Industristad som gick ner i varv

En gång i tiden var Malmö på topp. Det var 1973. Kockums lät resa världens högsta bockkran, lika hög som Cheopspyramiden i Egypten. Rivningen av den centrala arbetarstadsdelen Lugnet fortgick med oförminskad intensitet, alla spår av fattigdom och trångboddhet skulle bort, och Caroli city byggdes upp med en brist på tajming som snart skulle bli ett malmöitiskt kännetecken. Två år senare – 1975 – utlystes det europeiska byggnadskulturåret och nya ideal om bevarande ifrågasatte modernismens tabula rasa-princip. Hemmets Journals Förlag i Malmö började 1973 ge ut serietidningen Bamse. Malmö var en socialdemokratisk supernova, både stark och snäll och litet tråkig.

Men så i december 1973 kom han med flygbåten från Köpenhamn, vinterregnet piskade hans vågiga hår när han klev av på kajen. Han såg ut som en popstar, Bob Houghton, som året därefter tog över som coach i Malmö FF – ett experiment i internationalisering, samtidigt som regeringen beslutar att invandrare ska få kommunal rösträtt i Sverige. Publiksiffrorna för Malmö FF:s hemmamatcher når bottennivåer, trots att laget vinner Allsvenskan vart och vartannat år. Folk sitter hemma vid Tipsextra i stället. Malmö kunde ha varit världens lyckligaste stad. Allt var uppnått. Man var i mål! I stället klagades över passiviteten, håglösheten. Ungdomen var bortskämd och de gamla bittra och grå. På tv kunde man år 1973 följa NP Möller, fastighetsskötaren vid Möllevången, och den kärva grannsamvaron i huset. Tv-serien innehöll också en tidig skildring av de gamla arbetarkvarterens gentrifiering, men ännu var det bara kapitalfattiga intellektuella som hade fått korn på Möllans kvaliteter. Linje 4, den sista spårvagnen i Malmö, lades ned 1973. Samtidigt förberedde Egypten och Syrien en attack på Israel som skulle utlösa både oljekriser och flyktingvågor, vilka snart vällde in och förändrade staden. Socialdemokratin må ha många liv, men ett av dessa tog slut i Malmö 1973.

Ändå fortsatte den socialdemokratiska samhällsmodellen att leva vidare som ett spöke i Malmö. Kockums köptes upp och blev det statliga Svenska Varv år 1979, men under åren därefter droppade orderingången och arbetsstyrkan sjönk från 4600 till 2850 anställda mellan 1979 och 1985. Staten gick in med ett räddningspaket för att Malmö inte skulle tappa fler arbetstillfällen. Det innebar bland annat att Saab etablerade en fabrik som med en planerad maxkapacitet på 90 000 bilar per år skulle bli Malmös nya industriella motor. Fabriken invigdes 1989, men blev en kortvarig historia. Den 8 februari 1991 lades den ned.

Det var ”Malmös svarta fredag”, för samma dag som Saab kungjorde nedläggningen gick också Nordiska Fjäder i konkurs och Wayne Europe friställde 100 arbetare. Under de följande månaderna stängde Fazer, Malmö Strumpfabrik, Pripps och NK ner produktion och affärsverksamhet i Malmö. Stadens kris ägde rum samtidigt som Sverige genomlevde den stora bank- och fastighetskraschen i början av 1990-talet. Arbetslösheten i staden steg från 2,6 till 13,3 procent. Samtidigt kom allt fler flyktingar och asylsökande till Malmö från världens många krig och övergrepp.

Om man föredrar en tolkning som lyfter fram den mörka kontinuiteten i utvecklingen skulle man kunna säga att Malmö på 45 år har blivit en av Sveriges fattigaste kommuner. En fjärdedel av den kommunala budgeten utgörs av skatteutjämning och bidrag från staten. Var tionde familj i Malmö tar emot socialbidrag. Av de elever som slutar grundskolan har 22 procent inte behörighet att läsa vidare på gymnasiet. Malmö ter sig som en örfilad industristad med stor invandring och låg utbildning, ur dessa aspekter en plats för samtidens många missnöjen, en plats som fastnat i ekonomiska omställningar och social ohanterlighet och som kan återfinnas på många andra håll i Europa och USA.

Men det finns ett annat Malmö, för dem som vill se staden som fullständigt förändrad. Där lever en föreställning om den lyckade omställningen som också har materialiserats i the come back kid; staden som reste sig från industriarvets ruiner och återuppfann sig själv med bomässor, smarta näringssektorer, fastighetsinvesteringar och uppseendeväckande arkitekturprojekt i en transnationell metropolregion. En trött varvsstad bjöd in näringsliv i stadsbyggandet, privatiserade kostsamma kommunala poster och började bygga nya stadsdelar i vattennära läge för att dra till sig de välutbildade med goda inkomster.

Hellre än att satsa på högteknologiska alternativ klamrade sig alla ledande aktörer – kommunen, företag och banker – fast vid drömmen om den framgångsrika industristad som Malmö en gång hade varit.

Naturligtvis är bägge dessa narrativ, som det ofta kallas, schabloner och ideologiska klippdockor som inte förklarar komplexiteten till fullo i denna avbrutna övergång till ett ”postindustriellt” samhälle. Ståle Holgersen gör i sin bok Staden och kapitalet – Malmö i krisernas tid ett försök att ge teoretisk och urbanhistorisk substans till hur dagens prekära läge, med de motsatta verklighetsuppfattningarna, har kunnat uppstå. Han erbjuder inga nya tolkningar, utan ligger nära den utvecklingsgång som behandlats och analyserats av samhällsforskare tidigare. Malmös helt egen bana och den allmänna tendensen mot tydliga segregeringsmekanismer i stadsbyggnadspolitiken är kända. Bokens företräden är att den lyckas presentera en grundläggande och samlad genomgång av utvecklingen, där det längre historiska sammanhanget hamnar i centrum.

De avsnitt som handlar om industristaden Malmös uppgång och fall är de mest klargörande i boken. Stadens konkreta historiska utveckling utgör en stabil narrativ tråd som emellanåt försvinner i de teoretiska utläggningarna. Och man blir påmind om de olika faserna av industriutveckling som under lång tid präglat Malmö, inte bara varvsindustrin eller bilindustrin under senare efterkrigstid. Det är belysande, som Holgersen skriver, hur lång tid det tog för Malmö att falla som industristad. Stadens minskade produktion- och exportförmåga hölls under armarna under mycket längre tid än i andra städer.

Holgersen refererar till tidigare forskning som hävdat att Malmös politiska ekonomi var baserad på ”högteknologisk lågteknologi”, det vill säga att tillverkningsindustrin hade präglats av omfattande rationaliseringar redan under efterkrigstiden. Men samtidigt var staden beroende av föråldrade industribranscher och ekonomiska sektorer. Företag med löpandeband-princip hamnade under starkt konkurrenstryck när de inte lyckades förnya sig i och med digitaliseringens intåg. Industristrukturen var bräcklig, eftersom den främst var en tillverkningsindustri inriktad mot hemmamarknaden. Hellre än att satsa på högteknologiska alternativ klamrade sig alla ledande aktörer – kommunen, företag och banker – fast vid drömmen om den framgångsrika industristad som Malmö en gång hade varit. Kritiken mot den socialdemokratiska välfärdsmodellen blev allt starkare under 1970-talet, men denna kritik tog sig aldrig riktigt anti-urbana uttryck som till exempel i den anglosaxiska världen. Den nyliberala ”revanschistiska urbanismen” som började synas i USA under sent 1970-tal, fick ingen motsvarighet i Sverige, utan skulle låta vänta på sig till 1990-talet.

Staden och kapitalet är en popularisering av Holgersens doktorsavhandling The Rise (and Fall?) of Post-Industrial Malmö – Investigations of City-Crisis Dialectics från 2014. Fakultetsopponent var kulturgeografen David Harvey, läser jag på Lunds universitets hemsida. Om dagens Malmö vore ett marxistiskt påläst doktorandseminarium i kritisk kulturgeografi så är David Harvey Turning Torso, en ikon, vars gestalt reser sig över den gängse flacka akademiska horisonten, omöjlig att kringgå. Ett av de outtalade syftena med Holgersens framställning synes också vara att presentera och belysa flera av Harvey teoretiska diskussioner om kapitalackumulation och stadsutvecklingens Janusansikte i den senkapitalistiska fasen och med det uppdraget lyckas Holgersen ofta mycket väl. Komplicerade ekonom-historiska och geografiska sammanhang förklaras illustrativt och pedagogiskt och med samma snackigt goda humör som inledningsvis gjorde åtminstone denna recensent irriterad.

Avslutningsvis försöker sig Holgersen på en framtidsprognos, där han mejslar fram tre olika scenarion för hur Malmö kommer att utvecklas till 2030. I det första scenariot förblir Malmö kvar i en ”nyliberal regim”, i det andra scenariot sker en någon form av keynesiansk ”motkonjunkturspolitik” och i det tredje scenariot – som tämligen tydligt ligger närmast författarens egna önskedrömmar – utvecklas Malmö till en stad präglad av ”ekosocialism”. Det blir mycket skrivet och litet utvecklat kring dessa scenarier, men som tur är avslutas framtidsspaningen med en dikt av Jacques Werup, så läsaren ändå får återvända till Malmö i bästa sällskap.

Min största invändning mot boken är annars inte dess yviga och oskarpa behandling av stora frågor utan fastmer dess brist på relevanta och genomförda jämförelser. ”Vill man undersöka relationen mellan kapitalism, kriser och städer, finns det ingen bättre plats att studera än just Malmö”, skriver Holgersen i introduktionen till Staden och kapitalet. Verkligen? Inte Baltimore? Inte Stockholm? Inte Bergen? Steget mellan enskild fallstudie och generell ekonomisk förklaring är inte sällan väldigt kort. Det måste ändå till fler kontrasterande jämförelser för att kunna visa hur kommande världskrig, klimatförändringarna, kapitalets nya paradigm och den fascistiska utvecklingen samverkar i stadsbygget. Holgersen verkar medveten om att hans illustration av marxistisk kulturgeografi inte riktigt täcker upp för dessa ambitioner: han berättar återkommande om allt hans undersökning inte ska företa sig för att slutligen landa i att syftet med studien är ”att se tillbaka för att bättre kunna se framåt”. Gott så. Det är en livshållning.

Slutintrycket blir att man ändå saknar lokalkaraktären, smaken av det malmöitiska livet som det kunde te sig i både uppgångens och i krisernas tid, rösterna och erfarenheterna från en Jacques Werup, en Sigrid Combüchen eller en Kristian Lundberg. Inte för att de skulle motsäga den generella utveckling som Holgersen redogör för, men för att de skulle ge kroppsvärme och ankarpunkter åt ett Malmö som nu snarare får agera åskådningsaffisch. Paradoxalt nog påminner framställningen om den genomtröskade ”bilden av Malmö” som Holgersen uppenbarligen har starka aversioner mot. Boken präglas av svårigheten att både ha kvar ett slags akademisk objektivism och tillförlitlighet – och samtidigt verka som idépamflett och visionsdokument. Resultatet blir ett underliggande argumentationsbehov för att Malmö inte är för provinsiellt för att ensamt få illustrera relationen mellan kapitalism, kriser och städer och en distansering av den befintliga staden för att kunna skapa bilden av en ny stad i framtiden. Gällande just Malmö har väl den framtidsbilden sällan varit mer oklar.

Publicerad i Respons 2018-1