Kärlek mellan kvinnor som en fristad

Kärlek med förhinder – finns det något starkare tema i berättelse och musiklyrik? I vetenskaplig litteratur har det däremot varit sällsynt, men det vetenskapliga fältet känslohistoria växer och där ställs nya frågor utifrån känsloperspektiv till gamla arkiv. Ett utmärkt exempel på det är Den kvinnliga tvåsamhetens frirum – Kvinnopar i kvinnorörelsen 1890–1960, under redaktörskap av Göteborgsforskarna Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist. Här är alltså kvinnorörelsen miljön och ämnet kvinnors känslor för varandra i nära relationer.

I antologin är kanske det mest hjärtskärande bidraget på temat olycklig kärlek teologen Lars Gårdfeldts skildring av den ”lilla” småskollärarinnan som blir handlöst förälskad i den ”stora” forskaren och författaren, Lydia Wahlström. Här står fattigdom mot kapital, folkskola mot universitet, bonnlandet mot det urbana, och trofasthet mot trolöshet. Tala om dramatisk förtätning! Gårdfeldts historia får en fristående fortsättning i ”Lydia Wahlströms berättelser om kärlek” där bokens ena redaktör, litteraturvetaren Eva Borgström, gör en grundlig analys av den kvinnliga historikerns, rösträttsaktivistens och författarens stormiga kärleksliv, inte minst utifrån hennes romaner. Där uppfann Lydia Wahlström ett manligt alter ego och kunde därmed vällustigt och utan skam tillåta sig att beskriva sin passion för kvinnor. Ett av objekten för huvudpersonens kärlek är modellerad på Wahlströms mest långvariga älskarinna, Anita Nathorst, som i verkliga livet kommer att överge författaren.

En annan berörande text är Ulla Wikanders om sin mormor Victoria Heikel, lyckligt gift, ung flerbarnsmamma i Helsingfors. Victoria blir häftigt förälskad i den medelålders yrkesinspektören och lantdagsledamoten Vera Hjelt. Vera är i sin tur bittert saknad av den hemmavarande partnern Fanny Tavaststjerna som ofta förgäves väntar på den ambulatoriska Vera i deras gemensamma, spatiösa Åbovåning. Ett triangeldrama rullas upp eller är det ett drama i kvadrat, till och med en femhörning? Klart är att starka känslomässiga band kännetecknar första vågens feminister i Finland och Sverige. De bildade ett vittförgrenat nätverk av kvinnor och enstaka män.

Kvinnorörelsen var internationell till sin karaktär och så även vänskaps- och kärleksrelationerna i detta nätverk. Litteraturvetaren Lisbeth Stenberg väver ihop biografiska fakta med belysande citat ur de inblandades litterära verk när hon beskriver relationen mellan den finska kvinnorörelsens gigant, den vittberesta Alexandra Gripenberg, den svenska journalisten Maria Cederschiöld och den finska författaren Toini Topelius. Den senare finner sin stora kärlek i norskan Valborg Hovind-Stub, som till Toinis stora sorg avlider innan deras gemensamma hem står klart.

Och det förelåg överhängande risker för ett kvinnligt kärlekspar, en kvinnlig triangelkonstellation eller en kvinnlig fyrklöver under slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet.

Det är alltså inte alltid som den kvinnliga tvåsamheten framstår som ett lyckligt frirum, vad det nu är. Ordet frirum saknas i ordböckerna och förefaller ha uppstått som nyord inom pedagogik och utbildningspolitik där det betecknar, ungefär, handlingsutrymme. Titelns frirum ska nog beteckna fristad eller tillflykt, två begrepp som kanske tydligare beskriver bokens tema.

På en plats där hot föreligger uppstår behov av en fristad som tillflykt. Och det förelåg överhängande risker för ett kvinnligt kärlekspar, en kvinnlig triangelkonstellation eller en kvinnlig fyrklöver under slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Mycket stod på spel för dem som vågade bryta mot den heterosexuella normen. Heder, respekt och anseende kunde förmodligen snabbt och brutalt berövas den kvinna som visade begär till en annan, även om det aldrig utvecklas explicit i antologin. Jag föreställer mig att det var särskilt allvarligt för fria yrkesutövare som de flesta av bokens aktörer är. Författare och journalister kunde bli utan uppdrag, utfrusna ur kulturlivet. Läkaren kunde förlora patienter och läraren elever.

Kanske är det typiskt att Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström och läraren Maria Aspman flyttar ihop först när de har blivit tanter och förutsätts ha passerat känslostormarnas tid? Deras biograf, pedagogikforskaren Beatrice Christensen Sköld, har bara funnit tre brev som utväxlats dem emellan, ett av dem skrivet före sammanflyttandet. Det brevet andas osäkerhet och vånda. Den då 56-åriga Maria Aspman kallar sig själv ”kruka” eftersom hon hellre skriver till den nio år äldre Karolina än pratar om ”nackdelarna eller fördelarna för dig att ha mig i ditt hem”. För ”de förra väger över” förklarar hon, ty i ”många avseenden är jag olämplig, värst på vintern”. Notera att Maria ska flytta in hos Karolina, en asymmetri råder alltså i deras förhållande redan innan de flyttar ihop. Om det har utväxlats några passionerade brev dem emellan i yngre dagar är de förstörda.

De kronologiskt ordnade bidragen i den snyggt formgivna och bildsatta antologin visar att synen på kvinnors vänskap och ömsesidiga kärlek förändras i samhället och successivt blir alltmer ifrågasättande under den första perioden som antologin behandlar. Det som på 1800-talet ses som gullig ömhet, närhet och intimitet mellan kvinnor, eller som oskyldiga svärmerier, blir i början av 1900-talet klassat som lesbianism och homoerotik.

Många är de kärleksbrev som avsiktligt har satts eld på av brevskrivare eller efterlevande.

Men det kommer en ny vår! Med internationell inspiration (tänk Weimarrepublikens Berlin, tänk psykoanalys) blir den kvinnliga sexualiteten i många kretsar mer erkänd, också när den riktar sig mot det egna könet. Karin Boyes diktning blir en viktig inspiratör för många inom kvinnorörelsen. Under mellankrigstiden gläntar flera aktörer på den berömda garderobsdörren, även om den aldrig slås upp helt. Romantisk vänskap utvecklas till en normbrytande kvinnlighet, som redaktörerna uttrycker det i det välskrivna förordet, där det mer handlar om kvinnokärlek än om kvinnorörelsen. I förordet slås fast att bokens perspektiv är både genusteoretiskt och queerteoretiskt, och – vill jag tillägga – ganska handlingsorienterat. Skribenterna kategoriserar inte aktörerna utifrån sexuell läggning utan studerar i stället deras ”relationer och begär i termer av vänskap, kärlek, intimitet, passion – eller med hjälp av andra ord och uttryck som kvinnorna själva använde eller som förekom i deras vänskapskretsar”.

Källmaterialet för studierna är till övervägande del brev. Det är en lycka att så mycket korrespondens mellan väninnor och älskande finns bevarad trots att de inblandade varit medvetna om riskerna. Många är de kärleksbrev som avsiktligt har satts eld på av brevskrivare eller efterlevande. Det är faktiskt en rimlig gissning att det mesta av det potentiella källmaterialet har brunnit upp och förkolnat i kakelugnar och köksspisar.

Personliga brev i orätta händer kunde bli ödesdigert både för brevskrivarens och mottagarens rykte och eftermäle, det är tydligt. Maria Cederschiöld gör till exempel klart att breven till Alexandra Gripenberg inte får ”ligga kvar efter min död då man ju aldrig vet, i hvilka händer de kunna falla”.

Selma Lagerlöf och Sophie Elkan däremot var övertygade om att senare generationer skulle vara intresserade av deras relation. Historikern Eva Helen Ulvros visar hur paret kastades mellan oro över hur brevväxlingen dem emellan skulle uppfattas i framtiden, till exempel de ”stygga” tankar en del känslouttryck kunde väcka, och en samtidig stolthet över en litterärt värdefull korrespondens som eftervärlden skulle ha nöje av. Det utövades säkert en viss självcensur som präglade de brev som inte skulle brännas utan arkiveras.

Läsningen av korrespondens och andra berättande källor, kräver särskild lyhördhet eftersom de kvinnoälskande kvinnorna ofta var försiktiga och relationerna känsliga. I sitt efterord visar historikern Ulla Manns hur så kallade queera läsningar kan öppna nya perspektiv genom att inte bara analysera vad som sägs utan vad som inte sägs; då visar sig acceptans för annan kärlek än den heteronormativa. Inte minst i kvinnorörelsens diskussioner om Ellen Key (som idealiserade moderskapet och kvinnlighet i konstrast till manlighet) förebådar rörelsekvinnorna en framtid med mer avspänd syn på kärleksrelationernas varierande former, även om det som sagt ofta sker mellan raderna.

Att kvinnokärleken inte var institutionaliserad på något sätt gynnade öppna, rörliga relationer. Många relationer spinns, men många tynar också bort eller bryts brutalt. Det fanns ingen lag eller kyrka som sade att ett förhållande skulle vara ett helt liv. Men det fanns heller inget som sade att ett förhållande skulle vara mellan två personer. Därför har jag litet svårt att förstå boktitelns ”tvåsamhet”. Visst beskrivs flera monogama par, men de flesta förhållanden vi lär känna är polygama, och många parförhållanden tar slut, av olika skäl.

Inte desto mindre utgjorde kvinnovänskapen och kvinnokärleken en fristad. Att bo tillsammans minskade kostnaderna för kontrahenterna och tillät högre standard, fler resor, längre semestrar och kurortsvistelser samt anställning av hembiträde, ibland flera pigor. Att bo tillsammans med en käresta eller vän innebär ju också intellektuell stimulans, stöd och hjälp i kampen för brödfödan och det dagliga, praktiska. Flera bidrag ger konkreta inblickar i kvinnornas vardagsliv. Hur polletterar jag väskorna och ska jag verkligen packa brännvinsbuteljen bland underkläderna? Den typen av frågor ställer den opraktiska Klara till sin egen ”mamsen” i Carina Burmans fina lilla essä om det älskansvärda litterära paret Klara Johansson och Ellen Kleman. Att kvinnoparen använder smeknamn om varandra är vanligt. Och Ellen ger besked med vändande post.

Det är en tung antologi, Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. En lång rad kvinnoöden och ”kändisar” trängs mellan pärmarna, en del är förmodligen väl värda sin egen bok. Ibland får jag känslan av att författarna tvingats hålla igen och anpassa sig till ett givet utrymme, men å andra sidan är det återhållna formatet en av bokens förtjänster – läsaren får överblick över en stor mängd vänskaps- och kärleksförbindelser i den nordiska kvinnorörelsens barndom. Man tackar för personregistret! Men det framkommer i förordet att det finns mer att hämta, och det finns säkert intresse av uppföljare.

En lärdom är att en del kvinnor faktiskt lyckades sammanleva ganska befriade från menande blickar och försmädliga kommentarer. Historikern Irene Andersson har kartlagt livet hos ”hemkumpanerna” Lisa Ekedahl och Eva Andén, jurister på Eva Andéns advokatkontor. De förefaller ha haft en förhållandevis harmonisk och glädjefylld gemenskap, om än med känslomässiga svackor, men vem har inte det? Liksom Selma Lagerlöf var de burgna fastighetsägare. ”Andéns”, som de kallades utåt, byggde tack vare Evas framgångsrika firma en arkitektritad villa i Danderyd med strandtomt, tjänstefolk och fruktträdgård. De hade stort borgerligt umgänge med fina middagar, vilket tackbrev vittnar om, och många mer avslappnade kalas på Lisas sommarställe. Beth Hennings, historiker och populär författare, med sambo Gina Leffler, hade det också gott ställt, den ena mer än den andra. Historiken Hanna Markusson Winberg, som tecknar deras porträtt, är den enda av skribenterna som riktigt fördjupar sig i ett kvinnopars materiella tillgångar och försöker förstå social asymmetri i en relation.

Inte oväntat verkade egendom i form av mark, byggnader och stora våningar hjälpa kvinnor att etablera sig som par. Klass, genus och sexuell hierarki (Gayle Rubins term) samspelade förstås i kampen om acceptans och inflytande i samhället. En advokat eller Nobelpristagare kunde ta ut svängarna mer än en småskollärarinna och även ägna sig åt ostentativ konsumtion, som många av bokens aktörer verkar göra. Men klassperspektivet är inte framträdande i Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Kanske inget att hänga upp sig på? Det är tillräckligt glädjande att de här intressanta historierna äntligen berättas och att de väcker många frågor att forska vidare om.

Publicerad i Respons 2018-6