Konsulatväsendets historia

Diplomatin brukar förknippas med ambassaderna i huvudstäder, men sedan mycket länge har det funnits behov av mer eller mindre officiella företrädare i andra delar av landet än huvudstaden. Inte minst har detta varit fallet i hamnstäder där kontakter med myndigheter och rederier behövts. Verksamma inom utrikeshandeln har också behövt kunskap om den lokala marknaden som inte ambassaderna, vars uppgifter länge dominerats av de bilaterala relationerna mellan det egna landet och värdnationen, kunnat tillhandahålla. Om de svenska och svensk-norska konsulerna från 1700-talets början till 1985 hölls för något drygt år sedan en historikerkonferens som nu resulterat i antologin I främmande hamn. Som alla sådana är den ojämn, men innehåller åtskilligt av intresse.

Länge var konsulatsväsendet ganska lösligt. Utlänningar fick, som företrädare för Sverige eller under åren 1814–1905 Sverige–Norge, ibland ta på sig officiella roller och förhandla med värdländernas regeringar. I flera bidrag, främst Joachim Östlunds och Peter Bruces, återkommer ett problem som många handelsländer hade att hantera under främst 1700- och början av 1800-talet, nämligen sjöröveriet i de så kallade Barbareskstaterna på Medelhavets södra kuster, som också var inblandade i slavhandeln. Detta krävde kontakter med lokala potentater, erläggande av tributer med mera. Problemet började egentligen inte försvinna förrän Algeriet 1830 erövrades av fransmännen.

När de var som flest hade Sverige flera hundra konsulat utomlands, medan ambassaderna var betydligt färre eftersom antalet oberoende stater ännu var ganska få. Konsulaten kom med tiden att delas in i lönade myndigheter under ledning av en utsänd (general)konsul från UD, och så kallade honorärkonsuler. Dessa var lokala medborgare, oftast affärsmän, som åtog sig att bistå Sverige mot att de fick använda titeln ”konsul” som gentemot det egna landet innebar ökad prestige. Svårigheter att rekrytera honorärkonsuler har sällan förelegat.

När de var som flest hade Sverige flera hundra konsulat utomlands, medan ambassaderna var betydligt färre eftersom antalet oberoende stater ännu var ganska få.

Sjöfartens krav dominerade de flesta konsulers arbetsdag. Arbete med av- och påmönstringar, bortkomna eller avlidna sjömän, fartygsöverlåtelser och liknande visar att fartygen förr hade mycket större besättningar och kommunikationerna med hemlandet var sparsamma; mellanhavandena med värdlandets myndigheter måste skötas på plats av någon som kunde språket. Nu när fartygen har avsevärt snabbare omlastning och ganska små besättningar har dessa arbetsuppgifter minskat radikalt. UD har på senare år försökt minska antalet honorärkonsuler, men indragningarna har särskilt gällt de lönade konsulaten, vilket inneburit att det i till exempel USA nu bara finns en enda myndighet, ambassaden i Washington (men åtskilliga honorärkonsulat). Nu finns få lönade konsulat kvar, i Hongkong och S:t Petersburg, och i Mariehamn, en följd av överenskommelsen 1921 i Nationernas Förbund om Ålands autonomi. Konsulatet i Mariehamn är nog den enda utlandsmyndighet som man därför inte kan lägga ner.

Ett av antologins mest intressanta bidrag är Ingrid Myrstads om den svensk-norska konsulära närvaron i Kina på 1800-talet, som anmärkningsvärt snabbt – ett handelsavtal slöts redan 1847 – etablerades sedan britterna i de så kallade Opiumkrigen tvingat Kina att öppna sina gränser. Uppsatsen ger en bakgrund till den segslitna tvisten om Norges rätt att upprätta ett eget konsulatsväsen. Under andra hälften av 1800-talet kom den norska handelsflottan att bli sex gånger större än den svenska, vilket gjorde det svårt att acceptera Stockholms kontroll över utrikespolitiken, som ju också omfattade konsulatsväsendet.

Publicerad i Respons 2015-5