Ofullständig bild av motsägelsefull diktator

På fasaden till finansmyndigheten i den norditalienska staden Bolzano i Sydtyrolen sitter än i dag en 36 meter lång och 2,75 meter hög fris som i 14 scener hyllar den italienska fascismen, dess uppkomst, kampgrupper och martyrer, erövringen av Libyen och Etiopien, den fascistiska familjen och den fascistiska nyordningen av samhället. Mittpartiet utgörs av en stor avbildning av diktatorn Mussolini till häst med sedvanlig pompös framtoning. Anmärkningsvärt är att den slutfördes så sent som 1957, då de sista tre panelerna sattes på plats. Trots protester och oro för att frisen kan skrämma bort turister har inget gjorts för att avlägsna den. För att i viss mån kompensera för det högst problematiska i att en sådan hyllning till fascismen och dess härskare ännu sitter kvar, och dessutom på en officiell byggnad, projiceras sedan några år en text på tre språk över den nedre delen med en formulering från Hannah Arendt: »Ingen människa har rätt att lyda«.

Det är svårt att tänka sig att något motsvarande hade varit möjligt i efterkrigstidens Tyskland, men så var den italienska uppgörelsen med diktaturen aldrig i närheten av den tyska. I Italien fanns ingen motsvarighet till Nürnbergrättegångarna, ingen allmän självrannsakan och bara en ytterst begränsad utrensning av komprometterade politiker, domare och andra högt uppsatta personer. Inte heller obelisken Mussolini Dux, eller Obelisco del Foro Italico som den kallas i dag, är riven. Den står kvar vid en sportanläggning i Rom och lockar än i dag turister. Dessutom framställs Mussolini ofta som något av en pajas, en uppblåst skojare som inte var värd att ta på allvar, och inte som den hårde diktator han faktiskt var. Man kan visserligen förstå att vilken diktator som helst kan framstå som mindre hotfull jämförd med hans allierade i Nazityskland. Men just därför är det ständigt värt att påminna om hur det faktiskt gick till i fascismens Italien och vem Mussolini egentligen var, kanske särskilt i dessa dagar då den yttre högern skördar framgångar lite överallt i Europa, inte minst i Italien. Maurizio Serras bok Mysteriet Mussolini som nyligen utkommit i svensk översättning vill göra just detta.

Maurizio Serra är en italiensk diplomat, som varit landets representant vid Unesco men även tjänstgjort i Berlin, Moskva och London. Han är även medlem av Franska Akademin. Vid sidan av dessa uppdrag är han författare till ett stort antal historiska verk, framför allt rörande ett antal kontroversiella intellektuella under 1900-talets första hälft. Hit hör biografier över poeten och flygaren Gabriele d’Annunzio och den svårkarakteriserade journalisten Curzio Malaparte, en bok som belönades med Goncourtpriset för biografier (och som i år kommer i engelsk översättning). Han har även varit utgivare av Mussolinis svärson och tidvisa utrikesminister Galezzo Cianos dagböcker. Inte minst det senare torde ha varit till stor hjälp vid arbetet med boken om den italienske diktatorn.

I Italien fanns ingen motsvarighet till Nürnbergrättegångarna, ingen allmän självrannsakan och bara en ytterst begränsad utrensning av komprometterade politiker, domare och andra högt uppsatta personer.

Serra tar sig an uppgiften att skildra människan, eller snarare vad han alltså något oklart kallar »mysteriet Mussolini«, från födelsen 1883 i en liten stad i Romagna i norra Italien till det bittra slutet, skjuten av motståndsrörelsen och upphängd på ett torg i Milano 28 april 1945. Boken består av tre delar, varav den första fokuserar på personen Mussolini, den andra på fascismens historia fram till andra världskrigets utbrott, och den sista på Italiens deltagande i kriget och hans fall. De två senare delarna är en i stort sett kronologisk genomgång av Mussolinis liv och politik från första världskrigets slut 1918, då den fascistiska rörelsen formeras, till slutet i Milano. Den första delen är i stället en tematisk framställning, som skildrar hans bakgrund och unga år, hans temperament, hans familj och hans kvinnor och medarbetare. Inte minst de konfliktfyllda relationerna med andra, mer eller mindre hårdföra fascister, ges stort utrymme.

Karakteristiken av Mussolini är allt annat än välvillig, adjektiven är många och vassa. Han var en notorisk lögnare, en hycklare och misantrop, han var känslokall och hämndlysten, vulgär och oberäknelig, teatralisk och skrupellös, opportunistisk och en usel strateg. Han hade inget riktigt socialt liv, han misstrodde alla. Han var dessutom en sexuellt enkel person, enligt Serra, som ibland ger oss mer detaljer om hans vanor och egenheter än vad som är önskvärt. Kanske var han rent av bipolär? Så långt Mussolinis temperament och person, men frågan är om Serra verkligen lyckats tränga »bakom«, då hans nedsättande karakteristik väl inte skiljer sig så mycket från den gängse bilden av den italienska diktatorn.

Mussolinis mor var starkt troende, fadern en antiklerikal syndikalistisk smed, och det var faderns radikalitet som den unge mannen ärvde. Fram till första världskriget var han övertygad socialist och stod i kontakt med flera ledande personer i den Andra Internationalen. Han motsatte sig krigsinträdet 1914, bara för att några månader senare ha sadlat om och blivit en övertygad nationalist och soldat. Efter kriget, när Italien drabbades av en mängd strejker och omfattande krav på jordreformer, blev han snart en våldsam agitator och försvarare av de så kallade svartskjortorna, vilka stödda av storgodsägare och industrimän begick en mängd våldsdåd mot alla som kämpade för bättre villkor och sociala reformer. Ur detta växte ett fascistiskt parti fram och det hela kulminerade i marschen mot Rom i oktober 1922. Enligt Serra bestod deltagarna i denna marsch av en samling av till »största delen druckna gaphalsar«, som armén lätt hade kunnat bemöta om inte såväl kungen som hela den politiska klassen »skamfullt kapitulerat« och accepterat Mussolini som premiärminister. 

De avgörande fyra åren mellan krigsslutet 1918 och Mussolinis makttillträde 1922 diskuteras emellertid bara över några få sidor; det blir följaktligen en gåta hur Mussolini och fascistpartiet kunde få den makt de fick. Inte heller de följande åren av gradvis konsolidering av makten, eller den gradvisa marginaliseringen av de mest hårdföra fascisterna som ogillades av kungen, armén, kyrkan och industrin, ägnas någon utförlig diskussion. Vad den korporativistiska, eller senare »etiska«, staten egentligen innebar, hur det fascistiska samhället organiserades och i växande grad likriktades, och Mussolinis roll i detta, ges mycket ringa uppmärksamhet. Det förblir således oklart vad korporativismen egentligen innebar och vad den fick för konsekvenser.

Det är ingen tvekan om att Serras främsta intresse är den alltmer dominerande utrikespolitiken, de diplomatiska förhandlingarna, de olika krigen och Mussolinis ständiga vacklande och misslyckanden i sådana frågor.

Det är först med Hitlers ankomst till makten 1933 som framställningen egentligen tar fart. Det är ingen tvekan om att Serras främsta intresse är den alltmer dominerande utrikespolitiken, de diplomatiska förhandlingarna, de olika krigen och Mussolinis ständiga vacklande och misslyckanden i sådana frågor. Italiens förhållande till den judiska befolkningen och raslagarnas införande efter tyska påtryckningar ägnas dock ett kort kapitel innan krig och diplomati helt tar över.

Serra visar hur Mussolini under 30-talet, särskilt efter Hitlers inträde på scenen, upprepade gånger försökte spela en medlande roll i storpolitiska frågor. Han tog initiativ till förhandlingar om nedrustning eller förespråkade internationella garantier länder emellan, inte minst i dialog med Frankrike men även med England och till och med Sovjet, dock utan större framgångar. 

Inte heller Münchenöverenskommelsen 1938, som Mussolini tog åt sig äran för, höll särskilt länge. Ännu så sent som sommaren 1940, efter Frankrikes fall, hoppades han kunna åstadkomma fred i Europa, men utan några som helst resultat. I stället kom Italiens förhållande med Hitlers Tyskland att bli allt tätare under 1930-talet, trots att den tyska kanslern upprepade gånger underlät att informera sin allierade om sina initiativ och angrepp på andra länder, som vid Tysklands annektering av Österrike (ett »svidande nederlag« för Mussolini), ockupationen av rest-Tjeckoslovakien eller anfallet mot Polen.

Men Mussolini ville inte vara sämre och skilde sig inte heller från Hitler vare sig det gällde att intervenera i det spanska inbördeskriget eller att starta oprovocerade krig, som anfallen mot Etiopien 1935, Albanien sommaren 1939 och Grekland hösten 1940. Italiens agerande i Etiopien, som upprörde Europa och ledde till kortvariga sanktioner, var ett »sannskyldigt utrotningskrig« med insatser av senapsgas och hårda vedergällningar. Befälhavaren Graziani gick mycket hårt fram; efter att han utsatts för ett attentat ledde hans krav på hämnd till en full attack mot den etiopisk-ortodoxa kyrkan. I ett gammalt kloster, som misstänktes för att ha hyst attentatsmännen, skulle till exempel »alla munkar utan undantag« avrättas − allt för att Italien skulle stärka sitt imperium i romersk anda. 

Italien var i hög grad oförberett på krig i Europa 1939 och tvingades upprepade gånger be Tyskland om materiellt understöd. Det gick också allt sämre för de italienska trupperna i kriget, först mot Grekland, senare i Nordafrika och så småningom på eget territorium efter att de allierade sommaren 1943 invaderat Sicilien och därefter Syditalien. Hösten 1943 rådde ett utbrett missnöje i Italien mot den förda politiken, vilket ledde till att såväl kungen, som ditintills stött Mussolini, som ledande militära och politiska kretsar – till och med några av hans närmaste – gav honom skulden för alla misslyckanden och vände sig emot honom. Han avsattes av fascisternas stora råd, men »befriades« snart av tyskarna, varefter han blev något av en marionett i ledningen för en alltmer radikaliserad fascistisk republik i den av tyskarna ockuperade norra delen av Italien, den så kallade Salo-republiken. Mussolini blev under denna sista tid alltmer marginaliserad, en oföretagsam, apatisk figur, mer och mer hatisk mot det italienska folket, som enligt honom svikit sin uppgift. Avslutningsvis redogör Serra på bokens sista sidor detaljerat och utförligt för det sista dygnet i hans liv. 

Serras bok är välskriven och tillgänglig och ger åtminstone i den första delen inblickar i en del mindre kända sidor av personen Mussolini. Annars är det i huvudsak relativt välbekanta saker som diskuteras, främst krig och utrikespolitik, medan annat, som de avgörande åren innan makttillträdet och inte minst hans roll i inrikespolitiken och i kulturella och sociala frågor, behandlas ytterst kortfattat. Den berättelse om det fascistiska försöket att »iscensätta en genomgripande kulturell och politisk revolution« som baksidestexten utlovar saknas således i stort sett. Det bör också noteras att Serra i väldigt hög grad bygger på memoarer, dagböcker och hågkomster från berörda personer liksom på både äldre och nyare historieskrivning. Några arkivstudier tycks han dock inte ha ägnat sig åt. Tilläggas kan att Serra själv under sitt diplomatliv träffade många personer som förekommer i boken på deras ålders höst, eller i alla fall deras efterlevande, något som framgår av den digra notapparaten. Även den egna familjen har haft saker att förmedla; farfadern deltog i marschen mot Rom, fadern var först soldat i kriget, senare motståndsman i dess slutskede.

Avslutningsvis måste något sägas om den svenska utgåvan. En förklaring av vissa ord och begrepp hade varit användbar. Vad är exempelvis ventennio, trinceristi, belcanto och cunadismo? Boken riktar sig explicit till en fransk publik, som naturligtvis vet vad colbertism och Stavisky-affären är. Men gör den svenske läsaren det? Några översättningar är problematiska (libertador, exfiltrera) och italienarna stred aldrig i Västafrika under världskriget, vilket hävdas flera gånger i boken. Och Gone with the wind (1939) är inte en fransk film.