Krisen som produktivt normaltillstånd

När jag skriver detta är det verkligen kris: stängda gränser, stängda samhällsinstitutioner, sjuka och döende människor, isolerade och arbetslösa människor, rädslor och börsras världen över, på grund av ett nytt virus. Kris kan alltså syfta på en ödesdiger rubbning i den rådande ordningen. Men till krisen hör i allmänhet också en omvälvande vändning av något slag. Vi befinner oss i kris, men vi förväntar oss en förändring till det sämre eller bättre. 

Inom vetenskapens olika grenar kan det också bli kris, oftast inom humaniora. Det är sällan eller aldrig astrofysiker, immunologer eller datorvetare som talar om humanioras ”kris”. I regel definierar humanisterna tillståndet som krisartat helt på egen hand. Krisen kan vara föranledd av ett hot utifrån, till exempel i form av minskade statsanslag eller vikande studentantal eller så kan den vara intern, knuten till den egna vetenskapliga verksamheten. Enskilda universitetsämnen kan också från tid till annan befinna sig i kris. Mönstret är detsamma: det är inom ämnet som det börjar pratas om kris. Beteckningen kan då tyckas inadekvat; är det ändå inte en överdrift att tala om kris? Litteraturvetenskapen är ett bra exempel på ett humanistiskt ämne som då och då har betecknat ett tillstånd präglat av motsättningar och debatt som krisartat. Nu är det kris igen, kan kanske den som hängt med i fyra decennier med visst lugn konstatera.

Jag säger inte detta för att raljera över dem som av olika skäl känner sig manade att kritiskt genomlysa den pågående verksamheten och dess villkor och kanske skrida till debatt. Att vetenskapen och dess olika deldiscipliner ägnar sig åt kritisk självgranskning och debatt är inte bara ett hälsotecken utan borde rentav vara ett normaltillstånd. Utan självkritisk reflexion hotar varje ämne att stagnera och förtvina. Närmast därav min tvekan inför dessa återkommande så kallade kriser. Det hindrar inte att vi historiskt kan identifiera vissa perioder som särskilt debattintensiva. Ifrågasättandet av den egna verksamheten och dess framtid artikuleras och torgförs; debattinlägg, enkäter och facktidskrifter med temanummer om ”kris” och inlägg i bokform följer slag i slag.

För Isak Hyltén-Cavallius är de förmenta kriserna i modern tid i ämnet litteraturvetenskap en förutsättning för hans undersökning. Kriserna pekar för hans del främst på ett tillstånd som egentligen aldrig har fått någon lösning. Det är inte heller i krisens upplösning som framtiden ligger enligt honom, utan i ett kreativt bejakande av de kunskapsteoretiska motsättningar – själva krisen – som i grund och botten präglar vår tolkning av litterära objekt. Hans doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Den ofärdiga vetenskapen – Om krisen i svensk litteraturforskning och litteraturtolkningens villkor är med andra ord inte ett krispaket. Han siktar högre än blott en ämneshistoria med särskilt fokus på de ämneskritiska och diskussionsintensiva skedena. Det egentliga ärendet är att diskutera och ge ett förslag på ett rimligt förhållningssätt till den kris som kan sägas vara för handen i all vetenskaplig verksamhet som förlitar sig på en alltför enkel och komplexitetsflyende föreställning om tolkning, kunskap, språk och sanning. Hans förslag är kort och gott att lyfta fram och bejaka krisen, att se den som ett produktivt normaltillstånd.

I regel definierar humanisterna tillståndet som krisartat helt på egen hand.

I det inledande kapitlet, i vilket forskningsläge, material och teori flyter i varandra på ett svåröverskådligt vis, presenteras också krisens historiska konkretiseringar. Det blir nedslag i 1960- och 70-talet, första hälften av 1990-talet och det begynnande 2000-talet. Sedan görs en avgränsning av problemet genom en precisering av krisen, som presenteras som en epistemologisk kris, varpå följer ett omfattande försök att visa hur krisen tar sig uttryck i ett antal litteraturvetenskapliga praktiker. Efter dessa något vildvuxna och utvikningsrika studieavsnitt, där också de förslag på hur man på ett produktivt sätt kan förhålla sig till ”krisen” ideligen föregrips, når vi fram till det som utlovats som nyckeln till en mer produktiv förståelse och praktik i vårt umgänge med litteraturen: utläggningen av Paul Ricœurs metaforhermeneutik. Efter dessa djupborrningar på olika punkter i den vidsträckta terrängen kommer efter drygt trehundra sidor det hett emotsedda slutkapitlet i vilket – som rubriken lyder – ”Vetenskapen om litteratur. Det öppna objektet och dess begrepp” ska avhandlas. En viss besvikelse infinner sig då, det måste jag tillstå. Även om Hyltén-Cavallius egen avhandlingstext har en utpräglat processuell karaktär och därför borde ha förberett mig på att det vindlande och digressiva resonemanget inte har som mål att nå en punkt, utan snarast slutar med en öppning mot en aldrig stängd öppenhet i förhållande till det litterära verket, känner jag mig snopen. Hur det tolkningssätt som författaren pläderar för ter sig i den litteraturvetenskapliga praktiken och vilken typ av kunskap som hans tillvägagångssätt ska producera får vi högst vaga besked om. 

Avhandlingens inriktning är sympatisk och analysen av de kunskapsteoretiska grundvillkoren skarpsinnig och kreativ, men dispositionen och framställningstekniken väcker frågor. Varför det ryckiga upplägget och de många omtagningarna? Är detta resultatet av ett försök att i ett senare skede av avhandlingsprocessen foga samman separata studier med hjälp av instuvade upprepningar av mål och syfte? Varför dröjer det så länge innan vi når fram till det för denna hermeneutikdrivande avhandling centrala presentationen av Ricœurs behandling av metaforen i verket La Métaphore vive (1975)? Och även om tolkningen av metaforen illustrerar tolkningens generella villkor frågar man sig varför inte också Ricœurs i sammanhanget helt centrala trebandsverk Temps et Récit (1983–1985) tagits med i diskussionen? 

Studien har en sällsynt hög ambitionsnivå och som ett levande exempel på det inomvetenskapliga behovet av en fortlöpande självkritisk diskussion är den välkommen. Författaren greppar över väsentliga delar av den moderna svenska ämnesdebatten, de senaste fem decenniernas litteraturteoretiska liksom litteraturvetenskapliga produktion samt den filosofiska tradition i vilken hermeneutiken är en central del. Skulle inte det räcka för en doktorsavhandling? Undersökningen är alltså vittfamnande, men samtidigt paradoxalt nog i vissa avseenden snäv. De högt ställda anspråken på att peka ut en hermeneutisk väg framåt synliggör också snävheten, som har att göra med dels den något tendentiösa historieskrivningen ur vilken motsatsparet ”Teori och empirism” extraheras, dels de grundläggande lärdomar och möjligheter som den flertusenåriga religiösa texttolkningen erbjuder.

Studien har en sällsynt hög ambitionsnivå och som ett levande exempel på det inomvetenskapliga behovet av en fortlöpande självkritisk diskussion är den välkommen.

Att börja med 1970-talets ämneskritiska diskussion med dess behövliga, men också oprecisa och förenklande polemik mot den traditionsbärande positivistiska litteraturforskningen, utan att med ett ord nämna den moderna svenska litteraturvetenskapens förgrundsgestalt, Henrik Schück, är en smula överraskande. Beskrivningen och värderingen av Schücks insats har på ett intressant sätt skiftat inom den ämneshistoriskt inriktade forskningen. Det finns de som hävdade att empirikern Schück i mångt och mycket ännu var en idealist i Gustaf Ljunggrens och Carl Rupert Nybloms anda – i likhet med föregångarna betonade han det organiska i den nationella litterära utvecklingen. Schück fick så småningom också klä skott för den vetenskapliga efterblivenhet som Kurt Aspelin under 1970-talet i bland annat Textens dimensioner, liksom Tomas Forser i olika sammanhang (båda kommenterade av Hyltén-Cavallius), menade alltför länge hade präglat svensk litteraturhistorisk forskning. Aspelin framhöll att Schück grundlade den positivistiska litteraturhistorieforskningen med dess inriktning på ”verkligheten, och dess faktiska sammanhang”. 

Lars Gustafsson som genomfört den hittills grundligaste och mest exakta studien av Schücks insats har pekat på en intressant förskjutning i hans utveckling som litteraturforskare: vid 1890-talets mitt gör han sig till företrädare för ett ”objektivistiskt” vetenskapsideal, han är här den positivistiske historikern, men ungefär tio år senare intar han en utpräglat subjektivistisk hållning. I sin uppsats ”Litteraturhistoriska metoder” (1907) framhåller nämligen Schück att litteraturhistorien som disciplin aldrig – i likhet med den politiska historien – kan bli ”fullt exakt vetenskap”, utan att det vi gör alltid är ”mer eller mindre dikt”. Schück befinner sig här på långt avstånd från Lauritz Weibull och de andra strängt källkritiska historikerna. I själva verket hamnar Schück närmare sin egen lärjunge, den briljante essäisten och författaren Oscar Levertin som gärna framhöll att de historiska vetenskaperna låg nära, som han sa, ”det konstnärliga skapandet”. Aspelin såg kritiskt och bekymrat också på detta, den här gången som ett uttryck för ”principiell subjektivistisk relativism”, valet av metod och perspektiv blev i hans ögon en ren ”smaksak”, beroende av vår ”subjektiva” läggning. 

Varken Schück eller Gustafsson nämns av Hyltén-Cavallius, som om det första halvseklets verksamheter med dess spänningar mellan olika vetenskapsideal inte skulle vara av förklarande intresse för de kommande ”kriserna”. Även om hans studie inte är en kritisk ämneshistoria, utan ett litteraturteoretiskt orienterat verk, är det överraskande. Den förenklade bilden av litteraturvetenskapens empiristiska tradition som en genom historien löpande konstant och entydig teoretisk hållning biter sig fast i framställningen och utgör den typ av vetenskapande som det egna alternativet framför allt upprättar distans till. 

Traditionen utmärks också av stor omsorg om de allra minsta detaljerna i texten och deras invecklade förhållanden; att däremot sikta mot en helhetsförståelse – i hermeneutisk mening – tycks inte vara utmärkande för denna tolkningspraktik.

Snävheten ger sig också till känna när det gäller studiens centrala problem, den sympatiska uppgörelsen med och alternativet till en texttolkning som styrs av ett helhets- och identitetstänkande och som reser orimliga sanningsanspråk. Det är den flertusenåriga texttolkningstraditionen inom kristendomen och judendomen som är helt central för en förståelse också av den moderna hermeneutiken och texttolkningen som aktivitet, inte enbart som en historisk förutsättning utan också som en resurs i försöken att genomlysa och granska villkoren för vår egen texttolkningspraktik.

Inom den kristna, västerländska traditionen går det trots de olika tolkningsstrategierna hos låt oss säga Filon av Alexandria, Origenes, Augustinus och Luther, att urskilja en gemensam strävan att nå fram till en mer eller mindre rationell tolkning. Det finns oavvisligen en målmedvetenhet och ett systematiserande drag i den kristna bibeltolkningens historia. Målet är en giltig tolkning att samlas kring, vilket ofta leder till ett gående i cirkel: trosutsagan ursprungligen stammande från Bibeln bestämmer tolkningen av en passage i Bibeln. Här har vi en av grundförutsättningarna för litteraturforskningens kunskapsteoretiska kris, vilken utmärks av tron på ett avgränsbart verk och en fullbordad tolkning av verket, som Hyltén-Cavallius vänder sig mot. Men det finns en annan tradition som i sin praktik kommer nära det alternativ som Hyltén-Cavallius tycks vilja söka sig fram mot, nämligen midrash-traditionen, den rabbinska skrifttolkningstraditionen inom judendomen. 

Midrash är ett gammalt hebreiskt ord för tolkning/översättning, men avser i mer specifik mening lärd judisk bibelutläggning och det är också en benämning på rabbinska samlingar av sådana utläggningar. Texttolkandet för att förstå och vägleda kan sägas vara gemensamt för alla stora skriftreligioner, men det som gör denna skrifttolkande praktik speciell och av särskilt intresse i detta sammanhang är att den så uppenbart har karaktären av oavslutad process, av pågående och aldrig avslutat samtal. Under århundradena blandar sig ständigt nya uttolkares röster i samtalet kring tolkningen av vissa textställen och ointresset för att utifrån en given princip gradera och hierarkisera de olika tolkningarna är påtaglig. Traditionen utmärks också av stor omsorg om de allra minsta detaljerna i texten och deras invecklade förhållanden; att däremot sikta mot en helhetsförståelse – i hermeneutisk mening – tycks inte vara utmärkande för denna tolkningspraktik. Och man kan då fråga sig vad som räknas som kontext i detta sammanhang, ett annat av de litteraturteoretiska problemkomplex som på ett kreativt sätt provocerat Hyltén-Cavallius. 

Om hans digra avhandling kommer att utlösa en debatt som framtida ämneshistoriker kommer att beteckna som 2020-talets ”kris” återstår att se, att han bidragit till utvecklingen av ämnets fortlöpande kritiska samtal står utom allt tvivel.

Publicerad i Respons 2020-4