Sympatiskt ode till de ensamma

Är ensamheten en inre plats, eller en yttre?

Vi kan lätt föreställa oss livet i en modern betongförort: individer travade på varandra i identiska lådliknande lägenheter, nyss hemkomna efter bilpendling från det anonyma kontorsjobbet. Alla är de absorberade av det outsinliga flöde av underhållning som rinner emot dem ur skärmarna, en blekblått lysande fyrbåk för varje ensamt ansikte som hungrigt stirrar in i dem.

Men lika gärna kunde vi föreställa oss flickan i prästgården ett sekel tillbaka, äldst i en barnaskara av åtta barn, fostrad under överinseende av gudfruktiga föräldrar och av samhällets skarpa blick. Från unga år är hon i besittning av den tysta vetskapen att hon aldrig kommer att älska en pojke som det förväntas av henne, utan enbart andra flickor som hon aldrig någonsin kan visa sin kärlek till.

Frågan om var ensamheten är lokaliserad är, med andra ord, omöjlig att besvara. För precis som att ensamheten kan vara ett inre tillstånd som formas av yttre, ibland närmast slumpartade omständigheter och till och med ytterst konkret av de byggnader och stadsbildningar som hyser våra liv, lika gärna kan den vara en inre erfarenhet som växer sig så solid och stor inom en människa att den till slut kringgärdar och avskärmar henne på ett minst lika verkligt vis som vore den en fortifikation av brädor och stål.

När Nora Hämäläinen, finlandssvensk filosof och författare till den uppmärksammade boken Är Trump postmodern? ,i den nyutkomna essän Granhäcken riktar sin uppmärksamhet mot fenomenet ensamhet – eller som det heter i bokens undertitel, »ensamheter« – är det möjligen just vissheten om denna dubbelhet som får henne att välja ett lite ovanligt tillvägagångssätt.

I stället för att, som är brukligt inom den akademiska filosofin, »kasta ur sig en generalisering och sedan argumentativt bädda in den, stoppa om på båda sidor och i fotändan tills man får något som ser ombonat och färdigt och betryggande ut«, vill författaren utforska ensamhetens olika skepnader på ett annat sätt – genom att »vandra mållöst, fundera metodlöst«.

I denna anda reser texten strax den granhäck som lånat boken sitt namn, låter den löpa mellan de små gröna gårdar som omger det flerfamiljshus i vilket Hämäläinen växte upp, gåtfullt vidsträckta endast i det ärvda barndomsminnet. I och omkring detta hus utspelade sig såväl de nära familjerelationer som gav begreppet samvaro dess första innebörd, som de vidare relationer med andra barn och vuxna som utgjorde en form av inledning till det som senare skulle komma att bli författarens vuxna sociala liv. Ett liv som visat sig vara långt ifrån bekymmersfritt: »samvaron«, konstaterar Hämäläinen, »förblir ett mysterium, ett problemfält, en riskzon, ett minfält«.

Granhäckens grundackord utgörs av ett slags försvar av moderniteten som enligt författaren inte alls inneburit en tilltagande ensamhet.

Det finns skäl att ha högt ställda förväntningar på ett essäistiskt verk med denna utgångspunkt, som dessutom är skrivet av en välrenommerad filosof. I synnerhet för den vars bröst är lika fullt av längtan efter omsorg, ömhet och förståelse som av längtan efter att undfly alla ord och blickar och bara få vila ut i sina tankars tystnad. Och kanske förhåller det sig rent av så att denna beskrivning är giltig för de flesta av oss?

Vad som följer är emellertid varken en personlig litterär essä, eller en filosofisk traktat som söker koppla ett grepp om fenomenet ensamhet med nya medel. Snarare är det en text vars mål- och metodlöshet summerar till ett något riktningslöst intryck. Hämäläinen ställer sina uppväxtminnen sida vid sida dels med läsningar av ett antal skönlitterära verk som på ett eller annat sätt tematiserar ensamhet – ett par av Sara Lidmans romaner, i synnerhet Regnspiran tillhör dem som ägnas mest ingående uppmärksamhet – och dels med vad som kanske bäst kan kallas blandade funderingar om ämnen som stadsbyggnad och arkitektur, demografi och segregation, vänskapsrelationer och arbetsmarknaden för akademiker.

Granhäckens grundackord utgörs av ett slags försvar av moderniteten, som enligt författaren inte alls inneburit en tilltagande ensamhet, och i synnerhet inte den »ensamhetsepidemi« som man ibland hör talas om. Visserligen har, tillstår Hämäläinen, modernitetens krav på mobilitet och självförverkligande lett till konsekvensen att många äldre blir ensamma, då deras barn kanske befinner sig på annan ort och inte längre tar så stor del i relationen – men å andra sidan har till exempel sexuella minoriteter getts ett ökat utrymme att leva ut sin identitet utan repressalier, vilket rimligen minskar dessa gruppers upplevelse av ensamhet.

Det är, skulle man med fog kunna invända, två rätt så olika typer av ensamhet som jämställs. Glidningen är också symptomatisk för Hämäläinens argumentation, som genomgående tycks ställa sig på modernitetens sida. Å ena sidan vill hon genom sina läsningar av författare som Lidman, Moa Martinson och Harry Martinson visa på den oerhörda ensamhet som kan råda också för den som befinner sig »mitt i kryllande barnhopar, på myllrande kyrkbackar, i trångbodda kök och kammare där man sover två eller tre i varje säng«. Å andra sidan lyfts de myllrande stadsmiljöerna, »den livliga gatans ekosystem«, fram som en social garant mot utsatthet och ofrivillig social isolation. I samma anda betonar författaren att den moderna individualismen, enligt vilken var och en förväntas bli sin egen lyckas smed, inte i första hand bör betraktas som en skapare av ensamhet, utan hellre som motsatsen, eftersom »den individuering och självutveckling som möjliggörs av studier och avancerade arbetsuppgifter« inte sällan är »en väg in i ett meningsfullare sätt att vara tillsammans med andra«.

Giltigheten i Hämäläinens grundtes – att ensamheten inte ökat i den moderna eran – tycks med andra ord tveksam som bäst. Å andra sidan är ensamhet förstås, precis som författaren också påpekar, en mångtydig och skiftande storhet som inte enkelt låter sig mätas på något definitivt sätt. För Hämäläinen själv tycks den rent fysiska aspekten av ensamhet i alla fall vara sekundär: att ensamboende skulle ha någon koppling till ensamhet är till exempel en felaktig uppfattning, framhåller hon. Tack vare modern kommunikationsteknik är det i dag fullt möjligt att »leva ett aktivt liv i samhället utan att lämna sin lägenhet«.

Att skriva en bok om ensamhet, och i synnerhet om ensamhetens samtida yttringar, utan att problematisera den digitala teknikens förskjutning av innebörden hos centrala sociala begrepp som umgänge, närvaro, vänskap och lyssnande är minst sagt märkvärdigt. Stundtals blir denna ganska stora blinda fläck väl påtaglig hos Hämäläinen, som till exempel i hennes (kortfattade) diskussion av den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkles arbeten. Turkle har i ett antal böcker från 1980-talet och framåt studerat bland annat hur barns definitioner av liv påverkas av avancerade robotleksaker, hur brukare i äldrevården knyter an känslomässigt till sociala robotar, och hur umgänge via sociala medier påverkar människors sätt att relatera till varandra.

Inför Turkles beskrivning av människans vilja att besjäla maskiner – som hon, kan tilläggas, är långt ifrån ensam om även om hennes forskning länge var banbrytande – ställer sig Hämäläinen fullkomligt frågande: »Vad får Turkle allt ifrån?« Vad är det som får henne att tro att vi skulle blanda ihop människa och maskin?

På denna av allt att döma uppriktigt ställda fråga finns dock ett mycket enkelt svar, nämligen att denna sammanblandning är själva premissen för existensen av det som kallas »sociala robotar«, som exempelvis robotsälen Paro, robothunden AIBO, assistansroboten HOBBIT eller dockan My Real Baby. Detta är alla robotar vars funktion – delvis, eller i vissa fall uteslutande – är att stimulera en känslomässig reaktion hos användaren, skapa en anknytning och bygga det man då väljer att kalla för en relation. Försöken är inte sällan framgångsrika – beakta till exempel en utsaga av en äldre dam på ett boende som deltog i en studie med robotsälen Paro: »Jag bryr mig inte om ifall han är riktig. Jag älskar honom.«

För den som valt att fördjupa sig i ämnet ensamhet borde det inte vara en särskild svårfunnen iakttagelse att dessa ro botar inte bara hämtar sitt existensberättigande från sin förmåga att få oss att förväxla icke-levande med levande, utan också att de i många fall träder in just för att fylla en skriande brist som inte kan kallas för något annat än just ensamhet.

Hämäläinen kommenterar också Turkles successivt alltmer kritiska syn på onlinerelationer, och menar att hennes farhågor är bättre underbyggda i det fallet: Vi behöver alla, konstaterar författaren, övning i att kommunicera ansikte mot ansikte med allt vad det innebär, och för mycket tid framför skärmen kan göra att denna färdighet blir eftersatt. Vad hon däremot helt förbigår, och som borde vara av största betydelse för hennes ämne, är den digitala teknikens mest centrala löfte, som just Turkle formulerat pregnant: »Att aldrig vara ensam, men alltid ha kontroll«. Den som har sitt sociala liv i sin mobiltelefon bär alltid med sig sällskap, bekräftelse och möjligheten att uttrycka sig i bakfickan – även om det ska vara osagt hur väl någon lyssnar. Det är en situation där den positiva ensamhet som engelskan beskriver med ordet solitude aldrig får tillfälle att utvecklas, men också en där den yttersta ensamhet kan gå under rubriken umgänge.

Den som har sitt sociala liv i sin mobiltelefon bär alltid med sig sällskap, bekräftelse och möjligheten att uttrycka sig i bakfickan – även om det ska vara osagt hur väl någon lyssnar.

Granhäcken är uppenbarligen skriven utifrån en stark lojalitet med de ensamma, de som liksom Hämäläinen själv upplever att samvaron förblivit ett mysterium. Här försvaras alla de som av forskare personlighetsbestämts som krävande och oförmögna. Det vill säga alla vi som av de »med vänskap välförsedda« betraktas med lätt road förvåning när vi i brist på närmare vänner bjuder dem på våra födelsedagsmiddagar eller bröllop.

Ensamhet är, menar Hämäläinen, inte en personlighetstyp, snarare en sammansvärjning av omständigheter: personlig historia, svagheter och sårbarhet, och slumpens verk. I detta har hon nog bara delvis rätt. Till stora delar tycks hon också underskatta hur långt den ensamma kan gå för att beskriva sin ensamhet som allt annat än ensamhet, det må vara självbestämmande, oberoende eller avskildhet. Ibland inser man helt enkelt inte hur ensam man varit förrän detta tillstånd, i lyckliga fall, övergår i något annat.

Men med detta sagt finns det någonting sympatiskt i hennes försök att låta den ensamma framträda också som någonting annat än just ensam, kanske rent av som en människa som i ovanligt hög grad lyckats förbli sig själv. Kanske är det inte i första hand de ensamma som borde arbeta på sina konversationsfärdigheter och anstränga sig för att dölja sin sjudande längtan efter sällskap, utan i stället de socialt välförsedda som skulle behöva släppa en smula på sin överlägsna inskränkthet? Vi bör, påminner författaren i en varning värd att beaktas av oss alla, »vara på vår vakt för den sociala kompetensens tyranni«.