Karismatiska auktoriteter formade Europa 

Få historiker har haft lika stort inflytande på forskningen om nationalsocialismen som Ian Kershaw. Hans dubbelvolym om Hitler har blivit ett standardverk, och på senare tid har han genom sina översiktsverk om Europas historia – även dessa i två delar, som omfattar perioden 1918 till 2017 – vidgat perspektivet bortom Tyskland. Mot denna bakgrund framstår hans senaste bok, Makten och människan – Individerna som byggde och raserade det moderna Europa, som en naturlig fortsättning och syntes av tidigare arbeten. Kershaw har föresatt sig att undersöka i vilken utsträckning politiska ledare har format 1900-talets Europa och huruvida deras handlingar primärt har styrts av externa omständigheter eller om deras personliga egenskaper varit avgörande. 

Intresset för »stora män« i världshistorien är långt ifrån nytt. Den skotske historikern Thomas Carlyle framhöll 1841 i On heroes, hero-worship, and the heroic in history, att historiens förlopp i grunden är ett resultat av enskilda, exceptionella män – ett perspektiv som speglade romantikens vurm för individens genialitet och skapandeförmåga. Detta synsätt har också satt sin prägel på 1900-talets politiska landskap, där ledare ofta tillskrev varandra denna förmåga, ibland med motsatt syfte, för att legitimera den egna positionen: Winston Churchill – som under 1920-talet uttryckte viss beundran för Benito Mussolini – förklarade i en radiosändning till det italienska folket i december 1940 att »en man […] och ingen annan« bar hela ansvaret för Italiens öde. Och när Nikita Chrusjtjov fördömde Stalin och den stora terrorn under den 20:e partikongressen för Sovjetunionens kommunistiska parti år 1956, framhöll han att »allt…berodde på en mans godtycke.« 

Kershaw tillskriver inte detta synsätt något större värde, vilket framgår redan i bokens inledning. Han menar att sökandet efter »storhet« hos politiska ledare bör överges till förmån för en mer nyanserad analys. I stället knyter han an till andra idétraditioner och hämtar viss inspiration från Karl Marx, genom att citera ur hans bok Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852): »Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter som är omedelbart för handen givna och redan existerande.« Det krävs ingen marxistisk övertygelse – vilket Kershaw också påpekar att han saknar – för att inse vikten av strukturella omständigheter i historiens gång. Samtidigt betonar han behovet av att komplettera detta perspektiv med en förståelse för individuella ledares roll, inspirerad av Max Webers auktoritetsteori, där karismatisk auktoritet – en av Webers idealtyper – inte ses som en inneboende egenskap hos individen, utan som andra tillskriver ledaren.

Resonemangen speglar en äldre diskussion mellan så kallade funktionalister och intentionalister inom den historiografiska debatten om nationalsocialismen, där Kershaw var en av huvudaktörerna och intog en mellanposition. Inspirerad av Martin Broszats funktionalistiska perspektiv betonade han att nazistisk politik inte primärt styrdes av detaljerade direktiv från Hitler, utan snarare utvecklades genom maktkamper mellan centrala aktörer och institutioner. Samtidigt erkände Kershaw Hitlers avgörande roll och myntade begreppet »att arbeta i riktning mot Führern«, vilket syftade på hur underordnade själva drev på radikaliseringen i en strävan att förverkliga vad de uppfattade som Hitlers vilja. På detta sätt förenade han den intentionalistiska tolkningen av Hitlers betydelse med funktionalisternas betoning på den byråkratiska maktkampens dynamik – en idé som även genomsyrar hans senaste bok.

I en politisk sfär dominerad av män såg Thatcher sig tvungen att odla traditionellt manligt kodade egenskaper.

Bokens struktur utgörs av tolv essäistiska porträtt av europeiska ledare – hälften diktatorer, hälften mer eller mindre demokratiskt sinnade politiker. Dessa inkluderar Lenin, Mussolini, Hitler, Stalin, Churchill, de Gaulle, Adenauer, Franco, Tito, Thatcher, Gorbatjov och Kohl. Genom att analysera dessa gestalter strävar Kershaw efter att formulera allmänna principer bakom maktutövning och auktoritet, en aspekt som vi senare ska återkomma till. Han understryker också att kapitlen inte bör läsas som minibiografier, utan snarare som tolkande essäer. Urvalet är dock inte så självklart som Kershaw själv gör gällande. Ett mer diversifierat panorama hade kunnat stärka boken, exempelvis genom att ersätta vissa ledare, såsom Francisco Franco, som isolerade Spanien från övriga Europa, med gestalter som tydligare speglar 1900-talets turbulenta historia. Kershaw själv medger att »1900-talet skulle inte ha varit särskilt annorlunda utan [Franco].« Detsamma gäller könsfördelningen. Visserligen dominerades 1900-talets storpolitik av män – något Kershaw anför som motivering till att hans bok nästan uteslutande skildrar manliga ledare, med undantag för Margaret Thatcher – men gestalter som Indira Gandhi eller Golda Meir hade ändå kunnat skapa en mer balanserad framställning och vidgat perspektivet bortom Europa.

Kershaw är som mest insiktsfull när han analyserar de vitt skilda tyska ledarna Hitler (det enda kapitlet baserat på primärkällor), Adenauer och Kohl, men även Mussolini och de Gaulle porträtteras med både skicklighet och nyansrikedom. Andra kapitel framstår däremot som mer konventionella, där boken i högre grad syntetiserar insikter från andra historiker. Exempelvis bygger hans kapitel om Lenin och Stalin på verk av Robert Service och Stephen Kotkin, medan andra centrala arbeten, såsom de av Robert Conquest eller Oleg Chlevnjuk, lyser med sin frånvaro. Margaret Thatchers ledarstil skildras däremot med skarp blick. I en politisk sfär dominerad av män såg Thatcher sig tvungen att odla traditionellt manligt kodade egenskaper. Samtidigt präglades hennes syn på könsroller av en uttalad traditionalism. Hon framhöll kvinnans uppgift som mor och husmor och tog avstånd från feminismen. I hennes ögon var framgång en fråga om skicklighet och hårt arbete, och hon betraktade sin egen väg till makten som ett resultat av just dessa faktorer – kompetens och beslutsamhet – inte av att hon var kvinna. Detta, menar Kershaw, var hennes drivkraft – en strävan att bevisa sin överlägsenhet genom att framstå som mer kompetent, mer beslutsam och mer kontrollerad än någon annan.

En rad andra förtjänster i boken kan också lyftas fram: detaljer som visar hur till synes små beslut och tillfälligheter formade Europas historia, eller när Kershaw utvecklar kontrafaktiska perspektiv på historien och väcker intressanta frågor. Till exempel var det långt ifrån självklart att den ryska revolutionen och Lenin skulle sammanföras. Att det till slut blev så berodde på en osannolik tillfällighet, som Kershaw betonar, bortom Lenins egen förmåga att styra revolutionens förlopp. Vad hade hänt om det wilhelminska Tyskland inte hade hjälpt Lenin att återvända till Ryssland? Lenin erbjöd Trotskij att leda en framtida regering i oktober 1917, medan han själv ville fokusera på att leda partiet. Och man kan bara spekulera om Stalins karriär hade tagit en annan riktning, om Trotskij hade tackat ja. Kershaw har en särskild förkärlek för sådana detaljer och förmedlar sin fascination på ett sätt som engagerar läsaren: Vad hade hänt om Lord Halifax, som av många ansågs vara Neville Chamberlains naturliga efterträdare, inte hade varit ovillig att utses till brittisk premiärminister 1940? Hade den mer tveksamme och mindre militärt erfarne Halifax lett kriget mot Hitler, skulle framtiden för Storbritannien, Europa och västvärlden kunnat se helt annorlunda ut. Kershaw menar därför att Churchills utnämning var »möjligen det mest avgörande beslutet i Storbritanniens historia.« På samma sätt påminner Kershaw oss om att valet av Konrad Adenauer till Västtysklands förste förbundskansler 1949 avgjordes med endast en rösts marginal – en detalj som fick långtgående konsekvenser för både Västtyskland och Europa under efterkrigstiden. Andra porträtt är mer anekdotiska, såsom skildringen av Francisco Franco, där Kershaw belyser hans karaktär och ledarstil genom avslöjande detaljer. Franco ska ha utmattat sina ministrar genom att hålla möten som varade hela dagen och långt in på natten – utan att tillåta toalettpauser, något som enligt Kershaw visade att Francos »kontroll över sin blåsa var extraordinär«.

Kvintessensen är att ja, personlighet spelar en roll – ledarnas målmedvetenhet, skicklighet, liksom deras brutalitet och hänsynslöshet i diktatorernas fall, har varit avgörande faktorer.

Det avslutande kapitlet ägnar Kershaw åt att formulera sju hypoteser om politiskt ledarskap, avsedda att knyta samman essäerna och ge en bredare, generaliserande bild av de faktorer som präglade dessa ledares maktutövning. Vissa av dessa hypoteser gränsar emellertid till det triviala: »Maktkoncentration ökar individens möjligheter att påverka – ofta med negativa, ibland med katastrofala, konsekvenser.« Andra påståenden är så självklara att de knappt hade behövt formuleras: »De demokratiska styrelseformerna medför de största begränsningarna för individens handlingsfrihet och möjlighet att sätta sin personliga prägel på historiska förändringar.« Kapitlet innehåller dock även mer klarsynta resonemang, där samspelet mellan individ och struktur belyses med större analytisk skärpa. Kvintessensen är att ja, personlighet spelar en roll – ledarnas målmedvetenhet, skicklighet, liksom deras brutalitet och hänsynslöshet i diktatorernas fall, har varit avgörande faktorer. Men generaliseringar är svåra att göra, då de historiska särdrag som präglar de sju sinsemellan ganska olika europeiska länder som står i fokus inte låter sig reduceras till allmängiltiga principer. Lenins Sovjetunion, de Gaulles Frankrike, Thatchers Storbritannien och Kohls Västtyskland var så disparata fall att det i slutändan inte går att utvinna någon egentlig teori ur dem.

I praktiken står de tolv essäerna därför ganska bra på egna ben och visar, även utan det avslutande kapitlet, att den mest centrala indikatorn för framväxten av framstående politiska ledare är perioder av omvälvning som skapar desorientering, missnöje och en längtan efter stabilitet. Makten och människan är en sammanfattningsvis läsvärd och tankeväckande studie av politiskt ledarskap i Europas moderna historia. Kershaw förenar på ett skickligt sätt historikerns syntesförmåga med en essäistisk stil, vilket gör boken tillgänglig för en bredare läsekrets. Boken bjuder därmed på en insiktsfull betraktelse över några av 1900-talets mest (ö)kända politiska ledare, maktens mekanismer och historiens oförutsägbarhet.