Känslornas frigörelse banade väg för nyliberalismen

I den populära Netflixserien Sex Education startar en elev tillsammans med en vän en sexualrådgivningsverksamhet på sin skola. Resultatet blir en succé och både det rådgivande paret och deras klienter lär sig genom seriens gång inte bara mer om sin sexualitet utan också om sig själva som individer och samhällsvarelser. Seriens övergripande budskap, att kunskap om sin sexuella njutning är en förutsättning för att bli en mer komplett individ och bättre medborgare, kunde vara hämtad direkt ur den pedagogiska 1970-talslitteratur som står i fokus för Linnea Tillemas nyutkomna avhandling Övningar i frihet – Pedagogiseringen av känslolivet och mellanmänskliga relationer i 1970-talets Sverige. Här undersöks inte bara sexualitet utan även föräldraskap och arbetsliv i ljuset av den pedagogisering av känslolivet som enligt Tillema präglade 1970-talet. 

Hon knyter an till forskning i vilken känslolivets styrning ses i ljuset av en nyliberal omdaning av samhället. Tillema är dock kritisk till denna traditions kronologiska antaganden enligt vilka ekonomiska omvälvningar under 1970-talet antas skapa nya ”entreprenöriella subjekt” – livet blir ett projekt för självuppfyllelse. I stället vill Tillema se på verksamheten i sin egen rätt och empiriskt undersöka vad den syftade till utan att anta en koppling till ett ekonomiskt nyliberalt projekt. Genom att ringa in de nya sociala och kulturella sammanhang i vilka 1970-talets pedagogisering av känslolivet omsattes i praktik vill hon komplicera en historieskrivning som sett de frigörande idealen som sprungna ur 1968 års vänsteruppror för att sedan kidnappas av den nya högern. Det är ett tema vi får anledning att återkomma till. 

I tre empiriska kapitel följer vi som läsare med in i 1970-talets känslokultur och de olika autenticitetstekniker som skulle omskola de historiska aktörerna och göra dem fria från inlärda beteenden och känslomönster. Materialet är rikt och de många illustrationerna bidrar med en fantastisk inblick i tidens metoder för att framkalla och förstärka ”autentiska” känsloyttringar. I det första empiriska kapitlet som fokuserar på arbetslivet möter vi ”den gråtande chefen” som under så kallad sensitivitetsträning skulle lära sig att bli mindre auktoritär och lära sig uttrycka sina känslor. Arbetsplatsen i sin tur skulle omformas till en öppen och demokratisk organisation där känslolivet fick mer plats. Tillema menar att projektet kan ses i ljuset av det i tiden populariserade begreppet humankapital, men att det inte ska betraktas enbart som ett resultat av samhällsekonomiska förändringar. Det bör snarare förstås som ett både ideologiskt och ekonomiskt projekt. 

När Tillema rör sig från det offentliga livet till det privata visar hon genom en studie av idéerna om aktivt föräldraskap återigen hur regelstyrning och auktoritetstro skulle brytas ner för att skapa en situation som var öppen för barnets känslor och tog dem på allvar. Genom handböcker och annat pedagogiskt material instruerades föräldrar i hur de kunde skapa en mer effektiv kommunikation som i slutänden skulle skapa mer kompetenta medborgare och individer. Det sista empiriska kapitlet handlar om sensualitetsträning och hur 1970-talets individer skulle lära känna sina och sin partners sexuella behov och därigenom lära känna sig själv. Likt övriga pedagogiska program handlade detta om ett sätt att försöka komma bort från inlärda begränsningar. Centralt i programmet var identifieringen av människan som formbar och ett utvecklingsprojekt.

Hur vi är mot varandra på våra arbetsplatser, i våra hem och i vårt samliv är inte av naturen givet; vi har alla lärt oss att tycka att vissa sätt är rätt och riktiga.

Den empiriska analysen är genomgående inriktad på utåtriktat rådgivningsmaterial. Tillema följer aktörerna nära och motiverar sin metod utifrån en syn, enligt vilken samhällelig förändring skapas genom både vardagsnära, kulturella praktiker och av större samhälleliga strukturer. Detta sker i tydlig polemik mot forskning som sett individens omstöpning i nyliberal form som ett resultat av exempelvis Margaret Thatchers och Ronald Reagans politiska gärning eller av ekonomiska doktriner. Vad som framträder i analysen är hur vår samtids självklarheter visar sig vara beroende av historiska och geografiska händelser och förutsättningar. Hur vi är mot varandra på våra arbetsplatser, i våra hem och i vårt samliv är inte av naturen givet; vi har alla lärt oss att tycka att vissa sätt är rätt och riktiga. Tillema visar tydligt och övertygande hur det gick till när vi lärde oss detta, men jag saknar en förklaring varför. 

De olika frigörande tekniker som studeras i avhandlingen fick spridning samtidigt som reformer sjösattes inom arbetslivet, familjen och den intima sfären. Tillema gör en poäng av att det är just i konfliktsituationer som det nya framträder. Känslolivets omdaning blir därför synlig genom att olika ideal ställs mot varandra. Samtidigt är de pedagogiska programmens politiska och ideologiska funktioner bitvis frånvarande i texten. Jag lämnas därför delvis frågande efter läsningen. Vilka var de politiska rationaliteter som ”underbyggde 1970-talets pedagogisering av känslolivet”? Tillvägagångssättet förtar inte avhandlingens empiriska kvaliteter men gör att vi går miste om en del möjliga teoretiska poänger. 

Ett exempel på när konkurrerande ideal hade kunnat lyftas fram rör begreppet demokrati. Ett bärande tema i Tillemas bok är att samtliga autenticitetstekniker hade en demokratiserande ambition, karakteriserat som emotionell demokrati. Denna kunde på arbetsplatsen innebära en strävan efter en bättre arbetsmiljö eller mer positiv upplevelse av arbetet. Inom familjen kunde det handla om att skapa jämlika relationer mellan barn och vuxna. Tongivande forskare som studerat nyliberalismen och dess styrning, exempelvis Wendy Brown, har dock pekat på hur nyliberalismen verkat som en antidemokratisk kraft. Av den anledningen hade det varit intressant att få en mer djupgående diskussion av just demokratibegreppet. Bitvis övertar Tillema de historiska aktörernas problemformulering och argument; deras intention värderas högt i kontrast till effekt. Samtliga tekniker som Tillema beskriver kretsar kring en demokrati som bygger på erkännande i motsats till omfördelning, för att använda Nancy Frasers dikotomi. Genom en tydligare diskussion kring denna demokratis innehåll hade de politiska dimensionerna framträtt klarare. 

En viktig poäng som Tillema vill göra är som sagt att komplicera förklaringen att 1970-talets frigörelse ska ses som ett vänsterprojekt som blir kapat av högern. Denna kritik är jag beredd att hålla med om, men den blir grovhuggen, och tidigare forskning framställs som mer samstämmig än vad den är. Flera forskare som studerat perioden, exempelvis Ulf Bjereld och Marie Demker, skulle troligen i likhet med Tillema argumentera för att frigörelseprojektet var bredare än vänsterns sociala rörelser alternativt att det aldrig var en del av vänsterns politiska projekt, som Fred Turner argumenterar i sin bok From Counterculture to Cyberculture (2008). Frågan leder över till Tillemas kritik av governmentality-forskningen. Jag instämmer i att ekonomiska omvandlingar och förändringar i vårt sociala och kulturella liv bör ses som ömsesidigt förstärkande processer, och undersökningen visar på ett förtjänstfullt sätt just det, men det innebär inte att de saknar riktning eller avsändare. Nyare historiskt inriktad forskning om nyliberalism, varav en del återfinns inom forskningsprogrammet Nyliberalism i Norden (se till exempel Jenny Andersson i Respons 1/2020), har både betonat att strömningen har djupare rötter än till slutet av 1970-talet och att den är mer än ett ekonomiskt program. Här hade det varit välkommet med en diskussion om vad som var gemensamt och vad som var unikt för de projekt som undersöks och hur de kan placeras in i ett politiskt sammanhang, inte för att reducera autenticitetsteknikerna till ett allomfattande nyliberalt program, utan för att ytterligare tydliggöra det speciella i teknikernas funktion, lansering, och implementering i 1970-talets Sverige och därmed bidra till den internationella forskningsfronten.

Tillemas avhandling blottlägger framväxten av ett ideal enligt vilket vi alla ska lära oss bli oss själva och att känslomässigt deltagande är en dygd. Mina invändningar i denna text har i huvudsak handlat om aspekter där jag tror att Tillema hade kunnat stärka sina anspråk. En djupare dialog med forskningen om ”68” hade kunnat bidra till en mer genomgripande omvärdering av perioden. En tydligare diskussion kring nyliberalismens sociala och kulturella dimensioner hade gjort det möjligt för Tillema att ytterligare stärka sin tes att känslolivets omdaning skapade möjligheterna för en ekonomisk och politisk omsvängning under senare tid. Inget av detta motsäger dock att Tillemas avhandling är ett avgörande bidrag till forskningen om subjektsformering och samhällslivets förändring under och efter 1970-talet. 

Publicerad i Respons 2021-6