I slutet på hösten drar året sig undan för att räkna sina återstående soltimmar, och sen pytsa ut dem litet jämnt och ojämnt, som det behagar. Den mesta ljustiden har redan gått åt, för året lever i nuet och tycker om att spendera mest strålar på semestern. Sedan får det gå som det vill i november, och i december har vi ju stearin, snö och glittrande drömmar om mirakel. Det är ju för väl att människor fortfarande har förmågan att tro på julens och ljusets underverk. Fast hur är det nu med den saken?
Vi lever i en sekulär tid, ibland brukar den till och med kallas avförtrollad. Det är inte mycket som upplevs som magiskt längre och det är inte många som hoppas på gudomliga under. Möjligtvis finns ett undantag från denna regel och det handlar om vår tro på den romantiska kärleken. Somliga hävdar att detta är det religiösa tillbedjandets sista bastion och att tron på kärlek ersatt vår gudstro. Även om kärlekens konjunkturer har fluktuerat under årtiondena, från Suzanne Brøggers Fräls oss ifrån kärleken på det rebelliska 70-talet, till Brigitta Stenbergs sexuellt gränslösa Kärlek i Europa på 80-talet, verkar nu de flesta återigen vilja bli frälsta av, och inte ifrån, kärleken. Serietecknaren Liv Strömquist har själv löpt hela varvet runt. Från att i Prins Charles känsla kritisera de kärlekens exkluderande ritualer som par ägnar sig åt, till att i nyligen utgivna Den rödaste rosen slår ut hylla exakt desamma, och mena att kärlekens bankrutt kan ha att göra med att vi för litet ägnar oss åt dessa parreligiösa riter.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
