Israels maktelit känner inte längre behov av att rättfärdiga sitt skjutande

Israel har en litterär genre lika gammal som landet självt. Grundplåten består av en våldshandling – ofta, eftersom det handlar om Israel, i samband med ett eller annat krig – som exempelvis våldtäkt, massmord på civila, förtryck, likskändning med mera. Genrens särart består i att den, trots de enorma mänskliga tragedier som beskrivs, sätter berättarjagets lidande i högsäte. Det är som om denna känsliga betraktare, genom sin modiga uppgift att konfrontera och dokumentera andras olycka, utstår ett lidande som överstiger det beskrivna. Det finns otaliga exempel, från romaner av S. Yizhar, Amos Oz och A. B. Yehoshua till filmer som Vals med Bashir. För mig har paradexemplet i genren alltid varit David Grossmans reportagebok om den arabisk-israeliska konflikten från 1987 Hazman Hatzahov (i svensk övers. Den gula vinden, 1988). Ve så han lider, den store Grossman, då han konfronterats med allt detta lidande!

Det finns en term för detta på hebreiska, yorim u-vochim, man skjuter och gråter. Hur mycket lidande Israel än åsamkar andra, lider Israel mest. ”Vi må med tiden förlåta araberna för att de har dödat våra barn”, sade Israels premiärminister Golda Meir på en presskonferens i slutet av sextiotalet, ”men det är svårare för oss att förlåta dem för att de har tvingat oss att döda deras barn.” Enligt Meirs vidräkning har palestinierna på Gazaremsan den senaste tiden belastat sig med ytterligare runt 400 oförlåtliga synder.

Men om Israel har skjutit nästan 2000 palestinier, varav nästan en fjärdedel barn, varför är det ingen som gråter? Till att börja med borde man förstås vara försiktig med statistiken; det vore märkligt om just den skulle vara fredad i en konflikt som för länge sedan slutade respektera några gränser. Dessutom råder det inget tvivel om att Hamas är åtminstone delvis ansvariga, med nära 3500 raketer avfyrade från Gaza under juli månad. En stridsmanual från Hamas Shejaiyabrigader uppmanar sina soldater att hålla sig till tätbefolkade områden, eftersom den israeliska arméns svarseld då ”orsakar skada och onödiga förluster av människoliv och civila byggnader”. Skador på den civila infrastrukturen i Gaza är enligt manualen en tillgång, eftersom det ”ökar hatet bland innevånarna mot angriparna och ökar deras villighet att samlas kring stadens försvarare”. Det vill säga Hamas.

Det ser mörkt ut på både den israeliska och den palestinska sidan, men den största förändringen till det sämre har skett i Israel. Det är som om hjulspåren för hat och våld redan är så grundligt uppkörda att det som tidigare krävde en gradvis upptrappning nu sker nästan omedelbart. Bara några dagar efter att den nuvarande konflikten inleddes var den israeliska retoriken inflammerad och hatisk på oöverträffade höjder. En befälhavare i det israeliska elitförbandet Givati skrev till sina soldater med ord som sprakade det slags religiösa glöd man hör från Hamas eller Ahmadinejad. Bland annat uppmanade han sina soldater att ”förgöra fienden och utplåna hoten mot Israels folk”.

I en israelisk dagstidning kallade den israeliske författaren Etgar Keret utvecklingen i Israel för ”Israels andra krig”, det som sker vid sidan av Gazainvasionen. Han beskrev hur komikern Orna Banai, sångaren Achinoam Nini och regissören Shira Geffen (Kerets hustru) har stigmatiserats, demoniserats, och hotats till livet efter att ha uttalat empati för Gazas offer. 95 procent av judiska israeler stödjer kriget i Gaza och bara 4 procent anser att IDF har använt övervåld, enligt en studie från Israel Democracy Institute.

Detta är ett problem som har engagerat den israeliska vänstern länge. Den israeliske journalisten Gershom Gorenberg, intervjuad i Respons (nr. 1, 2013), har i boken The Unmaking of Israel beskrivit hur en antidemokratisk rörelse, som har växt sig allt starkare i Israel och ofta i skydd av ett slags nyfundamentalism förklädd till tradition, fått en dominerande ställning inom militären och politiken.

Men den bok som har fått störst uppmärksamhet det senaste året är Ari Shavits My Promised Land. Shavit menar att Israel lever med en omöjlig motsägelse. Att Israel är en liberal demokrati har varit avgörande för den nationella självbilden sedan landet bildades. Men genom ofrånkomliga omständigheter har landet enligt Shavit tvingats till icke-liberala och odemokratiska åtgärder. Det gäller för de många krigen med kringliggande länder, för de europeiska judarnas behandling av judar med härstamning från Mellanöstern (som sedan länge utgör majoriteten) och konflikten med palestinierna.

I ett kapitel beskriver Shavit sin repmånad som vakt vid ett fängelse i Gaza i början av 1990-talet. Detta var innan Israels högsta domstol förbjöd tortyr och Shavit vittnar om vad han hör på sin post: ”De [palestinska fångarna] skriker eftersom min judiska stat får dem att skrika. Metodiskt, ordnat och helt lagligt får mitt älskade, demokratiska Israel dem att skrika.”

Det är en motsägelse som inget land och ingen befolkning kan leva med i längden. Yorim u-vochim var ett sätt att hantera den motsättningen; de skärskådande vittnesmålen över Israels brutalitet fungerade som intyg på den vånda handlandet medförde och ursäktade det. Men enligt Shavit, Gorenberg och andra börjar sådana utgjutelser bli överflödiga eftersom Israels liberala demokrati är på upphällningen. I stället växer en ny folkopinion och maktelit fram, som inte längre ängsligt förnekar Israels ansvar för den palestinska flyktingfrågan eller känner något behov av att framhålla renheten i militärens vapenmakt och som inte heller känner något behov av att gråta för att rättfärdiga sitt skjutande.

I sommar har Ayelet Shaked, medlem i det ultranationalistiska partiet Det judiska hemmet (Habeit Hayehudi), gett denna nya opinion ett ansikte. På sin facebooksida skrev hon om palestinierna i Gaza: ”De är alla fiendekombattanter […] Det gäller även martyrernas mödrar, som skickar dem till helvetet med blommor och kyssar. De borde följa sina söner, ingenting kunde vara mer rättvist. De borde försvinna och likaså deras fysiska hem i vilka de uppfostrade ormarna. Annars kommer fler ormar att växa upp där.”

Enligt Shavit har sionismen alltid varit delad mot sig själv, ett antikolonialt kolonialt projekt med ett djupt behov av att kompensera för sin mörkare sida med upplysning. En europeisk, nationalistisk rörelse som ville föra det judiska folket ut ur Europa till anfädernas hemland i Orienten hade, precis som andra koloniala företag, inga förutsättningar att uppmärksamma och respektera befolkningen som redan fanns där. I stället utnämnde man sig till världsmästare i civilisatorisk mission. På trettiotalet skrev den sionistiske författaren och aktivisten Moshe Smilansky: ”Aldrig tidigare har ett kolonialt projekt fört med sig så många välsignelser som de välsignelser som vårt projekt har fört med sig till detta land och dess innevånare […] Aldrig har ett kolonialt företag varit en historisk nödvändighet för något land såsom vårt projekt är en historisk nödvändighet för detta land.”

Den icke-liberala trend man nu kan se i Israel har inget till övers för sådana föreställningar. Men Shakeds ord kommer inte ur ett sionistiskt vakuum. Den revisionistiska sionismen har aldrig gråtit när den skjutit. ”Om du inte är beredd att skada oskyldiga”, skrev rörelsens grundare, Vladimir Jabotinsky, ”så kan du lägga dig ner och dö. Om du inte vill dö, så skjut och sluta pladdra.”

Det mest uppmärksammade kapitlet i Ari Shavits bok är det om massakern i Lydda, utförd av judiska styrkor under självständighetskriget 1948. Lydda är enligt Shavit en perfekt illustration av ”sionismens mörka hemlighet”, nämligen att det är en ideologi som gör en våldsam uppgörelse med palestinierna oundviklig. I juli 1948 intog israeliska styrkor den arabiska byn Lydda (Lod på hebreiska), massakrerade 200 och drev över 50 000 på flykten (inklusive från närbelägna Ramle).

”Och när jag försöker att vara ärlig”, skriver Shavit, ”ser jag att valet är enkelt: antingen förkastar jag sionismen på grund av Lydda eller så accepterar jag sionismen tillsammans med Lydda.” Shavit underkänner med andra ord den israeliska fredsrörelsens grundsats, som den har formulerats av exempelvis Amos Oz, att en sionism utan Lydda är möjlig. Enligt Shavit är en sionism som inte massakrerar omöjlig. Det finns ingen sionism utan Lydda, bara sionism trots Lydda, tack vare Lydda. Därför är Shavit inte heller beredd att fördöma dem som ”gjorde det smutsiga, skitiga jobb som gjorde det möjligt för mitt folk, mig, min dotter och min son att leva.”

Israels självbild har alltid vilat på föreställningen att det är en judisk, demokratisk stat. Men i dag är 20 procent av barn i skolåldern ultraortodoxa och 28 procent är araber. Medan de förra är ointresserade av demokrati, är de senare fientliga till Israels judiska karaktär. Bland de sekulära israelerna röstar en växande andel på högerpartier som Israel är vårt hem (Israel Beiteinu) och Det judiska hemmet, som har ett tvetydigt förhållande till både demokrati och det judiska.

Israelerna tycks alltså vara på väg att sluta gråta, men skjuter desto mer. Det finns emellertid många som står redo att överta rollen som Palestinakonfliktens största offer. Den krympande israeliska vänstern begråter sin egen undergång i Ha’aretz, The Guardian och Dagens Nyheter. Palestinierna på Gazaremsan har förlorat 1900 människor, 30 000 hem och praktiskt taget allt vad ekonomisk infrastruktur heter. Där finns gott om offer.

Men även vi, i Sverige, Europa och USA, tycks ständigt falla offer för konflikten. Den självrättfärdiga ilskan, oavsett vilken sida vi stödjer, tycks inte finna några gränser. Och ju mer vi förlitar oss på facebook för våra nyheter, desto trångsyntare partisaner blir vi. Den amerikansk-israeliska dataanalytikern Gilad Lotan publicerade nyligen en undersökning som visar att Israelvänner och pro-palestinier knappt delar några nyhetskällor alls. Eller som en vän nyligen kommenterade: ”Det är förskräckligt att betrakta vad som sker i Gaza – och förskräckligt att betrakta betraktarna.” Varför diskuterar vi Palestinakonflikten som om vi vore bundna till de rubbade konventioner som parterna själva har genererat? Det är ju inte vi som sprängs i luften i palestinska terrordåd eller faller offer tillsammans med våra familjer för Israels hänsynslösa granatbeskjutning. Det borde vara den lättaste sak i världen att ovillkorligen förkasta både judehat och israelisk chauvinism. Varför låter vi deras vansinne komma på import till oss?

Publicerad i Respons 2014-4