Köandets spelregler

Brädspelet ”Kolejka” (Kö), som även kallas för ett kommunistiskt ”Monopol”, skapades i Polen år 2011. Sedan dess har spelet, som handlar om polackernas vardagskamp under det krispräglade 1980-talet, sålts i hundratusentals exemplar världen över. Att tävla om att få tag på bristvaror har visat sig tilltala spelare inte bara i ett flertal europeiska länder, däribland Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och Rumänien, utan även i Japan och Sydkorea. I Ryssland blev spelet emellertid återkallat strax efter utgivningen, eftersom det av myndigheterna ansågs vara antisovjetiskt och att det ”smutskastade socialismen”. Näst på tur att ge ut ”Kolejka” var Venezuela som dock under samma period hamnade i en ytterst verklig kris som tvingade folket att ställa sig i riktiga köer för att köpa livsmedel och mediciner. 

Trots den internationella succén och ett visst pedagogiskt värde i och med att spelet på ett lättsamt sätt skildrar en viktig tidsperiod i modern historia, har ”Kolejka”, förutom ett par artiklar i dagspressen, inte väckt någon större uppmärksamhet i Sverige. 

– Det finns inte hos oss och, vad jag kan se, inte heller hos någon annan återförsäljare i landet, meddelar den trevliga expediten i spelnördarnas mecka, butiken Dragon’s Lair på Sveavägen i Stockholm. På hyllorna finns däremot en svensk version av det kapitalistiska spelet ”Monopol”. 

– Kanske betraktas inte ”kö” som något negativt i Sverige? gissar spelutvecklaren och ”Kolejkas” skapare Karol Madaj, när jag frågar vad han tycker om det bristande intresset för spelet hos svenskarna. 

– Folk kanske inte tycker att det är jobbigt att vänta och då skulle de ju inte förstå vitsen med spelet. 

Madaj kan ha rätt. Svenskarna verkar tålmodigt vänta på sin tur i alla slags köer. Det är nog inte utan anledning som det svenska språket, till skillnad från polskan som knappt har några synonymer för kö, finns ett stort antal olika varianter: bostadskö, vårdkö, bilkö, telefonkö, kölapp… Vissa köer är osynliga: turordning enligt Las är ju egentligen en kö för att bli uppsagd eller återanställd. En kö för att föda barn. En kö för att begravas (helst på en fredag). Skolböcker i samhällskunskap beskriver köandet som en del av folkhemmets samhällskontrakt som fyller en viktig funktion för att fördela välfärdsstatens resurser. I Polen väcker ordet kö betydligt mer negativa associationer. Makthavarna undviker att prata om köer, eftersom polackerna varken vill eller kan artigt vänta på sin tur. Minnena av de mardrömslika köerna från åren 1945–1989 lever kvar och förs vidare till yngre generationer, bland annat via populärkulturen, som Karol Madajs ”Kolejka” eller hans nya spel ”Ransonering. Kortspel”.

– De allra längsta köerna, som kunde vara i flera dygn (ja, inklusive nätter) bildades i jakten på möbler och vitvaror, berättar Aleksandra Bockowska, journalist och författare till tre reportageböcker om vardagslivet i det kommunistiska Polens bristekonomi. Man köade till allt: ost, toalettpapper, tandkräm och biobiljetter. 

– Köerna var väldigt fysiska, folk hamnade ofta i bråk och handgemäng. Det var inte ovanligt att skyltfönster krossades, säger Bockowska som menar att en vuxen polack vid slutet av 70-talet i genomsnitt tillbringade en och en halv timme i olika köer varje dag. De flesta hade inget annat val om de ville få tag på en vara eller tjänst. 

– I dag finns det självklart också köer, inte minst inom sjukvården, även den privata, men köandet är inte alls lika besvärligt nu som då, säger Bockowska.

›Sverige och Danmark tycker 60–70 procent av befolkningen att man kan lita på andra, medan motsvarande siffra i Polen bara är 10 procent.‹

Det ständiga köandet i Folkrepubliken Polen bidrog till uppkomsten av nya samhällsfenomen. Det bildades spontana kökommittéer som skapade kölistor och såg till att turordningen respekterades. Köbrytare sattes på plats med hjälp av den välkända frasen: ”Ni stod inte här!”. Vissa gjorde en affärsidé av att hyra ut sig som köande, som man kunde anlita för att själv slippa stå i kö. Pengar var inte värda mycket, kontakter var allt. Som Bockowska nämner i en bok vars titel på svenska skulle bli ”Månen från Pewex – Lyx i Folkrepubliken Polen”, brukade man på den tiden säga att nepotism är den sista mänskliga känsla som finns kvar på vägen till socialismen. Genom kontakter och litet tur kunde man få tag i saker för att sedan byta dem mot det man verkligen behövde. 

Jag minns att mina föräldrar via sina jobb inom kosmetisk industri fick förmåner i form av tvål och tvättmedel som de kunde ge till bönder de kände i utbyte mot färskt kött som annars var strikt ransonerat. Första priset i kategorin ”planekonomins kreativa entreprenörskap” måste ändå gå till min svärmor som än i dag minns sitt livs stora affär. Året var 1969 och hon råkade gå förbi en butik som just hade fått en leverans av en mycket sällsynt och eftertraktad vara: ett badkar, som hon genast köpte, trots att hon redan hade ett hemma. Det extra badkaret blev i stället ett betalningsmedel för en annan lyxprodukt: en fast telefon. Tack vare sin lyckade affär kunde hon spara otaliga timmar som hon tidigare tillbringat sittandes i en telefonkö på det lokala postkontoret i väntan på att bli kopplad till den hon ville prata med. Även om sådana minnen med åren blivit roliga anekdoter, är nog de flesta polacker i dag överens om att köer inte har något med rättvisa att göra. De förknippas med förnedring och statens förtryck av sina medborgare.

Det förvånar inte historikern Lars Trägårdh, som jag träffar på hans kontor på Ersta Sköndal Bräcke högskola där han forskar kring välfärdsstaten och det svenska samhällskontraktet. – I Östeuropa var marknaden dysfunktionell under väldigt lång tid. Det har lett till helt andra beteendemönster och det är därför polacker i dag tycker att köandet är något irrationellt. Sverige är ett harmoniskt land, vi har inte haft några riktiga brister på väldigt länge. Utomlands kallas vi ibland för ”de dumma svenskarna” som passivt håller oss till reglerna. 

Enligt Lars Trägårdh beror svenskarnas inställning till köer i grund och botten på deras tillit till samhället. 

– I Sverige och Danmark tycker 60–70 procent av befolkningen att man kan lita på andra, medan motsvarande siffra i Polen bara är 10 procent. Svenskarna väntar tålmodigt eftersom de tror på att systemet är rättvist. Vi ser en moralisk logik i köandet, ett antagande att varje individ har samma värde och på samma sätt bidrar till att reglerna respekteras. 

Denna inställning verkar ha fungerat väl genom åren. I Sveriges moderna historia hittar jag bara ett exempel på en politisk kampanj där ett parti gick till val med krav på att avskaffa köer. ”Bort med kösamhället” var Folkpartiets slogan på valaffischer i kommunalvalet 1966 som syftade på de extremt långa bostadsköerna. Under en tv-debatt fick dåvarande statsminister Tage Erlander frågan vilket råd han skulle ge ett ungt par som vill gifta sig men inte har någon bostad. Han svarade att de helt enkelt fick ställa sig i bostadskön. Den genomsnittliga väntetiden för att få en lägenhet i Stockholm var då 10 år. Det slutade med att de regerande Socialdemokraterna tappade stöd och statsministern blev tvungen att ombilda regeringen. Situationen på bostadsmarknaden förbättrades något de följande åren i och med miljonprogrammet. 

Naturligtvis lovar även dagens politiker bättre tillgång till bostäder (i dag tar det i genomsnitt drygt 14 år att få en hyresrätt i Stockholm) samt kortare väntetider inom sjukvården. Trots det får köer relativt litet uppmärksamhet i samhällsdebatten och frasen ”kösamhället” används främst som en avskräckande bild på en gammal företeelse. Något som vittnar om att köer fortfarande är ett reellt och växande problem är ett annat ord som den senaste tiden skapat stora rubriker, nämligen ”förtur”. Bättre villkor för vissa grupper, till exempel bostäder för nyanlända eller privata vårdförsäkringar, rubbar bilden av rättvisa och lika villkor för alla som är en grundbult i den svenska välfärden.

– Diskussion kring privilegiering börjar när det finns brist på en eftertraktad produkt eller tjänst, bekräftar Lars Trägårdh. Han varnar samtidigt för att dra alltför enkla slutsatser. 

– Man har ett eget ansvar. En person väljer att spendera sina pengar på resor och dyra bilar, medan en annan pensionssparar och tecknar en privat sjukförsäkring. Problemet börjar när den som investerar i sin framtid går före en som inte har råd att betala. Dagens Nyheter citerar en kvinna som tack vare en privat försäkring för flera hundra kronor i månaden slapp vänta på operation: ”Jag är tacksam men privata vårdförsäkringar är väldigt orättvist.”

 Orden kö eller kösamhället förekommer inte heller i Elisabeth Åsbrinks bok Orden som formade Sverige, trots att både folkhemmet, Ikea och metoo finns med. I ett avsnitt om år 1990 hittar jag dock ordet ”äntligen”. ”Det ofta förekommande ordet tyder dels på att människorna längtar starkt, dels på att de har svårt att stå ut med sin längtan”, skriver Åsbrink.Något hon inte nämner är att ordets nyvunna popularitet sammanföll med den begynnande ekonomiska krisen och nedskärningar i den svenska välfärden. När köerna växer, börjar svensken bli otålig. 

För att undvika spänningar har Sverige blivit världsmästare på att rationalisera köer. År 1981 var Rune Sahlin, ägare till en restaurang i Mölndal, bland de första att införa kölappar för att förbättra flödena i matsalen under lunchrusningen. Det dataföretag som Sahlin senare grundade är i dag en global ledare i tillverkning av avancerade kösystem med verksamhet i 120 länder. I takt med teknisk utveckling ersätts fysiska köer allt oftare med telefoni och internet. Först ut var bankerna, sedan tog andra efter, inte minst den statliga sektorn. 

Rättvisa går före effektivitet och snabb service. En kö skapar en annan.

Jag minns när jag under några månader sommaren 2018 satt och svarade i telefon på en av Sveriges största myndigheters kundtjänst. Min uppgift var att hjälpa personer som ringde till en av myndighetens tre språklinjer: polska, engelska eller svenska. ”Kom ihåg att det inte är tillåtet att byta språk under samtalet”, fick jag höra på min första arbetsdag. ”Om du talar med en polack som ringde via den engelska språklinjen, men har svårt att uttrycka sig, ska du hänvisa personen till den polskspråkiga linjen i stället. Det vore orättvist om kunden fick hjälp på polska direkt av dig, det var ju bara en slump att personen råkade komma fram till just dig som kan språket”. Kundflödena styrs med hjälp av algoritmer och artificiell intelligens som tar hänsyn både till antalet köande i var och en av språklinjerna och tillgänglig personal med de olika språkkompetenserna. Rättvisa går före effektivitet och snabb service. En kö skapar en annan. 

”Då har rationaliseringarna gått så långt att resultatet har blivit nya köer. Längre köer. Allt mer outhärdliga köer. […] jag är ganska säker på att det här nya kösamhället också har en del problem. Det flyttar människor längre ifrån varandra, gör det svårare att klara det så kallade livspusslet och ökar stressen”, skriver svenska PEN-klubbens ordförande Jesper Bengtsson i en krönika. Det är svårt att inte hålla med honom. Bengtsson har även en viktig poäng i det han skriver om varför människor i det gamla östblocket valde kapitalismen och marknaden: ”För att köerna enligt idealmodellen inte ska finnas kvar i ett sånt samhälle. Där är det istället förmågan att betala som avgör om du får en vara eller en tjänst.”

Efter 1989 ville polackerna kunna förverkliga något slags ”American Dream” eller skapa ”ett andra Japan”. Rättvisa bestod i att ha möjlighet att tjäna pengar och frihet att spendera dem. Att använda sig av privata alternativ är ingen kontroversiell fråga i dagens Polen. Enligt en undersökning från 2018 besökte 57 procent av polackerna privat sjukvård (hela 82 procent när det gäller tandvården). Inställningen präglas av en stor dos pragmatism: har man råd och vill ha bättre och snabbare service, väljer man ett privat alternativ och avlastar därmed det offentliga systemet som finns till för dem som inte kan eller vill betala. Ironiskt nog är det en svensk koncern som äger Polens största privata sjukhus samt ett nätverk av mottagningar i hela landet. Trots det stora utbudet av privat sjukvård har Polen, likt Sverige, mycket långa vårdköer. Den offentliga sjukvården anses ha lägre kvalitet, men ändå finns det en konsensus om att den ska finnas kvar. Att ha val är ett uttryck för rättvisa.

Medan kapitalistiska ”Monopol” ger en bild av marknadsekonomin, visar dess kommunistiska motsvarighet planekonomins mörka sidor. I en bilaga till spelet förklarar Andrzej Zawistowski, lärare på handelshögskolan i Warszawa, att den kroniska bristen på varor berodde på att makthavarna prioriterade ideologin framför samhällsnyttan. 

– Mitt mål var att ”Kolejka” skulle ha en universell karaktär och lära genom lek, säger Karol Madaj. Han räknade inte med att spelet om det kommunistiska Polen skulle få ett sådant genomslag. I dag används det bland annat av universitetslärare i USA och av skolor i Sydkorea för att ge elever en bild av hur livet i Nordkorea ser ut. I Sverige skapades för några år sedan storsäljaren ”Terraforming Mars” som handlar om att befolka Mars. Det är kanske en lättare uppgift än att vänta på sin tur i en kö. Något spel om det svenska kösystemet finns inte ännu. Det är synd. Ett sådant spel skulle jag gärna spela för att lära mig något nytt. 

Publicerad i Respons 2020-1