Idéhistorisk ståupp-komedi med kritisk dubbelskruv

När julirevolutionen bröt ut i Paris sommaren 1830 välkomnades den av Heinrich Heine som något hoppingivande. Den drygt trettioårige Heine var då redan etablerad inte bara som suverän diktarbegåvning, utan också som en skarp publicist och samhällskritiker, därtill med en doktorsgrad i juridik. I Tyskland hade detta intellektuella underbarn redan många fiender, både för sin radikalism och för sin judiskhet, även om han vid det laget konverterat till protestantism (av praktiska mer än av konfessionella skäl). Följande år flyttar han till Paris, för att verka därifrån som en europeisk intellektuell och förmedlare mellan tysk och fransk kultur. Från 1833 blev denna frivilliga omflyttning till en påtvingad exil, efter det att han belagts med publiceringsförbud och hot om arrestering i sitt hemland på grund av sin frispråkighet. 

Vid några få tillfällen lyckades han ta sig in i och ut ur Tyskland, men han förblev kvar i Paris fram till sin förtida död 1856 efter en längre tids sjukdom, oavbrutet produktiv in i det sista. Trots sin beundran för Frankrike och dess huvudstad och trots sin skoningslösa kritik mot tysk inskränkthet fortsatte Heine ändå att se sig som i första hand en tysk författare, med en kärlek till det språket och den litteraturen. I det moderna Efterkrigstyskland vördas han som en av de största, i en linje från Goethe till Marx. Just denna båge säger något om hur han förbinder den klassiska och romantiska litteraturen med en socialt medveten och skarptungad samhällskritik på frihetlig grund.

För många läsare utanför Tyskland är Heine framför allt känd som diktare, särskild den tidiga samlingen Buch der Lieder, som skulle tonsättas av både Schubert och Schumann. Men i Tyskland har han alltid varit något annat och något mycket mer. I synnerhet under decennierna efter andra världskriget, när tyskarna försökte knyta samman trådarna i sitt av nazismen söndertrasade kulturarv, var Heine vid sidan av Goethe och Humboldt en av hjältarna att gripa tillbaka på: en politiskt radikal judisk kritiker av tysk nationalism, en europé som ändå förblev tysk i själ och hjärta, och en blixtrande stilist. I både DDR och i Västtyskland satsade man stort på att sjösätta nya Heine-utgåvor. Under en tid samarbetade faktiskt forskare över järnridån på projektet, men det kalla kriget fick till sist samförståndet att gå på grund. Därför finns det två väldiga tyska Heine-utgåvor, där den västtyska Historisch-Kritische Gesamtausgabe i sexton band – som avslutades först på nittiotalet efter återföreningen – är den som stått sig bäst.

På svenska gav Johannes Edfelt under femtio- och sextiotalet ut flera böcker om och med urval av Heine, av både lyrik och prosa. På svenska har det dock mest handlat om dikterna. Nu har emellertid den svenske författaren och översättaren Staffan Vahlquist för Ruin förlag (ingen koppling till undertecknad) givit ut en volym med essän Om religionens och filosofins historia i Tyskland, kompletterat med ett utdrag från den sena självbiografiska texten Bekännelser. Det är en fin bedrift, som placerar sig väl intill Vahlquists och förlagets tidigare utgåvor av undanskymda pärlor från den äldre tyska filosofiska litteraturen, som Hamann och Mendelssohn.

Själv tycker jag mig ha en bra bildning när det gäller filosofihistoria och synnerhet tyskt artonhundratal, men jag kände inte till Heines text. Nu kan jag bara konstatera att det är ett mästerverk i en genre som jag inte ens vet hur den ska klassificeras. Filosofihistoria i någon vanlig mening, som det praktiserats från Eduard Zeller fram till Svante Nordin, är det inte. Snarare kunde det beskrivas som en idéhistorisk ståupp-komedi med kritisk dubbelskruv. Här tecknas nämligen ett porträtt av den tyska tankekulturen från Luther till Hegel, som rör sig från gudsbevis över transcendentalfilosofi till naturvetenskap, och som utmynnar i en varning riktad till franska läsare att akta sig för vad detta genom teologi och filosofi uppväckta Tyskland har i beredskap för Europa, och som samtidigt är så komiskt att man skrattar högt under läsningen. Till sin stil, ton och hållning påminner det om vissa av Nietzsches anteckningar från Mänskligt, alltför mänskligt och framåt, där också han – nästan ett halvsekel senare – från sin självvalda exil (först i Schweiz, och senare i Frankrike och Italien) med en besläktad frimodig ironi blickar tillbaka på den tyska filosofin och kulturen.

Heine skrev dessa texter under åren 1833–34, för publicering samtidigt på franska och tyska, först i tidskrifter och sedan som bok. I Tyskland ströks genast de avslutande raderna om den hotande tyska krigiska nationalismen av den preussiska censuren. Tanken bakom boken, som den inledningsvis presenteras, är att ge de franska läsarna en kortfattad ingång till Tyskland och tysk kultur, i ett skede när den tyska upplysningen och romantiken ännu inte är allmänt känd. Han menar att det är vilseledande att försöka göra det via en skildring av den tyska litteraturen, eftersom litteraturen bara är »stumma blommor« för den som inte är bekant med vad som skett inom filosofin. Men för att förstå filosofin är det nödvändigt att ta vägen via religionen, via kristendomen och reformationen. 

I hjärtat av den från romarriket nedärva kristna läran ser han en kroppsförnekande dualism. Katolicismen hade genom sin bikt och sina avlatsbrev och andra åtgärder skapat en parallellvärld, där sinnligheten kunde fortsätta att existera, om än som synd. När Luther vände sig mot det påvligt-kyrkliga hyckleriet var det i stället i namn av en strängare andlighet eller spiritualism. Ändå uttrycker Heine en stor beundran för Luther som både »drömsk mystiker« och »handlingsmänniska«. Hans brott med Rom skapar nya seder och ett nytt moralsystem. Särskilt brottet med celibatet möjliggör präster av ett helt nytt slag, människor »med så enastående moralisk resning, så att till och med de gamla stoikerna skulle ha hyst respekt«. 

Luther lägger inte bara grunden för »den andliga friheten i Tyskland«. Genom sin översättning av Gamla testamentet från hebreiska skapar han också det tyska litterära språket. Descartes pekas ut som grundaren av det moderna tänkandet, eftersom han är den förste att återge filosofin dess självförtroende som självständig vetenskap. Hans filosofi rymmer både idealism och materialism, även om det bland fransmännen framför allt var hans materialism som fick fäste via deras stora beundran för Locke. Här vill dock Heine särskilt lyfta fram en gestalt som han menar reser sig över de andra, i »ensamt andligt majestät«, nämligen Spinoza. Trots sitt otympliga matematiskt-formella språk är det ett tänkande som bär på »en fläkt av framtiden«. I Spinozas panteistiska enhetslära om substansen, där naturen och gud liksom tänkande och materia bara är två sidor av samma sak, ser han början till den senare tyska idealismen. Och i Goethes dikter har denna »lämnat sin matematiska puppa och fladdrar runt som i sång«. 

Femtio år före Nietzsche proklamerar Heine guds död, som en följd av den upplysning och tankefrihet som den tyska reformation själv en gång själv satte i rörelse.

I sin fortsatta skildring av förgrundsgestalter från den tyska upplysningens, som Mendelssohn och Lessing, spårar Heine en kvardröjande deism, ett försök att med förnuftet rädda en personlig gud undan den annalkande katastrofen. Denna katastrof har ett namn och ett datum: nämligen Kant och hans Kritik av det rena förnuftet från 1781. Därmed inleds en »andlig revolution«, där »självaste gamla Jehova ligger för döden«. Femtio år före Nietzsche proklamerar Heine guds död, som en följd av den upplysning och tankefrihet som den tyska reformation själv en gång själv satte i rörelse.

Den tredje och längsta essän i boken är ägnad beskrivningen av denna filosofiska båge från Kant över Fichte till Schelling och Hegel. Det är ett förlopp som skildrats ett otal gånger, men aldrig – tror jag – så spirituellt som här. Det inleds: 

Vik hädan spöken, ty jag ska tala om en man vars blotta namn har en exorcerande makt, jag ska tala om Immanuel Kant! Det sägs att nattens vålnader darrar när de får syn på en skarprättares svärd. – Hur ska de då inte darra om man håller upp Kants Kritik av det rena förnuftet mot dem! Denna bok är det svärd med vilket deismen i Tyskland avrättades!

Från porträttet av den stillsamme gudsmördaren Kant med sin tunga byråkratiska stil, övergår Heine till Fichte och Schelling. Här når hans satir nya höjder, som när Fichtes hyperidealistiska jag-filosofi liknas vid en »apa som sitter vid spisen och kokar sin egen svans i en kopparkittel«. Det filosofiska underbarnet Schelling tecknas med samma ironiska distans. Genom sin naturfilosofi sägs han ha nått bortom den fichteanska idealismen. Men genom att ikläda sig rollen av profet för sina lärjungar ledde det fram till »en pingstfest utan like i filosofin«. I kulisserna väntar dock en tredje efterföljare till Kant, den i Heines ögon störste, nämligen Hegel. Honom beundrar Heine både för hans skärpa och balanserade karaktär. Och trots att Hegel kom att ställa sig bakom både stat och kyrka, så var det utifrån principen om det fria tänkandet som livselement. Schelling däremot svek sina ungdomsideal när han blev både troende katolik och deist: »människan dras till katolicismen när hon blir trött och gammal… när hon inte längre kan njuta och tänka…«

De hårda orden om Schelling framträder i relief i ljuset av Heines eget senare avståndstagande från sin skrift. När boken ska ges ut på nytt tjugo år senare är han själv märkt av sjukdom och har bara några år kvar att leva. I det utdrag från Bekännelser som ingår i översättningsvolymen beskriver han hur han genom åsynen av händelser runt 1848 kom att ompröva sin egen tidigare ateism. Han såg då på vilket sätt den filosofiska kritiken fått fäste bland »den råa pöbeln« och hur ateismen slutit »ett mer eller mindre hemligt förbund med den mest ohöljt skamliga, helt fikonslövslösa vulgära kommunismen». Själv säger han sig ha hittat tillbaka till en gudstro och till Bibeln. Det är en vändning som i hans fall tycks bottna i erfarenhet av sjukdom och lidande, men också i att ha sett vad som sker när människan genom filosofin förgudligar sig själv och tar på sig rollen som historiens härskare.

Som Staffan Vahlquist påpekar i sitt välskrivna efterord är den ursprungliga textens slutklang om den »tyska åskan«, som en dag ska få den »franska revolutionen att framstå som en harmlös idyll« en tvetydig profetia. Från ett perspektiv kan den tyckas varna för vad en återuppväckt tysk nationalism ska åstadkomma i Europa, vilket pekar fram emot nittonhundratalets katastrofer. Men den kan också ses som ett bejakande av en kommande tysk revolution, vilket gjort att den revolutionära vänstern kunnat räknat Heine till sina föregångare. 

Med den tjugo år yngre Marx blev Heine bekant, efter att de träffats i Paris 1843. Han beundrade dennes intelligens och målmedvetenhet, men såg i honom också något hotfullt. I Georg Prochniks härom året utgivna Heine-biografi, Heinrich Heine – Writing the Revolution, citeras hans omdöme om Marx och dennes intellektuella skärpa: »en man är inte mycket, om han bara är ett rakblad«. Det är fascinerande att läsa dem sida vid sida. Marx sarkastiska samhällsanalyser framstår då ofta som ett litet grövre och klumpigare eko av Heines säkra stil, som gjort ett så djupt intryck på den yngre revolutionären. 

Själv föredrar jag Heine, både för hans humor och hans skärpa. Den består. 

Publicerad i Respons 2022-2