Alf W. Johansson diskuterade i Respons 1/2014 kunskapsläget då det gäller Sverige under andra världskriget. Han menar att något gått snett i synen på det skeendet och att ett ensidigt fördömande och moraliserande förhållningssätt måste korrigeras. Hans hårdaste kritik drabbar det populärvetenskapliga historiebruket, som i den anakronistiska, moraliserande och osakliga kritik som man finner till exempel hos journalisten Barbro Eberan men också i dagens skolundervisning. Han återvänder samtidigt till det småstatsrealistiska perspektiv han själv stod för på 1980-talet, men retirerade från under 1990-talet. Och han passar på att kritisera min bok Att bo granne med ondskan för vad han ser som felaktiga karaktäristiker och moraliserande förlöpningar.

Johansson börjar med en principiell betraktelse om historieskrivningen mellan då och nu, mellan historism och presentism. Han deklarerar att han själv som historist prioriterar dåtidsperspektivet och ser det som en uppgift för historievetenskapen att försvara dåtiden gentemot dagens fördomsfulla tolkningar. Visst finns de positioner Johansson lyfter fram, men det finns också andra tolkningar av vad som är historievetenskapens uppgift.

Historisk forskning handlar för mig om att etablera en dialog mellan nuet och det förflutna. Vi bör skriva om det förflutna på ett sådant sätt att det blir begripligt och intressant för vår samtid och framtid. Det blir det inte om vi bara skriver historien utifrån dåtidens premisser, värderingar, förståelsehorisont. Vår tids frågor kan i sin tur leda till att vi ser företeelser i det förflutna som tidigare inte uppmärksammats, samtidigt som det förflutna kan tala till oss och göra oss medvetna om problem vi utan historiska kunskaper inte skulle ha förstått. Det är för att jag vill få till stånd en sådan dialog som jag varken är presentist eller historist.

Andra världskrigets karaktär

En viktig utgångspunkt för mig är att det andra världskriget var en kamp mellan demokrati och diktatur. Att två diktaturer, Nazityskland och Sovjetunionen, förde ett brutalt och förödande krig mot varandra komplicerar förvisso situationen, men min helhetsbedömning kvarstår ändå. Därför anser jag att man inte kan göra som Johansson när han reducerar Englands och Churchills kamp mot Nazityskland till en ren stormaktspolitik. Visst försvarade England och Frankrike sina positioner som europeiska stormakter, men Churchill insåg mer än väl att det var mer än så som stod på spel, till exempel när han talade i underhuset den 3 september 1939:

”This is not a question of fighting for Danzig or fighting for Poland. We are fighting to save the whole world from the pestilence of Nazi tyranny and in defence of all that is most sacred to man. This is no war for domination or imperial aggrandisement or material gain; no war to shut any country out of its sunlight and means of progress. It is a war, viewed in its inherent quality, to establish, on impregnable rocks, the rights of the individual, and it is a war to establish and revive the stature of man.”

Det går en linje från denna klarsynta deklaration över till Churchills berömda tal i underhuset i juni 1940, när han inför Frankrikes fall höll ett flammande tal om fortsatt kamp och till de allierades gemensamma deklarationer om krigsmålen, där Nazitysklands krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten tydligt pekas ut och lades till grund för det avgörande kravet på Tysklands ovillkorliga kapitulation.

När jag hävdade att det andra världskriget var ett krig mellan demokrati och diktatur var det inte i första hand de ledande politikernas motiv jag syftade på, utan konsekvenserna av kriget. Det är slående att den segrande parten snabbt införde sitt eget politiska system i de länder som ockuperats eller erövrats. Det gällde Nazityskland och Hitler som ju hänsynslöst kunde krossa den parlamentariska demokratin i ockuperade länder, men också flytta gränser fram och tillbaka eller upplösa en stat, som han gjorde med Polen och Tjeckoslovakien. Efter kriget lät de demokratiska segrande makterna den parlamentariska demokratin återuppstå i de länder de kontrollerade militärt, liksom i de besegrade staterna (Väst-) Tyskland och Japan, medan Sovjetunionen omvandlade de östeuropeiska staterna till socialistiska stater. Därför menar jag att det andra världskriget inte bara var ett krig mellan stormakter om vilken av dem som skulle ha en dominerande ställning utan ett krig om politiska system. Utgången av kriget var helt avgörande också för Sverige, som knappast hade överlevt vare sig som demokrati eller som nation om Nazityskland segrat i kriget.

Per Albin och stormaktkriget

Hur ska vi då tolka Per Albin Hanssons uttalanden och agerande under kriget? Visst gör jag en mer kritisk tolkning än vad Johansson (och till exempel Anders Isaksson i boken Per Albin, 4, Landsfadern (2000) tidigare gjort. Ett problem är att Per Albin – utan tvekan den viktigaste politikern i Sverige under andra världskriget – lämnar så lite personligt källmaterial efter sig. Han skrev dagboksanteckningar, men hade ingen god hand med denna genre. Hans anteckningar är för det mesta rätt torftiga och de ger endast ibland inblickar i hans tänkande.

Han höll många tal och många av dem är tryckta i bokform. Det är slående hur lite dessa tal använts i forskningen, vilket till en del beror på att de ofta är vaga och rätt intetsägande. Johansson hävdar att man inte av statsministerns offentliga uttalande kan utläsa vad han tänkte som person och socialdemokrat. Naturligtvis inte, men jag är inte intresserad av Per Albin som privatperson och överlåter därför med varm hand den biografiska genrens fallenhet för amatörpsykologiska utläggningar på dem som behärskar den konsten bättre än jag. Nej, det är just statsministern jag är ute efter.

Jag tog Per Albin på orden och läste texterna som om han menade vad han sade och att det statsministern säger till folket är viktigt. Det gav tydliga resultat. Dit hörde den offentliga bild av det andra världskriget som Per Albin många gånger upprepade – det var ett stormaktskrig, med det underförstådda budskapet att småstaten Sverige inte hade någon anledning att engagera sig för någondera parten. Det är alltså vad Per Albin gång på gång sade, om han innerst inne tänkte på ett annat sätt som Johansson tar för givet kan jag inte avgöra.

I det ljuset blir Per Albins försäkringar om att Sverige hade vänskapliga förbindelser med alla andra stater och hans maning till medborgarna att inte engagera sig för den ena eller andra sidan i kriget mer än statsministerns pliktskyldiga rutinuttalanden. Johansson menar att Per Albin var en övertygad anhängare av demokratin och kritiserar därför mitt påstående om att han inte ville att medborgarna skulle engagera sig för de demokratiska staterna i kriget. I trontalet i januari 1943 tog Per Albin in en noga genomtänkt maning till medborgarna. Han lät kung Gustav V säga:

”Måtte en och var visa den största försiktighet i vad som talas eller skrives och undvika allt sådant, som kan vara ägnat att i utlandet väcka tvivel på det svenska folkets fasta beslut att upprätthålla och lika mot alla försvara Sveriges neutralitet. I annat fall försvåren I Mitt och Min regerings arbete att genomföra den ståndpunkt som vi gemensamt beslutit oss för att intaga under den stora konflikten.”

Per Albin ingrep också flera gånger för att hindra manifestationer för Norges sak. Han övertalade den folkpartistiske riksdagsmannen Bertil von Friesen att inte interpellera i riksdagen om Norge, och den gången antecknade han (den 4 februari 1942) motiveringen i sin dagbok:

”mina synpunkter […] voro: man riskerar i st.f. att hjälpa de trakasserade norrmännen, man belastar vårt förhållande till Tyskland, man vinner blott att få lufta sina känslor, om man gör detta ordentligt ger det vårt folk en viss tillfredsställelse, annars icke, men i samma mån man gör det ordentligt ökas riskerna för norrmännen och för belastning av förhållandet till T.”

Det här är Per Albin: protestera inte offentligt mot det tyska övervåldet, välj inte sida i stormaktskriget, det hjälper föga men skapar problem för regeringen och försvårar de många förhandlingarna med Tyskland. Det här är den tigande demokratiska regeringschefen.

Neutraliteten

Johansson hävdar också att jag genom att definiera kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur kommer nära att underkänna neutraliteten av moraliska skäl. Men det är inte så jag tänker. Det är slående att det under de senaste decennierna vuxit fram en kritik av svensk neutralitetspolitik, både under andra världskriget och det kalla kriget. Åtminstone för en del debattörer tycks det ha funnits en politisk agenda. Genom att kritisera den faktiskt förda neutralitetspolitiken har de velat bereda vägen för ett svenskt medlemskap i EU. Somliga vill ju också att Sverige ska gå med i Nato.

Johansson och andra som försvarar den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget framhåller gärna att Sverige hade rätt att vara neutralt och hade rätt att handla med vilka stater man vill utan att det bryter mot neutralitetens regler (Se Ingela Karlsson med flera, En (o)moralisk handel?, Forum för levande historia 2008.) Den argumenteringen har inte räckt för att övertyga motståndarna i debatten. Det är därför jag prövar att hitta andra argument, som till exempel att den stat som väljer neutraliteten i stället bör åta sig andra förpliktelser, som att bedriva en generös flyktingpolitik och humanitär politik. Jag undersöker möjligheten om man på den här vägen kan hitta ett starkare försvar för neutralitetspolitiken.

Johansson tycks se detta som ett uttryck för min presentism, men så enkelt är det inte. Strävan efter att med humanitära insatser stärka Sveriges internationella goodwill dyker upp både här och där i källmaterialet. När socialministern Gustav Möller argumenterade för en svensk hjälpinsats för judiska barn motiverade han den med att det skulle ge Sverige goodwill. Just den tanken återkom till exempel när Folke Bernadotte, Röda Korsets vice ordförande, argumenterade för svenska humanitära insatser efter kriget. (Ann Nehlin, Exporting visions, saving children, Linköping University Press 2009.)

Johansson tar min uppmaning på orden, och ger exempel på vad han ser som en frikostig flyktingpolitik och humanitär hjälp, som den omfattande hjälpen till Finland, som han ser som ”ett storartat exempel på demokratisk solidaritet” och livsmedelshjälp till Norge, Grekland och Holland. De aktioner som Johansson nämner förtjänar att lyftas fram – men man undrar varför han inte säger något om varför det dröjde till augusti 1942 innan en stor central Norgehjälp motsvarande den till Finland kom till stånd, eller att Per Albin redan den 12 april 1940 direkt stoppade ett initiativ till en sådan insamling. Hans inställning var att Sveriges internationella insatser främst skulle handla om återuppbyggandet efter kriget, medan direkta insatser medan kriget pågick var problematiska. Helhetsbilden av Sveriges humanitära hjälpverksamhet är fortfarande oklar och motsägelsefull, restriktivitet i början av kriget ersattes efterhand med allt större insatser mot krigets slut och när freden kommit.

Judar på flykt

Hur var det då med regeringens agerande mot Europas judar och andra som flydde undan den nazityska terrorregimen och från förföljelser och förintelse av judarna? Johansson lyfter fram exempel på viktiga insatser som Sverige gjorde för judarna, och de fanns förvisso. I sin historistiska ambition att försvara dåtiden inför nutidens orättvisa anklagelser citerar han högerledaren Gösta Bagges dagbok. Då gällde det den så kallade Axel-Rudelplanen, som gick ut på att Sverige skulle ta emot cirka 10 000 judiska barn. Samlingsregeringen tillstyrkte förslaget, väl medveten om att chansen att denna aktion skulle gå i lås var mikroskopisk men med Bagges ord: ”vi för vårt samvetes sak borde göra ett försök, även om det bara fanns en tusendedels chans att lyckas.” Men Johansson nämner inte Bagges reaktion våren 1942 när danskarna bad den svenska regeringen att ta emot 300–400 judiska flyktingar som uppehöll sig i Danmark och nu kände sig hotade. Bagge kunde acceptera 20–30 flyktingar, fler ”kunde leda till besvärligheter”. När frågan om att ta emot judiska flyktingar som uppehöll sig i Finland i maj 1943 kom upp, var Bagge åter restriktiv ”så att vi inte blev översvämmade av judar här i landet”. Även Per Albin ville den gången vara återhållsam men var beredd att ta emot ett mindre antal.

Den svenska flyktingpolitiken var länge främst inriktad på att hjälpa de ”nordiska bröderna”. Till den gruppen räknades också de norska och danska judarna. Men när det gällde judar utanför Norden var attityden länge restriktiv. Det är den inställningen även hos Per Albin jag lyfter fram, bland annat med stöd i Matias Tydéns kapitel om Sverige och Förintelsen, Att inte lägga sig i. Om Sveriges moraliska skuld till Förintelsen, i Lars M. Andersson och Mattias Tydén (red.) Sverige och Förintelsen, 2007.)

En svensk tiger

Forskningen om presspolitiken hamnade rätt länge på efterkälken, men när jag skrev min bok fanns det studier av de olika typerna av ingrepp som regeringen använde under perioden 1933–1945 och om pressen och Förintelsen. Det var då några saker som slog mig, när jag summerade kunskapsläget. Även om den enskilda åtgärden kunde vara nog så ineffektiv, blev det samlade resultatet, särskilt under åren 1940–1943, omfattande. Pressen utsattes för ett mångsidigt och kontinuerligt tryck att inte publicera åsikter och information som regeringen ansåg opassande. Tyskarna klagade framför allt på den inflytelserika pressen, som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Socialdemokraten och Dagens Nyheter, medan de flesta av regeringens åtgärder, särskilt då de mer drastiska som tryckfrihetsåtal och transportförbud riktades mot tidningar på vänsterkanten, som tyskarna inte brydde sig mycket om. Det ser ut som om Günther och Westman använde klagomålen från tyskarna för att angripa samlingsregeringens motståndare på vänsterkanten.

Vad var det då man inte fick publicera? Tidigare forskning har främst inriktat sig på mot Nazityskland och dess ledare starkt kritiska formuleringar, som när de kallades blodtörstiga tyranner eller när Göring utnämndes till ”Långbrodåren”. Därför fick jag faktiskt en chock när jag i Tryckfrihetsexpeditionens arkiv hittade en förteckning över 106 (av sammanlagt 315) konfiskationer gjorda på grund av grymhetspropaganda. Ett exempel på detta är välkänt. I mars 1942 publicerade 14 tidningar samma artikel om tortyr i norska fängelser. De konfiskerades alla, Säpo hade följt förberedelserna genom telefonavlyssning av åtminstone GHT:s redaktion. Här handlade det alltså inte om oförskämdheter eller kritik, utan om välgrundade och kontrollerade fakta om den nazityska terrorregimen. Sådant fick man inte trycka för den av Per Albin ledda samlingsregeringen. I riksdagen förklarade justitieministern K. G. Westman att detta var grymhetspropaganda, medan utrikesministern Christian Günther anförtrodde Göteborgs-Postens chefredaktör Hjörne att UD mycket väl visste att det som berättades var sant, och att man även kände till ännu värre historier.

Det här är en del av den tigandets politik som samlingsregeringen och olika myndigheter stod för och genomförde, och som jag i slutmeningen i min bok hävdar är ohållbar för en demokrati.

Förhandlingspolitik

Johansson vill förbjuda användandet av begreppet ”eftergiftspolitik” då man talar om samlingsregeringens utrikespolitik under kriget, och lyfter i stället fram begreppet förhandlingspolitik, som han själv använde till exempel i boken Per Albin och kriget (2007). Med detta begreppsval vill han understryka att samlingsregeringens politik inte var opportunistisk eller enbart konjunkturbestämd och att den inte kan karaktäriseras som en serie ensidiga eftergifter. Han nämner inte att jag också stannat för begreppet förhandlingspolitik som den överordnade karaktäristiken, men också gör en principiell analys av problemen med att driva en förhandlingspolitik.

Den som förhandlar accepterar att både ta och ge, den som förhandlar går med på att motparten har rätt att lägga sig i de egna affärerna. Det blir särskilt tydligt i den svenska presspolitiken, som genom de lagtolkningar och nya lagar som togs under 1940 utvidgade regeringens möjligheter att ingripa mot den press som skapade osämja med främmande makt, men som samtidigt bjöd in främmande makter att framföra klagomål, som regeringen tar på sig ett ansvar för att ingripa mot. Den historiker som väljer att tala om förhandlingspolitik, bör inte bara berömma de svenska förhandlarnas skicklighet, utan också tala om vad det var de gav bort. Eller med Per Albins egna ord: ”Tyskarna voro tydligen inställda på att det skulle förhandlas härom och att de skulle få någon kompensation.” (Per Albins dagbok, 26.1.1943.) Den gången valde regeringen att inte förhandla, eftersom man inte ville ge bort något. Under tiden från april 1940 till hösten 1942 var det tyskarna som var på offensiven, ställde krav och också fick igenom många av dem. Det är faktiskt inte orimligt att kalla detta för en eftergiftspolitik. Från sommaren 1943 är det däremot den svenska regeringen som är offensiv och säger upp det ena avtalet om särskilda tyska rättigheter efter det andra.

För historikern gäller det att ställa frågor som var akuta då men som också varit aktuella senare.

Jag har valt att kalla min bok Att bo granne med ondskan eftersom jag velat lyfta fram den principiella problematik som den neutrala och demokratiska småstaten ställs inför när den måste förhålla sig till en diktatur som blir alltmer brutal och aggressiv. Det är en situation som på olika sätt inträffat även sedan dess, om än inte i en så renodlad form som den gången. För historikern gäller det att ställa frågor som var akuta då men som också varit aktuella senare. Det är frågor som medborgarna har anledning att förhålla sig till och fundera över hur de själva skulle ha besvarat men också hur de besvarar dem i sin egen samtid. Kan man verkligen försvara demokratin genom att inskränka den? Ska man reagera mot diktaturens övergrepp med sanktioner och bojkotter, ska man försöka utveckla eller avveckla kontakter och utbyte? Ska man göra de affärer som bäst gynnar en själv, eller ska man hänsyn till vilka konsekvenser ett ekonomiskt utbyte får också för motparten, för diktaturen? Var går gränsen för när den demokratiska staten måste säga ifrån – det här accepterar vi inte, här väntar den öppna konflikten?

Det samlade resultatet av samlingsregeringens agerande var ingalunda entydigt och det är därför svårt att hitta enkla och tydliga formuleringar som sammanfattar den på ett träffande sätt. Här möter vi modiga insatser för att hjälpa diktaturens offer och omfattande humanitära insatser, men samtidigt också undfallenhet, anpassningsvilja, kortsiktig egoistisk politik. Den historism och det småstatsrealistiska perspektiv som Johansson pläderar för leder honom till att ensidigt lyfta fram handlingar som i efterhand ter sig som positiva insatser. Denna ensidighet räcker inte till för att vare sig formulera eller besvara de utmaningar som det dramatiska händelseförloppet från 1933 till 1945 ställde dåtidens demokratiska krafter inför.

Klas Åmark är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet.

Alf W. Johansson svarar: Säkerhetspolitikens primat var bestämmande för samlingsregeringens politik

Min artikel i föregående nummer av Respons var föranledd av den ensidigt negativa bild av Sverige under andra världskriget som blivit dominerande i offentligheten och som Klas Åmarks stora framställning Att bo granne med ondskan inte bidragit att stävja, snarare tvärtom. Åmarks bok recenserades i Svenska Dagbladet 8 januari 2011 under rubriken Svek och skam präglar vår bild av Hitlertiden. Recensionen gav i och för sig ingen rättvisande bild av Åmarks bok, men då de flesta av tidningens läsare aldrig kommer att läsa denna, är det rubriken som dröjer sig kvar. Ytterligare en impuls till mitt artikelskrivande var misstanken att denna ensidiga bild vidareförs till eleverna i skolan.

Åmarks bok är ingen populärvetenskaplig framställning utan en vetenskaplig sammanfattning av ett stort forskningsprojekt som pågått i nära ett decennium. Det är en framställning som kan bli riktningsgivande och som därför måste granskas noga. Hans framställning saknar inte förtjänster, den erbjuder ett rikt empiriskt stoff för bedömning av olika frågor. Däremot störs den i betydande utsträckning av ett moraliserande perspektiv.

”Och vem i all världen har sagt att man inte får moralisera?”, frågade Maria-Pia Boëthius i andra upplagan av sin uppmärksammade bok Heder och samvete (1999). Hon fick omedelbart svar av Gunnar Fredriksson i Aftonbladet:

”Visst får man det. Fördelen med en moraliserande historia är att man kan känna sig moraliskt överlägsen. Nackdelen är att det sällan bidrar till ökad förståelse för de faktiska beslutsproblemen i det förflutna”.

Moraliserandet är en levande genre inom journalistik och populärvetenskap, men inom vetenskapen ställer sig saken annorlunda.

Åmarks moraliserande blir i själva verket kontraproduktivt och stärker inte tilltron till hans framställning utan försvagar den. Detta framhåller också uppsalahistorikern Henrik Edgren i en mycket kunnig recension i Militärhistorisk tidskrift 2011–2012 där han menar att Åmark med sin rättegångsmetod ”inte…särskilt bra” lyckats förklara Sveriges agerande under kriget och att fältet fortfarande är öppet för en förklarande syntes om de svensk-tyska relationerna under kriget (s. 222ff).

Professorn i kyrkohistoria Anders Jarlert har i en utomordentlig uppsats, Moralisk historieskrivning – utan moralism. Kritiska anmärkningar till den moderna kyrkohistorien, i Svensk Teologisk Kvartalskrift 2012 diskuterat hur historikern skall förhålla sig till de moraliska frågorna. Han menar att det är viktigt att skilja mellan moral och moralism. Historievetenskapen måste finna en väg mellan å sidan moraliserandets instrumentalisering av forskningen i ideologiska eller konfessionella syften och å andra sidan historismens tendens att genom förståelse hamna i relativism (något som Jarlert menar självklart inte utesluter en principiell moral).Jarlert riktar sina skarpaste pilar mot den moraliserande tendensen: ”En moralistisk historieskrivning leder till omoraliska konsekvenser […] eftersom historien i sin komplexitet inte tas på allvar utan instrumentaliseras eller tabuiseras för andra syften”. Denna uppsats borde vara obligatorisk läsning i all historieundervisning.

Åmarks bok har en slagkraftig titel, men passar den till en vetenskaplig framställning? Sverige bodde också granne med en annan diktatur som många betraktade som inbegreppet av ondska – Sovjetunionen. I själva verket är det så att varje allmän bedömning av den svenska politiken måste ske utifrån det tryck som båda dessa (ondskefulla?) regimer utövade på Sverige. Detta problematiseras aldrig hos Åmark. Man kan också ha invändningar mot rubriken i kapitlet om handelsförhandlingarna med Tyskland: Att förhandla med gangsters. Sveriges chefsförhandlare Gunnar Hägglöf skulle säkert satt upp en förvånad min om han fått läsa detta. Han ansåg sig förhandla med tyska ämbetsmän. Var alla tyska ämbetsmän att betrakta som gangsters? Sverige inledde på hösten 1940 handelsförhandlingar med Sovjetunionen – en stat som hänsynslöst överfallit en demokratisk småstat och låtit mörda tusentals polska krigsfångar – var detta också att betrakta som en förhandling med gangsters?

Den normativa grundbulten i Åmarks framställning är att andra världskriget var ett krig mellan demokrati och diktatur. Detta är ingen bra utgångspunkt om man vill förklara andra världskriget. Om Sverige angripits skulle vi i första hand kämpat för att bevara vår nationella självständighet, i andra hand för att försvara vårt politiska system. Detta gäller också för England och Frankrike som gick i krig för att förhindra att de blev andrarangsstater i förhållande till Tyskland. Att Churchill sedan säger att man gjort det för mänsklighetens skull tillhör krigets retorik. Men kriget hade flera dimensioner. Det är möjligt att se andra världskriget som ett ideologiskt krig mellan fascism, kommunism och (kapitalistisk) liberalism. Huvudkampen stod mellan kommunism och fascism och ledde till att östra Europa – inte som Åmark förskönande skriver ”omvandlade(s)… till socialistiska stater” – utan till diktaturer. Man kan faktiskt med större rätt tala om kalla kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur än andra världskriget.

Per Albin Hansson

Åmark säger helt riktigt att Per Albin Hansson var den viktigaste politikern under kriget. Det innebär också att karaktäristiken av honom blir avgörande både för bedömningen av samlingsregeringens och Sveriges moraliska status under kriget. Det går en rak linje från Åmarks karaktäristik av Per Albin och hans övergripande påstående att ”dåtidens svenska samhälle lyckades inte särskilt väl hantera världspolitikens moraliska utmaningar. Småstatens egoistiska intressepolitik höll inte måttet”. Detta innebär ju ett moraliskt underkännande av samlingsregeringen , ja faktiskt av hela det svenska samhället. En sådan slutsats kan man endast hävda om man bortser från att samlingsregeringens politik främst var säkerhetspolitik, det vill säga strävan att undvika att dras in i kriget. När Per Albin talade om att Sverige önskade vänskapliga förbindelser med alla stater, något som Åmark ondgör sig över, var detta en diplomatisk standardfras betingad av säkerhetspolitiska överväganden. Han visste att hans ord vägdes på guldvåg i Berlin och han avsåg självklart inte att med sina tal bidra till att spänningen mellan Sverige och Tyskland ökade. Han visste dessutom att han var partiledare för ett antinazistiskt parti som beslutat att stå fast mot Tyskland och lotsa Sverige igenom kriget med bibehållen självständighet. (Se Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929–1946. Utgivna av Ulf Larsson, 2011 s. 124, anteckning 5 augusti 1940 efter en diskussion med socialdemokratiska verkställande utskottet och LO: ”Enighet om att hålla fast och söka lotsa oss igenom med bibehållen självständighet mot det främmande” (det vill säga Tyskland, min anm.)

Jag kan inte tolka en del uttalanden som Åmark gör som annat än att han anser att Sverige borde sökt sig mot ett krig. Om Per Albin sägs i Att bo granne med ondskan: ”Insikten att kriget ändrade karaktär (det vill säga dess ökade brutalisering, min.anm.) och att det just därför blev alltmer problematiskt att förbli neutral finns över huvud taget inte i Per Albins tankevärld.” (s. 52) Hur vet Åmark det, frågar man sig? Särskilt som han säger att det material som Per Albin lämnat efter sig är sprött. Om politiken under senare delen av kriget säger han: ”Däremot fanns det ingen vilja i regeringen att ta tillfället i akt och stödja västmakterna i deras enormt resurskrävande krigsansträngningar eller att skada Nazityskland så mycket som möjligt.” (s.157) Jag får intrycket att Åmark här menar att vi egentligen borde gått i krig på västmakternas sida. Men påståendet är rent faktiskt inte riktigt. Det fanns faktiskt en vilja både att komma västmakterna till mötes och ”skada” Tyskland: Sverige gjorde medgivande till västmakterna som i vissa fall gick längre än de gjort gentemot Tyskland, regeringen sade upp permittenttrafiken 1943 och skar ner handeln med Tyskland med 30 procent.

Det går helt enkelt inte att hävda att Sverige svek demokratins sak under kriget som Åmark antyder.

Det går helt enkelt inte att hävda att Sverige svek demokratins sak under kriget som Åmark antyder. Wigforss skriver i sina memoarer att ”när det någon gång hördes ett ord om kamp mot nazismen som en plikt för demokratin blev det vanliga och naturliga svaret att den plikten fyllde vi genom att försvara vårt eget land och att där – så långt det nu gick – hålla de demokratiska friheterna oförkränkta”. (Wigforss Minnen III s. 438) Åmark kallar i sitt inlägg Per Albin för ”den tigande demokratiske regeringschefen” en karaktäristik som tyder på en total brist på förståelse för vad Per Albins position som ledare för samlingsregeringen krävde. Per Albin syftade med sina tal att skapa förtröstan och tilltro hos svenska folket till samlingsregeringens strävan att hålla landet utanför krig och klara försörjningen. Åmark erkänner att Sveriges humanitära insatser under kriget var betydande. Men han frågar varför hjälpen till Norge dröjde till 1942 och varför statsministern den 12 april 1940 ”direkt stoppade ett initiativ till en sådan insamling”. Det sistnämnda var en mycket klok realpolitisk åtgärd av statsministern mot en förflugen idé som kunde skapat en föreställning att Sverige var på väg in i kriget på västmakternas sida. Åmark antyder att beredvilligheten att ta emot judar var sprungen ur en strävan att vinna goodwill hos västmakterna. Förhoppningsvis gjorde den det, men det finns ingen anledning att ifrågasätta den humanitära impulsen på svensk sida. Det är riktigt att Åmark föredrar begreppet förhandlingspolitik som en allmän karaktäristik av politiken. Men han använder också begreppen eftergiftspolitik och eftergiftspolitiker. Jag har själv använt dessa begrepp, men har alltmer kommit att se kritiskt på deras användning i vetenskapliga sammanhang. De är stigmatiserande och reducerande och förvrider bilden av den faktiska politiken. Man måste också framhålla att det inte bara rörde sig om förhandlingspolitik utan även om en balanspolitik, där varje beslut fattades under beaktande av frågans vikt och krigets utveckling. Så fort den säkerhetspolitiska utsattheten minskade fick också den svenska politiken en motspänstigare karaktär. ”Man gör vad man är tvingad till, inget steg verkligen frivilligt”, hette det i en tysk diplomatrapport 1940. ”Surprisingly small” är den amerikanske forskaren John Miller Wests sammanfattande omdöme om de svenska medgivandena i en omfattande studie av de svensk-tyska relationerna 1939–1942. (German-Swedish Relations 1939–1942, 1976.)

När det gäller presspolitiken är det ingen tvekan om att regeringen tog intryck av den tyska protestkanonaden under augusti-september 1940 och fruktade att den svenskfientliga falangen i Berlin (med von Ribbentrop som första namn) skulle ta överhanden. Därför ansåg regeringen det nödvändigt att inför tyskarna markera att man tog ett fastare grepp om opinionsbildningen. Det gällde som Günther uttryckte det att mot bakgrund av riksdagsvalet som gett socialdemokratin en överväldigande majoritet (nästan 54 procent av rösterna) markera att samlingsregeringen inte var ”antitysk”. Det finns ingen riktig samlad empirisk studie av presspolitiken under kriget men att denna innehöll ett stort mått av skådespel och teater både inför tyskarna och inför den egna opinionen är säkert. Politiken syftade att inför tyskarna markera att man höll pressopinionen under ständig kontroll genom att slå ner på vad som kunde uppfattas som förlöpningar mot den tyska regimen. Se hur många beslag vi gör, sade man till tyskarna, men repressionen riktade sig i huvudsak mot mycket små kommunistiska och syndikalistiska tidningar medan man sökte kontrollera den övriga partipressen med hjälp av självcensur (pressrådet och pressnämnden). Tyskarna klagade särskilt över ”greuelmeldungen” påståenden om tyska grymheter mot civilbefolkningen, något som de allierade ansågs ha haft stor framgång med sin propaganda under första världskriget. Som Åmark förtjänstfullt visar var ofta grymhetsskildringar en viktig orsak till konfiskeringar. Men efter det stora tidningsbeslaget i mars 1942 upphörde i stort sett beslagspolitiken eftersom även regeringen (som Günthers uttalande till Hjörne visar) insåg att talet om grymheter inte bara var krigspropaganda utan förskräckande verklighet.

Jag finner det sympatiskt att Åmark i slutet av sitt inlägg lämnar moraliserandet och övergår till att ställa mera principiella, öppna moraliska frågor. En fråga som han tar upp är: Kan man verkligen försvara demokratin genom att inskränka den? Det är en aktuell fråga, som man kan ge olika svar på. Här kan erfarenheter från andra världskriget tjäna som belysning. Ett möjligt svar är att Sveriges situation 1940 var sådan att en inskränkning av demokratin kan bedömas som det minst onda alternativet jämfört med att provocera fram ett krig som skulle inneburit att det politiska systemet krossades. Så torde statsminister Per Albin Hansson ha sett det. I dagboken den 17 september efter beslaget av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skriver han: ”Jag var med om det (beslaget min anm.) för att markera att man inte kan tolerera ren skadegörelse. Det blir kanske nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera konflikt med ett annat land för att en herre skall få producera sig som honom lyster”.

Avslutningsvis anklagar Åmark mig för ensidighet. Det må så vara. Den som vill bekämpa ensidighet måste ofta själv bli ensidig. Jag anser det har blivit för mycket säck och aska i bilden av samlingsregeringen. Det motståndsaktiga, humanitära och ansvarstagande i samlingsregeringens politik bör lyftas fram. Jag hoppas att min artikel bidragit till att göra bilden mer balanserad. Förutsättningen för detta är att både historism, det vill säga att skeendet bedöms utifrån sitt historiska sammanhang och småstatsrealism det vill säga säkerhetspolitikens primat som bestämmande för samlingsregeringens agerande, får prägla synsättet.

Publicerad i Respons 2014-2