Revolutionen tog död på Jena som intellektuell fristad

Vem tänker du på när du hör »den förste romantikern«? Goethe, är nog mångas svar. Det stämmer, förstås, att Goethe ingick i kärntruppen i de tyska intellektuella cirklar där den nya strömningen växte fram i slutet av 1700-talet. Men han var långt ifrån ensam, och den tyska kontexten var inte en helt sammanhållen idéströmning som gjorde sig gällande i hela det tyska området. Följer man den resa som erbjuds i Andrea Wulfs bok Fantastiska rebeller –De första romantikerna, här i svensk översättning av Inger Johansson, växer en mer komplicerad och samtidigt mer komprimerad historia fram.

Wulf inleder sin bok med ett par vackra kartor, en över det tysk-romerska riket och en över staden Jena. Hon inkluderar även en översikt, en Dramatis personae, över de sexton personer som innehar huvudroller i hennes skildring av de första romantikerna. Med tanke på hur vanliga namn såsom Wilhelm, Friedrich och Caroline tycks ha varit vid tiden runt 1800-talet, fyller listan över tongivande personer en tacksam funktion som navigeringshjälp för många läsare.

Boken kretsar helt kring den så kallade Jenagruppen – en löst sammanhängande samling intellektuella som utgjorde »de första romantikerna«. I prologen skriver Wulf att en av personerna i gruppen var Caroline Michaelis-Böhmer-Schlegel-Schelling, en kvinna som trots att hon bar sin fars och sina tre äkta mäns namn för den skull inte lät sig begränsas av den roll som samhället på den tiden tilldelade kvinnan. Caroline, skriver Wulf, »befinner sig i centrum för denna inspirerande historia«. Genom Carolines många efternamn får man också namnen på andra tongivande gruppmedlemmar. Förutom Friedrich Schelling och August Wilhelm Schlegel och hans yngre bror Friedrich Schlegel, bestod Jenakretsen även av kändisar som Johann Wolfgang von Goethe, Georg Wilhelm Friedrich Hegel, bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt, den senares hustru Caroline samt Novalis (Friedrich von Hardenberg).

Wulf har strukturerat sitt verk i tjugo kapitel, fördelat över fyra delar: Ankomsten, Experiment, Förbindelser och Söndring. Caroline med de fyra efternamnen löper som, om inte en röd tråd, så åtminstone en punktad stig på kartan över den tidiga romantikens rörelser. Caroline kan med andra ord sägas utgöra en länk mellan olika nyckelpersoner, som man många gånger får följa långt mycket mer än Caroline själv. I centrum står den plats som kom att föra samman gruppen av poeter, filosofer och författare – den sprakande universitetsstaden Jena. Och så förstås den filosofiska frågan om det subjektiva jaget, das Ich, och då i synnerhet idén om det fria jaget och den fria viljan som diskuterades allra mest, och som i stor utsträckning förenade gruppen. Tongivande i denna filosofis begynnelse var Johann Gottlieb Fichte, som var aktiv vid universitetet i Jena mellan 1794–1799 och tydligt inspirerad av Kant. Friedrich Schlegel sade exempelvis, i linje med Fichtes idéer, att »Mitt mål är att leva – leva fritt«. Förvisso i kombination med en önskan om berömmelse, tillägger Wulf.

Avund och rivalitet låg bakom grundandet av denna tidskrift, som skulle komma att ha oerhört stort inflytande på litteraturens och romantikens framtid.

Det är onekligen en händelserik period som Wulf skildrar. De politiska konflikterna, inte minst i kölvattnet av den franska revolutionen, präglade Europa och Tyskland. En av de som direkt drabbades var just Caroline, som våren 1793 var änka med efternamnet Böhmer. Hon anklagades då för att vara fransk sympatisör och för att ha kontakter med franska revolutionärer som ockuperade Mainz. Hon kom som ett resultat av detta att fängslas och placeras i Königstein tillsammans med sin sjuåriga dotter Auguste. Wulf återger denna fasansfulla tid i Carolines liv, som förstås stod i full kontrast till den intellektuella och kunskapstörstande professorsdotterns vanliga liv. Flera personer i Jenagruppen hade sett med hoppfullhet på revolutionen – de berömda orden »frihet, jämlikhet, broderskap« klingade väl med deras filosofiska inställningar. Men med revolutionen kom också Robespierres giljotiner och femtontusen avrättningar, vilket gjorde många, exempelvis Schiller, förfärade. Wulf återger hur Schiller ansåg att fransmännen inte var »redo för frihet och jämlikhet«. För att i verklig mening »vara fri«, menade han, »måste man vara moraliskt mogen«. Den brutalitet som härskade i Frankrike visade att revolutionen kommit för tidigt. Schiller tog då till pennans kraft för att upplysa och göra motstånd, och grundade den tongivande kulturella tidskriften Die Horen, som utkom för första gången i början av 1795.

På liknande vis – med pennan som vapen – skulle konflikter mellan Jenagruppens medlemmar komma att lösas senare. När Friedrich Schlegel inte fick publicera sig i Schillers redan befintliga tidskrift, startade bröderna Schlegel en ny med namnet Athenaeum. Avund och rivalitet låg bakom grundandet av denna tidskrift, som skulle komma att ha oerhört stort inflytande på litteraturens och romantikens framtid. Wulf återger den intresseväckande upprinnelsen till det som hela hennes bok kretsar kring – etablerandet av romantiken som konstnärlig, litterär och filosofisk strömning. Det är nämligen i Athenaeum, vilken utkom i totalt sex nummer mellan 1798–1800, som gruppen sätter ord på och definierar sin stilriktning för första gången. En särskilt tongivande idé som blev karakteristisk för gruppens gemensamma filosofi och skapande kan sägas sammanfattas med prefixet »sym«. Detta prefix och dess inneboende tanke om symbios och gemenskap kom nu att sättas såväl till filosofin som poesin. Filosoferandet, det poetiska och konstnärliga skapandet skedde och utfördes gemensamt, inte av en enskild person. Denna idé om att tänka och skapa tillsammans, i gemenskap, kom sannolikt senare att inspirera den brittiska Bloomsburygruppens inställning till konsterna och livet i allmänhet.

August Wilhelm Schlegel bad sin bror Friedrich att sammanfatta definitionen av »romantiken« i den nya tidskriften. Friedrich menade, enligt Wulf, att det var omöjligt eftersom den »upptog tvåtusen sidor«, men han gör ändå ett försök till en tre sidor lång sammanfattning. Några rader ur denna citeras av Wulf och har även sin plats här:

Romantisk poesi är en progressiv universalpoesi. Dess bestämmelse är icke blott att återförena poesins alla olika riktningar och sätta lyriken i förbindelse med filosofin och retoriken. Den vill och skall också än förena, än sammansmälta poesi och prosa, genialitet och kritik, konstlyrik och naturlyrik, göra poesin levande och allmän, göra livet och samhället poetiska […]

I mångt och mycket var William Shakespeare och hans dramatik central för flera av gruppens medlemmar, där Caroline och August Wilhelm Schlegel ihärdigt arbetade med att översätta hans verk till tyska. Shakespeare ansågs vara den mest fullkomliga romantiska författaren, med sin lekfullhet gällande genre, språk, form och känsla. Hans sätt att bryta mot de strikta klassicistiska regelverken, men samtidigt bejaka det antika stoffet var exemplariskt, menade man. Härifrån tar de brittiska romantikerna sin inspiration, även om den tyska och brittiska romantiken är parallellt framskridande rörelser. Wulf återger till exempel hur Samuel Coleridge och William Wordsworth reser till Tyskland dagen efter publiceringen av Lyrical Ballads, med förhoppning om att besöka Jena. Det mycket berömda förordet som lades till Lyrical Ballads år 1800 kan därmed direkt att vara ett resultat av Wordsworths läsning av Athenaeum och all den litteratur han konsumerat under sin vistelse. Med andra ord skapade Jenagruppens rebeller inte bara krusningar eller ringar, utan vågor på de litterära vattnen.

Wulfs berättarlusta är medryckande och jag kan känna igen mig i hennes totala djupdykning ner i forskningsmaterialet, breven och tiden. Boken är också ett gediget bidrag till en reviderad historieskrivning, inte minst i fråga om hur kvinnorna lyfts fram bland dessa kanoniserade män. Men trots detta gör bokens populära anslag och avsaknaden av noter i själva brödtexten att något skaver i min akademikerhjärna. Snarare ter sig Wulfs historieskildring mer som en berättelse, som blir i det närmaste romanlik till sin karaktär. Kanske kan en parallell till Jenagruppens förkärlek för genresammansmältning anas i hur Wulf levandegör bokens karaktärer genom rikt utmålade händelser, situationer och känslor. Samtidigt är det hela förankrat i mycket omfattade forskning och studier av dagböcker, litterärt material och historiska källor. Referenserna finns också där, och fyller dryga etthundra sidor i slutet av boken där källorna till varje citat återges, och en mycket omfångsrik referenslista finns att slå i. Givetvis är det här ett stilistiskt val, och där jag saknar noterna och hakar upp mig i tankar som »hur kan författaren veta att Novalis faktiskt kände så?«, skulle en tydlig notsapparat mycket väl kunna störa en annan läsare som vill följa berättelsen utan notsiffrornas intryck eller akademikerns mer transparenta och objektiva språkdräkt.

Denna vackert illustrerade och mycket rika samlingsbiografi över de första romantikerna avslutas i moll för Jena som intellektuell och kulturell fristad. I kölvattnet av den franska revolutionen anlände Napoleons trupper, och fasorna skildras av Wulf. En fransk kommendant placerades i staden och såväl böcker som tidningar trycktes under kontroll av franska myndigheter. Universitetet liksom staden i sin helhet krympte: »Jenas upprymda intellektuella atmosfär var borta«, som Wulf formulerar det. Hegel var bland de sista i rörelsen att lämna staden, och något som lyckligtvis överlevde den farliga resan över fiendens linjer var hans manuskript till Andens fenomenologi, som gavs ut i mars 1807, bara fem månader efter slaget vid Jena. Överlevde gjorde alla de essäer, dikter, fragment, filosofiska traktat, översättningar och mer, som redan banat väg för den romantiska strömningen i Europa.