Kompromisslöst mästerverk i otakt med tiden

Var i Stockholm ligger arkitektskolan? Korrekt svar är den studentikosa adressen Osquars Backe 9, på Kungliga Tekniska Högskolans område, dit den flyttade 2015. Men de flesta stockholmare svarar nog: vid Karlavägen, intill Engelbrektskyrkan, i en byggnad inte sällan kallad ”Stockholms fulaste hus”. 

Den byggdes för Arkitektskolan vid KTH, invigdes 1970, och kommer säkert att kallas Arkitektskolan länge än. Det nya namnet däremot, ”A-house”, kommer säkert att falla i glömska i likhet med andra namn mäklare hittar på. Men huset minns den som sett det. Det liknar inget annat hus.

Det ligger bland Stockholms finaste adresser på Östermalm, mellan Villastaden och Lärkstaden. Mot dem vänder Arkitektskolan dock resolut en fem våningar hög rygg med exponerad stomme i platsgjuten betong med utfyllnad av murade betongblock, i vilka kvadratiska fönster sitter till synes slumpmässigt placerade. Entréerna är inte i gatuplan utan en våning upp, och nås via utvändiga trappor på fasaden. Mot Karlavägen vänder skolan en fyra våningar hög gavel i platsgjuten betong, enbart prydd av en av dessa trappor och krönt av en kopparklädd våning med fönsterband. Mot Lärkstaden vänder den en gavel helt utan fönster. 

Byggnaden öppnar sin famn åt andra sidan, mot Engelbrektskyrkan på höjden strax intill. Här är den höga byggnadskroppen klädd i koppar, med långa fönsterband som gav arkitektstudenterna ständig utsikt mot kyrkan med dess murar i tegel och granit, höga torn och kopparklädd spira. Framför fasaden mot kyrkan ligger dock lägre kubiska volymer grupperade, vilka innehöll ateljé och verkstäder, så att den kopparklädda fasaden knappt syns från gatan. Det är en fullständigt kompromisslös byggnad. Hur hamnade den här?

Boken A-huset – Brutalism på svenska försöker förklara varför. Det är en berättelse om de unika förutsättningarna som i mitten av sextiotalet gav arkitekten Gunnar Henriksson något som är få arkitekter förunnat: en möjlighet få att forma en helt unik byggnad, på en central plats i Stockholm. Vi kan konstatera att han tog chansen, och gjorde det mesta av den.

Det korrekta namnet på byggnaden är varken Arkitektskolan eller A-house, utan tomten nummer 1 i kvarteret Domherren, en fastighet förutbestämd för byggnader på kant med tiden. När den fick sin stadsplan 1879 var det en illa sedd utkant med spridd kåkbebyggelse. På fastigheten byggdes 1899 Stockholms Läns cellfängelse.

Cellfängelser hade varit ett stort framsteg för fångvården under 1800-talet. Istället för spärra in de dömda tillsammans under hälsofarliga förhållanden skulle de låsas in i egen cell för att begrunda sina synder och göra bot och bättring. Cellfängelser byggdes över hela landet, och var de första byggnaderna att förses med de absolut senaste tekniska landvinningarna som centralvärme och WC. 

Stockholms Läns första cellfängelse hade byggts 1846 på Barnhusets tomt vid Norra Bantorget. När staden växte och Vasastadens folkmängd snabbt ökade låg det i vägen för kommunikationerna mellan Norrmalm och Vasastaden. Staden kom överens med staten om att riva det och i gengäld upplåta tomten i kvarteret Domherren för ett nytt cellfängelse, främst avsett för kvinnliga fångar.

Det nya cellfängelset stod klart 1899, och blev ett av de sista i sitt lag. Cellstraffet var på väg att bli omodernt. 1916 förkortades celltiden för yngre fångar från tre till ett år. 1921 förkortades den på samma sätt för äldre fångar, för yngre fångar nu till fyra månader. Behovet av cellfängelser minskade. Bostadshus byggdes på andra sidan gatan och insyn blev ett problem. Efter 26 år lades fängelset ned, och byggnaden blev depå för riksarkivet.

Vid mitten av sextiotalet fick riksarkivet en ny byggnad på Kungsholmen, och behövde inte längre huset. Kanske kunde det nystartade Filminstitutets byggnad byggas här? Filminstitutets arkitekt Peter Celsing prövade, men lokalprogrammet fick inte plats på tomten. I stället kom arkitektskolan in i bilden. Trots att KTH:s område byggdes ut i snabb takt fanns inte plats för mer än hälften av arkitektskolan. Andra hälften höll till i det gamla lärarinneseminariet på Riddargatan. Det var dit de välinformerade studenterna sökte sig, inte minst på grund av att Peter Celsing undervisade där. Men det var trots allt en provisorisk lösning. 

Djurgårdförvaltningen som ägde angränsande mark var dock ovilligt att släppa till mer mark för KTH:s område. Den gamla fängelsetomten några kvarter bort på andra sidan Valhallavägen blev lösningen. Det fanns dock en begränsning – nedåt. En planerad trafikled skulle gå under huset, så någon källare tillät inte stadsplanen.

Fram till 1877 hade Konstakademien i Stockholm varit den enda arkitektskolan i landet, men det året startade Arkitektskolan vid KTH. De första två studenterna hade startat sina studier på andra avdelningar, innan de hoppade över till den nya utbildningen. Den ene var Kasper Salin, sedermera stadsarkitekt i Stockholm och den som givit namn åt Sveriges främsta arkitekturpris. 

Men det var den andre som skulle sätta sin prägel på svensk arkitektur för lång tid framöver. Han hette Isak Gustaf Clason, och hade precis tagit sin examen i maskinteknik vid KTH när han började på den nystartade arkitektskolan. Vilken ställning han fick bland sina kollegor framgår av att han bland kollegor kallades ”Sankt Clason” eller helt enkelt ”Gud Fader”.

Clason bröt med de idealiserade arkitekturstilarna och deras former, reproducerade i puts och stuckatur, som dominerat i svensk arkitektur. Han utgick i stället från materialverkan hos tegel, trä och natursten. Perfekt gjutna former byttes mot stenhuggeri och murat hantverk. 

Han slog igenom med det Bünsowska huset på Strandvägen 29-33, och blev 1890 professor på arkitektskolan där han tagit sin examen elva år tidigare. Under sina femton år på skolan kom han att forma en ny generation arkitekter som tog intresset för byggandets hantverk och material ännu längre. En av de ledande arkitekterna i denna riktning blev Lars Israel Wahlman, som framför allt ägnade äldre träbyggnadsteknik stort intresse. Hans viktigaste verk blev dock en byggnad i sten och tegel: Engelbrektskyrkan, arkitektskolans granne.

När de fick i övningsuppgift att rita en bensinstation, började de med att ifrågasätta om bensinstationer borde byggas över huvud taget. Knappt några studenter ägnade sitt intresse åt att rita hus. De ville bygga om hela samhället.

Efter första världskriget svängde pendeln tillbaka mot abstrakt klassicism som sedan gled över i funktionalismens avskalade volymer. Men efter andra världskriget kom den tradition som Isak Gustaf Clason grundlagt tillbaka. I stället för industriell precision och abstrakta ytor blev hantverk och materialitet något eftersträvansvärt. Det manifesterades i verk som Markuskyrkan i Björkhagen i Stockholm, invigd 1960, och kyrkan i Klippan, invigd 1966, båda ritade av Sigurd Lewerentz.

Samtidigt som kyrkan i Klippan invigdes påbörjades arbetet med den nya Arkitektskolan på Östermalm. Vid den här tiden sköttes statens lokalförsörjning av Byggnadsstyrelsen, men just KTH hade sedan 1940-talet en egen organisation, som leddes av Gunnar Henriksson. Han var född 1919, hade tagit arkitektexamen vid KTH 1949 och gjort snabb karriär på Kooperativa förbundets arkitektkontor, då ett av landets största och mest välrenommerade arkitektkontor. 1957 blev han professor i husbyggnadslära på KTH, den professur som Lars Israel Wahlman tidigare innehaft. Precis som sin föregångare hade han ett specialintresse för träbyggnadsteknik, i synnerhet skiftesverk.

Medan arbetet med Arkitektskolans pågick flyttade den tekniska högskolan i Helsingfors till nya lokaler i Otnäs. De nya byggnaderna ritades av Alvar Aalto. Fasaderna är i rött tegel, precis som på KTH:s alla byggnader i Stockholm, förutom en: Arkitektskolan. För att markera arkitekternas ställning fick den fasader i marmor. Det störde Gunnar Henriksson. Varför skulle arkitekterna anses finare än andra? Han bestämde sig för att göra tvärtom. Arkitektskolan i Stockholm skulle också skilja sig från KTH:s röda tegelfasader, men inte genom ett ädlare material, utan genom ett enklare. I stället för tegel skulle den byggas i betong. 

Det råkar jag veta, eftersom Henriksson berättade det för mig. En vinterkväll 1985 åkte jag och min studentkollega på Arkitektskolan, Hans Loord, ut till Henriksson för en intervju om skolans tillkomst. Han berättade då också om trafikleden som skulle dras under huset, som är anledningen till att garaget ligger i markplan och entréerna en trappa upp.

Att huset skulle byggas i ett anspråkslöst material innebar dock inte att någonting lämnades åt slumpen. Han grep sig an uppgiften i den tradition som Isak Gustaf Clason grundlagt. Men nu var materialen inte natursten och tegel, utan platsgjuten betong, betongsten, trä och koppar. Ingen detalj lämnades åt slumpen. Allt från fasaden till studenternas stolar i ritsalarna ritades av Henriksson och hans medarbetare. Betongstenarna i fasaden specialbeställdes för att får rätt format och färg. Till och med askkopparna som monterades på väggarna i centralkorridoren valdes med omsorg. 

Hade tidsandan hållit i sig hade arkitektskolan hyllats när den stod klar. Nu blev det inte så. Som sin föregångare på platsen hamnade huset fel i tiden. Arkitektstudenter hade spelat en viktig roll för den kulturrevolution som skakade även Sverige 1968, och när skolan togs i bruk 1970 var byggandets material och metoder det sista som intresserade dem. När de fick i övningsuppgift att rita en bensinstation, började de med att ifrågasätta om bensinstationer borde byggas över huvud taget. Knappt några studenter ägnade sitt intresse åt att rita hus. De ville bygga om hela samhället.

Men även om Arkitektskolans arkitektur gick över huvudet på studenterna, visade den sig fungera utmärkt för sitt syfte. När jag gick där under andra hälften av åttiotalet var den fortfarande intakt och hyste ödmjukt de verksamheter den byggts för. Sitt avvisande yttre till trots var den en generös och tillåtande byggnad.

Att arkitektskolan lämnade sitt hus hade andra orsaker. I början av 1990-talet omorganiserades statens fastighetsägande. Byggnadsstyrelsen delades upp och bolagiserades. Ägare till Arkitektskolan blev nu Akademiska Hus AB. De hade andra prioriteringar än att verksamheten i huset skulle fungera så bra som möjligt. Framför allt blev det uppenbart att det strategiska läget vid Karlavägen gjorde fastigheten till en av det nya bolagets mest värdefulla, som borde kunna husera något mer lönsamt än en arkitektskola. 

Arkitektursektionen vid KTH slogs dessutom samman med sektionerna för Väg- och Vatten och Lantmäteri till ABE, ”School of Architecture and built environment”, där arkitektskolans viktigaste egenskap inte var att utbilda arkitekter utan att sprida glans över de andra utbildningarna med lägre söktryck. För att göra det på bästa sätt borde skolan ligga på KTH-området, inte vid Engelbrektskyrkan.

4 maj 2011 utbröt en brand i den lägre delen av skolan mot Uggleviksgatan. Den utvecklades till en av de största och mest svårsläckta bränderna i Stockholm på flera år. Farhågorna att skolan inte skulle gå att rädda besannades lyckligtvis inte, och ansträngningarna att rädda skolan ledde till att den fick en kulturhistorisk klassning som motsvarar byggnadsminne av Stockholms Stadsmuseum. Tiden för huset som arkitektskola var dock ute. Dess föregångare på platsen hade använts för sitt ursprungliga ändamål i 29 år. Arkitektskolan fick behålla sin ursprungliga funktion litet längre, 45 år.

2015 flyttade arkitektskolan till en ny spektakulär byggnad på KTH:s område. Akademiska hus blev av med sin besvärliga och olönsamma hyresgäst, bytte namn på byggnaden och sålde den 2019 till det börsnoterade fastighetsbolaget Balder. Priset uppskattades till omkring 1,3 miljarder kronor.

I A-huset – Brutalism på svenska har både Arkitektskolans byggnad och innehåll fått ett välkommet äreminne som dokumenterar både dess tillkomsthistoria, arkitekten, hans medarbetare och deras tid. Nivån på texterna har stor spännvidd. Här finns Anders Bergströms grundliga och sakliga redogörelse för den arkitekturhistoriska bakgrunden, och porträtt av hans medarbetare, framför allt den handläggande arkitekten Jon Olsson, och intervjuer med dem som fortfarande är i livet. Nivån på texterna varierar, och hade Mark Isitts klichéfyllda, men tack och lov barmhärtigt korta bidrag strukits, hade det varit till bokens fördel.

Den största behållningen är dock fotografier från 1970 av det nybyggda huset, tagna av Sten Vilson, som boken lyfter fram i stort format, tillsammans med de ursprungliga ritningarna av huset. Sammantaget ger de en nödvändig bakgrund för den som vill förstå detta kompromisslösa mästerverk.

Publicerad i Respons 2021-2