I väntans tider

I slutet på hösten drar året sig undan för att räkna sina återstående soltimmar, och sen pytsa ut dem litet jämnt och ojämnt, som det behagar. Den mesta ljustiden har redan gått åt, för året lever i nuet och tycker om att spendera mest strålar på semestern. Sedan får det gå som det vill i november, och i december har vi ju stearin, snö och glittrande drömmar om mirakel. Det är ju för väl att människor fortfarande har förmågan att tro på julens och ljusets underverk. Fast hur är det nu med den saken?

Vi lever i en sekulär tid, ibland brukar den till och med kallas avförtrollad. Det är inte mycket som upplevs som magiskt längre och det är inte många som hoppas på gudomliga under. Möjligtvis finns ett undantag från denna regel och det handlar om vår tro på den romantiska kärleken. Somliga hävdar att detta är det religiösa tillbedjandets sista bastion och att tron på kärlek ersatt vår gudstro. Även om kärlekens konjunkturer har fluktuerat under årtiondena, från Suzanne Brøggers Fräls oss ifrån kärleken på det rebelliska 70-talet, till Brigitta Stenbergs sexuellt gränslösa Kärlek i Europa på 80-talet, verkar nu de flesta återigen vilja bli frälsta av, och inte ifrån, kärleken. Serietecknaren Liv Strömquist har själv löpt hela varvet runt. Från att i Prins Charles känsla kritisera de kärlekens exkluderande ritualer som par ägnar sig åt, till att i nyligen utgivna Den rödaste rosen slår ut hylla exakt desamma, och mena att kärlekens bankrutt kan ha att göra med att vi för litet ägnar oss åt dessa parreligiösa riter.

Liv Strömquist är kritisk till att vi i samtiden söker kärlek på ett rationellt, kalkylerande vis, och tvivlar på att vi verkligen kan älska om vi mäter andra efter en förbestämd måttstock. Men jag tror att det finns ett stort mått av önsketänkande och narcissism även i den handlösa förälskelse hon hyllar. Den sortens fall handlar om att idealisera en person och projicera en mängd fantasier på denna på ett sätt som har ganska litet att göra med den andres verkliga jag. Snarare handlar det om vilka vi själva önskar vara: ”hen är precis som jag – det vill säga fantastisk!” eller vem vi skulle kunna bli: ”mitt liv skulle bli fulländat i den där snygga rumpans närhet!”.

Det är delar av en person, snarare än personens komplexa helhet, som vi tenderar att bli besatta av. Detta sätt att älska är en självupptagen berusning av det egna begäret och inte en öppenhet för verklig annanhet. Snarare än att ge omsorg handlar förälskelsen ofta om att få och ha kvar den man åtrår. Och åtrån tilltar ju mindre av den man får, medan en grundad form av kärlek växer ju mer man ger.

Det är märkligt att en förälders kärlek till sina barn, vänners lojalitet, partnerskapets gemenskap och den erotiska åtrån alla benämns med samma namn, trots att det är så skilda fenomen. Och när kärlek besjungs, beskrivs och tillbes, då verkar alla andra former blekna i ljuset av den sistnämnda.

Hur kommer det sig att det är främst den smått besatta formen av det vi kallar kärlek som blir beundrad och eftersträvad? Det finns så många andra sätt att älska, som kanske inte är så storvulna, men överlägsna i uthållighet och givmildhet. Filosofen Arthur Schopenhauer menade att medlidandet är den högsta dygden och att vi genom att ägna oss helhjärtat åt den kan utplåna den egna viljan, och därmed upptagenheten av vårt jag. När vi delar en annans lidande smälter vi samman med den personen och på så vis är det ett slags motsats till narcissistisk kärlek. Det är märkligt att en förälders kärlek till sina barn, vänners lojalitet, partnerskapets gemenskap och den erotiska åtrån alla benämns med samma namn, trots att det är så skilda fenomen. Och när kärlek besjungs, beskrivs och tillbes, då verkar alla andra former blekna i ljuset av den sistnämnda.

Om julen nu för tiden bär på drömmar, så handlar de främst om frälsning genom den mellanmänskliga kärlekens olika former. Och den är lika viktig som skör, lika orättvis som oundgänglig. En gudomlig kärlek har fördelen att vara evig och urskiljningslös. Men för den som inte förmår tro på kärlekens förmåga till frälsning och ljus, finns alltid förvissningen om att nästa år snart står redo, med ett helt färskt utbud av soltimmar.

Publicerad i Respons 2019-6