Det mesta har väl redan sagts om Sveriges medlemskap i Nato. Tidigt i gryningen radade grävmaskinerna upp sig på höjden. Något försvar för den gamla ordningen hann aldrig mobiliseras. Fredsvännerna fick aldrig styr på argumenten. Erfarna diplomater, som gjort karriär på att sprida alliansfrihetens välsignelser runt om i världen, fördes bryskt åt sidan av gravallvarliga vakter. På några få dagar var marken förberedd för en genomgripande säkerhetspolitisk nyordning. Det fanns en majoritet. ”It was decided. They took a vote”, som det heter i en dikt av Charles Bukowski.
Sedan dess har det hänt en del. Som så ofta när tvärsäkerheten får styra uppstår oväntade problem längs vägen. I Natofrågan blev vi omgående bortdribblade av baksluga turkar. Men känns det inte som om svensk politik i allt högre grad handlar om att bearbeta effekterna av förhastade beslut? I Jenny Anderssons recension av Andreas Cervenkas Girig-Sverige framgår hur Sverige genom många små till synes obetydliga ingrepp förvandlats till ett högt belånat paradis för en konsumtionstörstande medelklass. Det är mycket som förbluffar i den bild som Andersson tecknar, inte bara svenskarnas skuldsättning, utan även ansamlingen nya dollarmiljardärer, för att inte tala om de hisnande klassklyftorna. Det är alltså denna högexplosiva ordning som man nu hoppas föra in under Natos kärnvapenparaply. Man bävar.
Om skolan faller drar den med sig en hel massa annat i fallet, skriver hon. Då kan inte ens ett Natomedlemskap rädda oss.
Men det mest omtalade exemplet är naturligtvis skolan. Historikern Johanna Ringarp går i detta nummers ”I fokus”-essä på djupet med denna fråga, som inte ens Vladimir Putin lär kunna hindra från att braka in i valrörelsen. Vi bjuds på många turer, många tanklösa beslut, oväntade utfall, och, som i Cervenkas bok, många plågsamma exempel på hur girigheten griper omkring sig. Till sin hjälp har Ringarp en strid ström av böcker på området. Sedan artikeln skrevs har det dykt upp flera nya titlar som vi kanske får anledning att återkomma till i kommande nummer.
Författarna är inte överens på alla punkter. Skolans värld har med tiden utvecklats till en trasslig härva av komplicerade problem som dessutom är tätt sammantvinnade med det omgivande samhället. Skolan utgör också spelplan för en mängd disparata intressen. Här finns riskkapitalisterna, kommunalpolitikerna, byråkraterna, men även lärarna, pr-konsulterna, pedagogerna, idealisterna, bluffmakarna, de religiösa fanatikerna, föräldrarna, och på en undanskymd och allt kylslagnare plats, de som det egentligen borde handla om: eleverna.
Hur denna sorglustiga församling, där varje enskild kategori dessutom fördelar sig på åtskilliga subkategorier som intensivt bekämpar varandra, skall fås att marschera i takt mot en ljusnande framtid är inte lätt att se. I stället får varje aldrig så modest reformförslag karaktären av en stridssignal som manar allt tröttare soldater till förnyad drabbning. Men som Ringarp påpekar måste vi fortsätta försöka. Om skolan faller drar den med sig en hel massa annat i fallet, skriver hon. Då kan inte ens ett Natomedlemskap rädda oss.
Publicerad i Respons 2022-3
