela vårt sociala sammanhang” skulle behöva omförhandlas på kuppen. Att tro att vi skulle vara beredda till detta, i synnerhet i det så att säga stroboskopiska ljuset av vår nuvarande belägenhet, för att även i fortsättningen få iaktta humlerotätarnas gnistrande dans över en blomstrande sommaräng ”i juninattens blekt utspädda mörker”, är minst sagt optimistiskt.

Som manifest betraktat är Mörkermanifestet, trots den programförklaring i tio punkter som författaren låter avsluta boken, alltså ganska klen. Men trots både analytiska och stilistiska tillkortakommanden utgör Eklöfs bok en värdefull påminnelse, inte minst om det som slår författaren själv när han står under det bråddjupa stjärnmörkret i den chilenska Atacamaöknen: att alla dessa stjärnor finns där ute var vi än befinner oss på jorden, att den existentiellt hänförande plats där han befinner sig egentligen inte är unik. Men ”av alla stjärnor vi människor borde kunna se med blotta ögat återstår för de flesta av oss bara en halv procent, en spillra. Resten har absorberats av det artificiella ljuset, försvunnit bakom en dimridå av mänsklig aktivitet. De finns där, men inte för oss att se.”

Publicerad i Respons 2021-1