I Respons nr 6/2013 kritiserade författaren Anders Johnson framställningen av näringslivet i Den svenska historien. Här svarar redaktörerna.
Den svenska historien 1965–2012 är inte en näringslivshistoria utan en politisk historia, skriven av två historiker vilkas särskilda forskningsintressen är den politiska och ekonomiskpolitiska historien. Boken inleds med ett längre kapitel om arbetsmarknadens och den ekonomiska politikens omvandling, storföretagen, förändringen från fordism till postfordism och finansmarknadernas förändring. Vår avsikt med detta kapitel, som av någon anledning inte nämns av Anders Johnson, var att etablera en större bild av försörjningsmöjligheter och ekonomiska strukturer i Sverige under perioden och att behandla globaliseringen av svensk ekonomi, inte som en fråga om ett antal företag eller en rad innovationer utan som en fråga om effekter på svenskt samhällsliv, från människor och hushåll till den så kallade svenska modellens institutioner. Möjligen handlar detta om ett perspektiv på ekonomi som skiljer sig från Johnsons. Vi vill också påminna om att en del av den IT- och telekomhistoria han efterlyser finns, utifrån ett kulturellt, socialt, och politiskthistoriskt perspektiv, i bokens mediehistoriska avsnitt.
Det är som varje professionell historiker förstår nödvändigt att välja perspektiv i ett översiktsband som spänner över ett stort och många gånger svårhanterligt material. Att inte alla aspekter av samtidshistorien kan ges lika behandling om berättelsens skärpa ska kunna bibehållas framstår som uppenbart. Det är naturligtvis rimligt att som Johnson påpeka att vissa delar av historien blivit styvmoderligt behandlade. För näringslivshistoriens del tror vi dock att Johnson kan hitta andra historier som ger den typen av företags- och personorienterade innovationsforskning som han efterlyser, exempelvis Lars Magnussons och Jan Ottosons nyligen publicerade bok Den hållbara svenska modellen. Innovationskraft, förnyelse och effektivitet, SNS 2012. För egen del anser vi att vår bok har viktigare brister när det gäller kultur och socialhistoria, barnens historia och invandringens historia, där antalet sidor och vår egen kompetens satte gränser.
Vi har föga till övers för den typ av kritik som går ut på att som Johnson utifrån en randanmärkning (om Gustaf Douglas) hugga till med en formulering som ”Det finns rader av felaktiga eller missvisande beskrivningar i Sveriges historia”. Det finns sannolikt flera fel i verket som spänner över en femtioårsperiod. Johnsons val av exempel, fallet Gustaf Douglas, tycks för oss handla mer om att han efterlyser en form av idolhistoria över svenskt näringsliv som det må vara vår rätt att inte vilja skriva.
Jenny Andersson och Kjell Östberg
Replik: Anders Johnson
I min recension påvisade jag en rad felaktiga och missvisande påståenden i Den svenska historiens sista band. Andersson och Östberg har inte ens vett nog att be om ursäkt utan kommer bara med undanflykter. Men påståendena att Perstorpsplattan är en av få framgångsrika innovationer sedan 1945 (medan bland annat tele- och läkemedelsindustrin utelämnas), att IKEA och H&M är icke-innovativa och att en av periodens få svenska storföretagsbyggare, Gustaf Douglas, är en passiv storägare, handlar inte om val av perspektiv. Det handlar bara om ren och skär okunnighet. Exemplen kan flerfaldigas.
Men kritiken drabbar inte främst Andersson och Östberg. De vet nog inte bättre. Kritiken bör riktas mot Norstedts förlag och huvudredaktören Dick Harrison som i det största bokverket om svensk historia på flera decennier knappast har hittat någon som har något begåvat att säga om de senaste hundra årens näringslivshistoria.
Anders Johnson är skriftställare med inriktning på svensk näringslivshistoria.
