Kan barnen rädda oss från ensamheten?

»Jag visste att jag aldrig ville bli mor« tillkännager journalisten och författaren Sara Martinsson obevekligt i reportageboken Kvinnor utan barn – Om reproduktion och livets mening. Tillkännagivandet kan sägas utgöra kärnan i bokens resonemang om fenomenet kvinnor utan barn. Sara Martinsson ställer frågan om barnets möjliga betydelse i hennes liv den morgon hon vaknar upp i 40-årsfestens askor. Hon är bakrusig och har exponerats inför den tematik som endera kräver flykt eller konfrontation och som ofta slår rot under jämna födelsedagar: den om vad som utgör livets ärende. Tanken på reproduktion och livets mening – som också utgör bokens undertitel – får henne att grubbla över det hon tidigare så tvärsäkert ha landat i – ska hon (fortsätta) vara en kvinna utan barn?

Att ha eller inte ha barn är en fråga om existens: barnet och moderskapet slungar oss in i frågan om ändlighet och fortlevnad såväl som det begripliga eller förväntade livet. Att vara en begriplig kvinna, och därmed även en begriplig människa. Om än inte direkt uttalat förefaller Sara Martinssons ärende vara att granska relationen mellan livets mening och betydelsen av att vara en kvinna utan barn.   

I undersökandet av den barnlösa kvinnoexistensen gräver Sara Martinsson fram en rad teman eklektiskt hämtade från källor bestående av historiska, samtida, populärvetenskapliga och vetenskapliga redogörelser om bland annat reproduktionspolitik, preventivmedel, myter och föreställningar om barnlösa kvinnor. Psykoanalys, teorier om tid och feministisk filosofi blandas vidare med svadan från vännerna, vilka tycks tillmätas ett liktydigt värde som informationskälla. Tidvis är källorna och teorierna grunt redovisade, stundtals aktningsvärt klarsynta. Bokens spretiga innehåll gör att det känns lite vilda västern, men det gör också boken genomsläpplig, underhållande och tillgänglig.

Boken igenom söker Sara Martinsson sin barnlösa flock bland häxor, hetärer, författare, politiker, skådespelare, konstnärer och filosofer. På så sätt placerar hon in sig själv i ett sammanhang av kvinnor som lever eller har levt ett liv utan avkomma. Det första som möter läsaren är bokkantens insida draperad av kända kvinnor som inte har eller har haft barn: Simone de Beauvoir, Dolly Parton, Georgia O’keeffe, Emily Brontë, Florence Nightingale, Marilyn Monroe, Gloria Steinhem, Frida Kahlo, Coco Chanel, Mahalia Jackson, Katherine Hepburn, Virginia Woolf. Sara Martinsson, som själv hör till detta följe, vet att flocken är lika varierad som den är delad: kan bokens titel Kvinnor utan barn ens använda dessa kvinnors skilda erfarenheter och verkligheter för att teckna de olika grunderna för att leva ett liv utan barn? Martinsson funderar över de varierande erfarenheterna vad gäller en »barnlös« respektive »barnfri« tillvaro: för den som lever med en kropp som inte kan bli gravid eller för den som staten förbjuder detta, å ena sidan, och för den vars avsikter och drifter i livet aldrig innefattat begäret efter ett mödraskap, å den andra. Mellan begreppen barnlös och barnfri svämmar en ocean av tragedier, sorger, friheter, lustar och huvudbryderi. Sara Martinssons poäng att samla de skilda erfarenheterna kan ses som förbundet med frågan som möter henne i 40-årsruset, och som de barnlösa och barnfria antas dela: mening och existens. Ett sådant exempel är barnahavandets förbindelse till frågan om livets ändlighet.

Boken igenom söker Sara Martinsson sin barnlösa flock bland häxor, hetärer, författare, politiker, skådespelare, konstnärer och filosofer.

Att föda barn som ska föda barn som ska föda barn för att underhålla den mänskliga artens fortlevnad är en svindlande insikt, anser Sara Martinsson. Det finns ingen början och inget slut i denna händelse (om inte världen går under eller den mänskliga arten upphör). Att bli vuxen för att skapa en annan varelse påminner mig om de upprepande djuriska praktikerna av arbete som filosofen Hannah Arendt menade att vi människor använder för att upprätthålla ett liv. Vi tvättar smutsiga barnkläder för att kläderna blir smutsiga och behöver göras rena igen, vägar byggs för att ständigt behöva underhållas, byggnader fordrar renoveringar. De är handlingar som speglar förgängligheten, åtgärder som utförs för att bevara en värld eller underhålla en mänsklighet som ständigt behöver repareras. Det är en process som speglar den organiska naturen: blommor som blomstrar för att ruttna, mögla och bli jord. Det är också fenomen som påminner mig om den franska existentialisten Simone de Beauvoir, som i Det andra könet (1954) skriver om husmoderns förkroppsligade insikt av denna rundgång och som i ett försök att »fånga« tiden bevarar frukter och bär i en burk för att hindra frukterna från att murkna. Beauvoir förklarar att husmodern lovsjunger syltandet eftersom hon »fångar tiden i en sockerfälla«.

Upplevelsen kan också innebära det motsatta: barnet kan fungera som medel för att värja sig mot existensens leda och meningslöshet, synar Sara Martinsson. Att läsa hennes resonemang drar tankarna till den fransklitauiska filosofen Emmanuel Levinas och hans begrepp il y a. Att undfly upplevelsen av tillvarons opersonliga fasa, eller om en så vill: över att bli fången av tillvaron, av sin existens där det »som finns« ger ångest och en fasa över att vara. Det är allmän känsla av att inte »stå ut« som inte beror på att ens omgivning eller livssituation skulle vara tråkig och vanlig: tröttheten gäller själva tillvaron. Trötthet på tillvaron är en påminnelse om ett åtagande att existera. Det påtvingade kontraktet utgör på sätt och vis vilka vi är: som varelser i världen är vi gisslan för varandet. Kan ett barn hjälpa oss undfly eller hantera denna vår känsla inför varat och frambringa en betydelsefull existens? Eller, som Sara Martinsson undrar, kan ett barn fungera som medel för att mildra upplevd eller faktisk ensamhet? Som följdfråga grunnar hon över huruvida det är en självisk gest att ha barn för att hantera enupplevd ensamhet? Frågan ställs men besvaras inte.

Frågan får mig att tänka på psykoanalytikern Ann Kaplan som under 90-talet identifierade hierarkier av mödrar, där tropen »den dåliga modern« omfattar något negativt eftersom hon blir mor för egen vinning, för att tillfredsställa det egna behovet av kärlek och gemenskap. Barnen blir med andra ord ett medel genom vilket modern fyller eller flyr sin brist, sitt tillkortakommande. Moderns själviska behov av barnet identifierade även de Beauvoir under 50-talet: modern behöver ett barn att dominera över, genom vilket hon – i ond tro – hoppas kunna undslippa sitt öde dömt av immanens; hennes instängdhet i sig själv och i sitt familjeansvar. Även en moder behöver härska och råda, föreslår de Beauvoir: varje människa innehåller möjligheten till att båda förtryckas och förtrycka. 

Sara Martinsson identifierar även att skälen för moderskap kan innefatta hantering av den egna ändligheten, detta icke-varande som är en del av den mänskliga artens öde. Modern lever vidare genom att överföra egna egenskaper till barnet: rörelser, tankar och för vissa även DNA. Barnet lever som en förlängning av modern och kan på så sätt verka som ett skydd mot den egna dödligheten. Att reflektera kring existensens förlust och icke-varandets avgrund, där allt som finns, inklusive »en själv« försvinner, är frågor Sara Martinsson delar med exempelvis de existentialistiska filosoferna Søren Kierkegaard, Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre, vilka placerat »icke-varandet« i centrum för sitt tänkande.

Kan ett barn hjälpa oss undfly eller hantera denna vår känsla inför varat och frambringa en betydelsefull existens?

Frågan om existens och barn skriver också in sig i Sara Martinssons förståelse av sig själv som kvinna utan barn. Kanske kommer funderingen som ett resultat av hennes upplevelse av att uteslutas från den existensvärld till vilken »begripliga« kvinnor räknas. Den barnlösa kvinnan är inte »som en kvinna ska vara« föreslår – och upplever – Sara Martinsson. Relationen till barn strukturerar helt riktigt begripliga eller obegripliga kvinnor, men föreställningar om begripliga kvinnor är ju långt ifrån reserverad till frågan om barn. Här skulle boken vara betjänt av att expandera och innefatta andra exempel på »obegripliga kvinnor«. Frågan om barnlöshet kontra barnfrihet är bara en av alla de omfattande regler som behöver praktiseras och efterlevas för att kvinnor ska framträda och erkännas som just kvinnor. För att förstå detta fenomen finns flera feministiska forskare att vända sig till. Här tänker jag exempelvis på den brittiska sociologen Beverley Skeggs som föreslår att kategorin »kvinna« ska förstås utifrån dess premiss av uteslutning. Reglerna för kvinnor är absurda tillika omöjliga, och »projektet kvinna« är därför dömt att misslyckat för samtliga kvinnor. Med andra ord: reglerna för kvinnor är så vansinniga att själva kategorin bygger på diskvalificering. Vidare föreslog den franska författaren och filosofen Monique Wittig redan under 60-talet att lesbiska inte var kvinnor eftersom lesbiska inte deltog i eller praktiserade de element som konstituerade kvinnor: heterosexualitet. En mor löper med andra ord lika stor risk att bli avhyst från kvinno-existensen som en icke-mor, vilket skulle kunna innefatta fler medlemmar i Sara Martinssons flock än de som finns vid första anblick. Om exkludering är en förutsättning för själva kategorin (det vill säga att kategorin »kvinna« bygger på en diskvalificerande omöjlighetspremiss att inga kvinnor fullkomligt kan vara kvinnor) blir påståendet att en barnlös kvinna är mindre kvinna flackt och ointressant. Påståendet borde i stället utgöra en utgångspunkt utifrån vilken andra frågor kan ställas, och inte som ett svar på en existensfråga. Det betyder emellertid inte att Sara Martinssons resonemang är grunda eller ointressanta.

Martinsson visar exempelvis hur upplevelsen av att diskvalificeras från kategorin »kvinna« kan inbegripa uteslutning från en gängse föreställning om hur tid och framtid ska levas. Med hjälp av sociologen Elizabeth Freemans begrepp »krononormativitet« vill Martinsson illustrera hur temporalitet, det vill säga tid, struktureras enligt en normativ föreställning och hur den ofrånkomligen redan är intrasslad i en föreställning om hur mänskligt liv och mänsklig existens förväntas organiseras och levas. Den konventionella organiseringen av tiden handlar bland annat om en kroppens, fertilitetens tid: vad kroppar kan eller inte kan göra när de lever i olika åldrar.  

Vidare riktar sig tiden mot livsritualer förbehållna en familj. Barn som ska slungas mellan förskolor och nattdags och däremellan mellanmål och fritidsaktivitetsgöra. Men sätten vi lever på är godtyckliga och slumpmässiga. Tiden genom vilken vi lever våra liv skulle lika gärna kunna levas på annat sätt.

Vad öppnar sig när dessa ritualer bryts och byts ut mot något annat? Ett liv utan barn har potentialen att forma tidens och ritualernas utfall, bortanför påbud. Att organisera det egna livet i frånvaro av »skript« , eller förutbestämda livsmanus, öppnar upp för möjligheter och val, vilket utöver en känsla av frihet även kan innefatta en form av oro.

För de som ofrivilligt lever ett icke-konventionellt liv kan olika medel komma till handa. Exempelvis kan längtan efter en existens med barn inbegripa etiska dimensioner, i synnerhet när det omfattar andra människor. Sara Martinsson nämner till exempel surrogatmödraskapet som något som upprätthåller geopolitiska relationer genom användandet av vissa kvinnors kroppar. Mer specifikt avser detta det som inom ramen för en postkolonial diskurs förstås som det »globala syd« (delar av kontinenterna Afrika och Asien) och »globala nord« (delar av Nord- och Centraleuropa), med barnlängtande nordbor i ena spetsen och prekära bruna kvinnor i syd i den andra. Ett »möte« ordnats följaktligen under förevändningen om en lönsam framtidsekonomi för båda parter: en ekonomiskt starkare framtid för kvinnan i »globala syd« i utbyte av ett odlande av en kropp i en kropp. Det är med andra ord ett utbyte som kan förstås som belastat med frågor om exploatering, ekonomi och framtid. Martinsson går emellertid inte in i de omfattande etiska, koloniala relationer som är aktuella utan berör endast dessa ytligt.

Martinsson nämner också reproduktionspolitikens historiskt oheliga allianser via 1800-talets samtal, där eugenik och feministiska röster om kvinnors frihet influerar varandra. Preventivmedel ansågs vara en lösning för att undvika avkomma från rasmässiga »blandäktenskap« eller för att bromsa barnproduktionen hos fattiga eller prostituerade kvinnor. Nationen föredrog barnalstring som kunde underhålla den vita nationens idé om en framgångsrik framtid. Likt andra fenomen som gett upphov till frihet har alltså även frågan om preventionsmedel etablerats på bekostnad av någon eller några.

De etiska aspekterna av reproduktion drar vidare in i ett landskap av teknologier – till exempel artificiella livmödrar som bär barn utanför kroppen. Fenomenen inspirerar funderingar kring var kroppen – eller livet i sig – börjar och slutar. Martinssons bok fungerar således som en god sammanfattning av samtidens idéer om barnskaffandets koppling till såväl existens som etik. Hade de olika teman Martinsson berör utgjort en kurs på universitet hade kursen kunnat heta något i stil med »Barnblivande och reproduktionens etik och existens« med en undertitel »i tid och rum men mest i väst«. Kursen skulle ligga på grundnivå och lämpa sig för studenter utan tidigare förkunskaper om ämnet. Kvinnor utan barn överskrider således inte sina anspråk: den producerar ingen ny kunskap om ämnet, den presenterar inga omförhandlande nya existenssätt som tidigare kritiska teorier redan artikulerat. Men den redogör behagligt, välartikulerat och spännande om olika villkor för en kvinno-existens utan barn.