Gerald Izenberg: »Identitet som självdefinition har funnits så länge det funnits människor«

Identitet är både ett vardagligt ord och en teknisk term inom human- och samhällsvetenskaperna. Att använda ordet identitet för att definiera sig själv och andra är dock en mycket sen sedvänja. När Svenska Akademiens Ordbok kom till ordet identitet i början av 1930-talet noterades tre betydelser: identitet som egenskapen att två ting »äro ett och samma«; förhållandet att något är detsamma »vid olika tillfällen o. under växlande omständigheter« samt den juridiska betydelsen »att en person värkligen är (konstateras vara) den han utgiver sig för«. Ordbokens sammanställning säger oss att alla associationer ordet ger upphov till i dag har kommit efter 1930-talet.

Den bilden förmedlar också historikern Gerald Izenberg i sin mäktiga kartläggning Identity – The Necessity of a Modern Idea (University of Pennsylvania Press, 2016). Han argumenterar för att identitet som svar på frågan »vem är jag?« började dyka upp efter första världskriget. Men det är under 1950-talet som ordet slog igenom. Skyldig till spridningen var psykoanalytikern Erik H. Erikson. Hans psykologiska identitetsbegrepp gällde individens sökande efter koherens och harmoni i relationen mellan självuppfattning och omgivning. Det var ett arbete som pågick under hela livscykeln. Ordet identitetskris är ett arv efter Erikson.

Vid samma tid började sociologer använda identitet för att analysera individens relation till samhället. Teorier om rollerna vi ständigt växlar mellan och de regler som styr hur vi förhåller oss till dem blev snabbt populära. I de sociologiska teorierna blev identitet – som ibland blev synonymt med jag – inget annat än effekten av de relationer och kategorier samhället byggs kring. Identitet blev en social konstruktion. Det glömdes dock ofta att identiteter var skapade ting, påpekade flera forskare; människor behandlade dem som om de var naturliga och givna.

Den tredje nyskapelsen var att kollektiva enheter som kön, nationalitet, etnicitet och religion började omtalas som identiteter. Från 1960-talet blev kollektiva identiteter vetenskapliga studieobjekt i sin egen rätt samtidigt som de gav upphov till politisk debatt. Till grund för detta låg sociala och politiska problem. Kvinnors kamp för jämställdhet, minoriteters kamp för rättigheter, migration och mångkultur gjorde identitet till ett redskap i den politiska kampen och en ideologisk utmaning (kan mångkultur förenas med liberal demokrati?). Samtidigt tilltog kritiken mot föreställningen om identitet. För de författare som under det sena 1900-talet kallades poststrukturalister och postmodernister var talet om identitet alltid en hänvisning till drömmen om det fasta och oföränderliga och som sådant ett uttryck för totalitära anspråk.

Izenberg kommer fram till att vi inte kan undvara begreppet identitet. »Identitet som självdefinition har funnits så länge det funnits människor«. Den ska dock inte ses som något absolut eller naturligt. Men vi kan inte undgå vissa fakta som har betydelse för hur vi definierar oss själva: vi tillskrivs och tillskriver oss en könstillhörighet; vi ser yttre särmärken på kroppar (»ras«); vi har etnicitet och lever med dess politiska uttryck, nationalism; vi arbetar och har behov att transcendens (religion). Dessa ting är oföränderliga fakta i vår tillvaro och grunden för identitet. Identitet är således en existentiell nödvändighet, menar han, men inte något oföränderligt eftersom fakticitetens innehåll förändras.

Man kan fråga sig om det är meningsfullt att göra begreppet identitet så omfattande att det blir synonymt med existens eller tillvaro över huvud taget? Och stämmer det verkligen att identitet som självdefinition alltid funnits om den föreställningen uppstår först under 1900-talet? Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Gerald Izenberg.

Respons: Under många år har din forskning handlat om jagets historia och identitetsdiskursens historia tycks vara den logiska slutpunkten. Jag skulle vilja höra dina reflexioner om förhållandet mellan identitet och modernitet och särskilt då om sekularisering. Är inte sökandet efter identitet ett substitut för förlusten av transcendens?

Gerald Izenberg: Det var utan tvekan Charles Taylors argument. Men oavsett om vi låter »moderniteten« börja i reformationen, upplysningen eller den industriella revolutionen uppträder identitet i den nutida meningen som självdefinition och som svar på frågan »vem (eller vad) är jag« först mycket senare. Den blir ett problem först efter första världskriget och ett ord genom Erik H. Eriksons verk efter andra världskriget. Jag tillhör dem som anser att sekularisering är en central aspekt av moderniteten sedan upplysningen, även om många historiker hävdar att idén om en förlust av religiös tro under 1800- och 1900-talet har varit ordentligt överdriven. Men även utan religion var kön, ras, nation och klass källor till universella och aldrig ifrågasatta objektiva identiteter i Europa före första världskriget. Det var den enorma chock kriget gav de solida och goda identiteter som dittills hade antagits och hedrats i Europa, som ledde till att avantgardeförfattare och tänkare började ifrågasätta möjligheten av en objektiv identitet och utforskade den roll som subjektiv självdefinition spelade i hur vi bestämmer vilka vi är.

Nationell identitet spelade och fortsätter att spela en stor roll i de förväntningar ett lands medborgare har på sina ledare, på deras lands plats i världen och det sätt de förväntar sig att landet reagerar på andra länder.

Respons: Att människor använder ordet för att tala om sig själva och andra är ett empiriskt faktum och värt att studera. Men jag tycker det är svårt att använda identitet som analytiskt begrepp trots att det ofta förekommer inom human- och samhällsvetenskaperna. Vilken är din uppfattning – vad förklarar vi när vi använder ordet identitet inom till exempel historia?

GI: Jag skulle säga att oavsett vilka källor våra individuella och kollektiva identiteter har sprungit fram ur och oavsett hur stor roll medvetna val och självformande spelar i dem, så fungerar identiteter som orsaker till handling. Vilka vi säger att vi är (eller tror vi är), enskilt och kollektivt, innefattar en mängd roller, normer och värden som bestämmer de förhållningssätt vi intar och det vi gör som individer, som religiösa grupper och som nationer. Identitet är en nödvändig, men inte tillräcklig, orsaksfaktor i historiska förklaringar. Nationell identitet spelade och fortsätter att spela en stor roll i de förväntningar ett lands medborgare har på sina ledare, på deras lands plats i världen och det sätt de förväntar sig att landet reagerar på andra länder. Trots det nutida ifrågasättandet av traditionella könsidentiteter i så kallade avancerade samhällen fortsätter moderna män (och kvinnor) att ha idéer – eller frågor – om vad det betyder att »vara en man« och sådana idéer och osäkerheter om maskulin identitet påverkar konkret deras beteenden inom politiken, affärsvärlden och intima relationer. Jag vågar påstå att de alltid kommer att göra det.

Jag är övertygad om att identitet kan bana väg för och dölja de krassaste materiella intressen. Men relationen mellan identitet och intresse går åt båda hållen. Det finns inte nödvändigtvis en skarp skillnad mellan de två. Ens identitet bestämmer också ens intressen. »Intresset« hos en grupp asketer bestäms i väsentlig grad av deras trosuppfattning, det vill säga deras identitet som asketer. Att materiella intressen är den enda förklaringen till sociala beteenden är en inbilsk tro som kommer av för stor förlitan på modernt samhällsvetenskapligt tänkande.

Respons: En sak jag tycker kan ifrågasättas i din bok är det sätt på vilket du gör identitet synonymt med varje form av självdefinition. Men stämmer det verkligen? Är det inte bara mycket sent som människor har definierat sig själva i termer av identitet? Jag tänker på den gamla devisen »Känn dig själv« eller religiösa människor som definierade sig själva som syndare (avskilda från en levande relation till Gud) som, vad jag vet, aldrig uppfattade det som ett identitetsproblem. Eller skulle du se detta som ytterligare kapitel i historien om identitet som självbestämning?

GI: Ja, du har rätt, det är bara mycket sent som människor har definierat sig själva i termer av identitet. Och du har rätt när du säger att detta är en annan del av identitetens historia än den som jag försöker förklara i boken. Förr var identitet något som togs för givet: människor »visste« vilka de var eftersom de som syndare inte levde upp till sin egen definition av sig själva. Uppmaningen att »lära känna sig själv« innebar att det fanns ett essentiellt, förutbestämt jag som man skulle lära känna, inte skapa. Människor behövde inte ställa frågan om identitet eftersom den bestämdes av substanser, Gud, natur, tradition, historia. Alla dessa termer kan ses som »gudstermer«, slutgiltiga bestämningar av allting, inklusive människans identitet och öde. Det var Guds död och nedgången i tron på gudstermers makt som gjorde att vi blev tvungna att reflektera över vår egen roll i definitionen av oss själva.

Respons: Jag skulle vilja utmana dig på ännu en punkt – och jag gör det eftersom du har byggt ett så starkt argument för din egen tolkning. Du skriver att identitet är en existentiell nödvändighet. Men man kan argumentera för att identitet i första hand är en materiell, ekonomisk och politisk nödvändighet. Vi behöver identitet för att kunna få ett pass, för att kunna ta ut pengar från våra bankkonton (och för att kunna öppna ett), för att få tillgång till välfärdssystem och så vidare. Identitet är en fråga om makt, rättigheter och politik i en kapitalistisk världsordning där människor reser och pengar cirkulerar. Genom att fokusera på identitet som ett existentiellt problem riktar du blicken bort från det som verkligen är betydelsefullt i modernitetens kamp om identitet. Hur skulle du svara på en sådan kritik? GI: Det enda jag är oense om här är hur du ställer identitet som existentiell nödvändighet mot ekonomisk och politisk identitet. Som jag argumenterar för i kapitlet »Kinds of Kinds« är det en del av vårt existentiella öde att vi är ekonomiska och politiska varelser och inte kan fly från den existentiella nödvändigheten att leva i ett samhälle och i en statsform som genom att skapa medborgare delvis (men bara delvis) bestämmer vilka vi är. Jag kallar det existentiell nödvändighet för att det överskrider varje enskild form av ekonomiskt eller politiskt system. Det är definitivt inte bara sant i kapitalistiska samhällen. Politisk och social identitet är och kommer att vara nödvändiga aspekter i varje organiserat samhälle, stam, feodalt, socialistiskt, nationellt eller internationellt. Arbetsdelning existerar i varje samhälle; de sociala rollerna ett samhälle ger upphov till kan vara, och har varit, radikalt olika. Medborgarskap kan definieras olika i olika samhällen, men kommer alltid tvinga fram en uppsättning civila identiteter som kan sprida förmåner och skyldigheter. Identitet före identitet som självbestämning betydde just, men också bara, civila identiteter.

Jag vill också lyfta fram det jag kallat »transcendentala« identiteter som en särskild kategori, och en särskild fara, med vårt existentiella behov av identiteter. Vi behöver orienterande trossystem och för att ha tvingande makt verkar det vara så att dessa system för många av oss måste ha sin grund i något absolut. Det är vad som historiskt sett gjort våra politiska och religiösa identiteter så farliga för andra. I den mån vi ser dem som absoluta, nedvärderar vi andras identiteter. »Transcendentala identiteter« är den mest undanglidande kategorin i det existentiella behovet av identiteter som kön, genus, etnicitet, medborgarskap och yrke, eftersom de kan ses som källan till alla andra identiteter med de hierarkier och utestängningar som impliceras av »transcendens«.

Respons: En sista fråga. Finns det något i identitetens historia som har överraskat dig?

GI: Ja, väldigt mycket. Jag blev till exempel förundrad när jag lärde mig att identitet hade invaderat ett så abstrakt och matematiskt område som nationalekonomi och överraskad över hur viktigt det var för andra samhällsforskare som antropologer och sociologer. För att nämna ytterligare en sak var jag väl bekant med debatterna om identitetspolitik, både hemmavid och internationellt, men jag blev ändå förvånad över intensiteten i debatten om identitetsidéns giltighet. Tanken att identitet också kunde vara en etisk kategori var ny och spännande.

I allmänhet skulle jag säga att det som överraskade mig mest var i hur hög grad identitetskategorin har trängt in i allt ifrån populärkultur till de mest abstrakta och svårtillgängliga områden. På mindre än ett århundrade har ett nytt begrepp blivit så oundgängligt att det verkar som att vi aldrig varit utan det. Men det har vi.

Publicerad i Respons 2016-4