Kritiska Perspektiv på digital humaniora

Digitaliseringen av samhället och kulturen har under 2000-talet blivit alltmer påfallande. Internets och de digitala mediernas påverkan på vår förståelse av oss själva och vår samtid går knappast att överblicka. Denna utveckling har också på allvar börjat göra avtryck inom humanistisk forskning och undervisning. Sedan etableringen av Humlab i Umeå år 2000 har det vid flera svenska universitet och lärosäten grundats centrumbildningar som inriktat sig på att studera digitala fenomen och integrera digitala verktyg och metoder i humanistiska sammanhang. 

Hur ska man då som humanist navigera i vår digitala samtid? Vad kan humaniora bidra med när det gäller vår förståelse av att leva i det sociologen Manuel Castells benämnt internetgalaxen? Hur har den digitala medieutvecklingen påverkat hur vi läser, skriver, forskar och undervisar? Vad innebär egentligen begreppet digital humaniora, som på senare tid blivit något av ett nyckelbegrepp i den akademiska och forskningspolitiska diskussionen i Sverige och internationellt? Dessa frågor – framför allt de sistnämnda – aktualiseras i den tvärvetenskapliga antologin Digital humaniora – humaniora i en digital tid, som rymmer tio bidrag av forskare verksamma inom litteraturvetenskap, pedagogik, historia, idéhistoria, religionssociologi, etnologi, engelska, bokhistoria, medie- och kommunikationsvetenskap samt samiska studier och nordisk folkloristik. 

På ett plan kan boken, redigerad av Per-Olof Erixon, professor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, och Julia Pennlert, vid utgivningen doktorand i litteraturvetenskap och verksam som adjunkt vid Bibliotekshögskolan i Borås, läsas som ett inlägg i den debatt om humanioras kris och möjligheter, som då och då blossat upp under de senaste decennierna. Bakom bidragen skönjs en mer eller mindre tydlig ambition att visa hur humaniora kan göra sig relevant och attraktiv genom att överbrygga glappet mellan det C.P. Snow redan på 1960-talet kallade de två kulturerna, det vill säga mellan en mer teknikfientlig, ”mjuk” humaniora versus en mer teknikoptimistisk, ”hård” naturvetenskap. 

I flertalet av antologins kapitel finns inställningen att humaniora kan berikas genom att bejaka de digitala verktygen och de metoder som utvecklats i deras kölvatten. Digitaliseringen av stora textkorpusar gör det möjligt för den humanvetenskapliga forskaren att ta ett steg bort från materialet och fjärrläsa texter i stället för att närläsa dem, för att på så vis kunna avtäcka mönster och avvikelser som annars inte är synliga. Digitala visualiseringar av ett material kan ge en fördjupad förståelse av historiska skeenden och historisk utveckling. Den digitala teknologin möjliggör nya forsknings- och skrivpraktiker. Medie- och kommunikationsvetaren Pelle Snickars hävdar i sin diskussion om Google Docs och samskrivande att humanvetenskaplig forskning som bedrivs i ”enskildhet, i nätverkens tidsålder ter sig […] som något av en anomali”. 

I förlängningen bortser man därmed från det mediehistoriska faktum att kodexboken – den inbundna, tryckta pappersboken såsom vi känner den – är en förhållandevis sen uppfinning.

Men det finns också de som, likt litteraturvetaren Anders Öhman, har en mer skeptisk inställning till den digitala medieutvecklingen och till uppfattningen att digitaliseringen i sig skulle frigöra läsaren och göra hen mer aktiv jämfört med mer traditionell litteraturläsning, en syn som var vanlig i forskningen om läsning i digitala medier för några år sedan. Utöver att försöka slå hål på denna närmast mytiska föreställning, argumenterar Öhman för att ”läsning i de nya digitala medierna och läsning i traditionella tryckta medier […] svarar mot olika behov hos läsarna”. Vilka dessa behov är tydliggörs dock aldrig och när exempelvis Snickars upphöjer det digitala på bekostnad av det analoga, gör Öhman närmast det motsatta genom att omhulda läsningen av den tryckta, analoga boken visavi läsningen av digitala texter. 

Även Per-Olof Erixon landar i sin undersökning av läsundervisningens digitalisering i en slutsats som i allt väsentligt liknar Öhmans: ”Sammanfattningsvis finner man att boken i jämförelse med skärmen tycks möjliggöra en mer reflekterande läsning; medan skärmen tycks uppmuntra en mer ofokuserad och ytlig läsning.” Men där Öhman framför allt rör sig på en teoretisk nivå, förankrar Erixon sin slutsats genom att studera digitaliseringens påverkan på läsningen av litteratur utifrån ett konkret empiriskt material, närmare bestämt ett antal niondeklassare och deras lärares utsagor om vad de ser som för- och nackdelar med att läsa på skärm. Frågan är dock om det är så tydliga skillnader mellan skärm- och bokläsning som Erixon, och även Öhman, låter påskina. Vad betyder egentligen ”reflekterande” och ”ytlig” läsning i dessa sammanhang? Beror dessa olika sätt att läsa i första hand på mediet eller snarare på hur, med hjälp av vilket medialt gränssnitt, man är van att läsa? Om tjugo år kanske förhållandet är det omvända, vem vet.

Ett problem med detta slags värderande argumentation är att den på förhand låser fast och cementerar det digitala i förhållande till det analoga på ett sätt som blir ömsesidigt reducerande. I förlängningen bortser man därmed från det mediehistoriska faktum att kodexboken – den inbundna, tryckta pappersboken såsom vi känner den – är en förhållandevis sen uppfinning. Litteraturens medier har skiftat genom historien, vilket givit upphov till en mängd olika läspraktiker. Inom den mer mediehistoriskt inriktade forskningen har man betonat kontinuiteten mellan att läsa papyrusrullar och scrolla fram text på en skärm och poängterat hur läsningen av medeltida manuskript, med deras många marginalanteckningar, påminner om att läsa digitala dokument fyllda med länkar.

Vid sidan av diskussionen om digitaliseringens påverkan på hur vi läser är de mest intresseväckande kapitlen i Digital humaniora de som går i närkamp med begreppet digital humaniora. Det började dyka upp i akademiska sammanhang i början av 2000-talet och det råder fortfarande delade meningar om vad det egentligen betyder. Fastän det ofta förekommer i forskningspolitiska sammanhang och inte sällan används som ett sätt för universitet och lärosäten att profilera sig i hopp om ökad studenttillströmning och ökande forskningsanslag, finns ingen konsensus om vad som definierar det så kallade DH-fältet. Vad skiljer ytterst ”digital” humaniora från ”traditionell” humaniora? 

Denna fråga sätter bokhistorikern Kristina Lundblad fingret på i ett av de kapitel som sticker ut i antologin genom sin medvetet provokativa och ifrågasättande inställning till själva beteckningen digital humaniora: ”Namnkonstruktionen digital humaniora underförstår att det finns humaniora som inte är digital utan, ja, vad då? Analog? Redan här blir det absurda i namnet tydligt.” Problemet med beteckningen är, menar Lundblad, att den i förlängningen på ett olyckligt vis splittrar humaniora i två delar och skapar en falsk motsättning. Varför skulle inte de digitala metoder, verktyg och förhållningssätt som ofta anförs som utmärkande för digital humaniora, kunna betraktas som en naturlig del av humaniora, frågar Lundblad och pläderar på ett uppfriskande sätt för att se det som ”en självklarhet att humaniora är en del av den digitala kulturen”. 

Även litteraturvetarna Jenny Bergenmar och Jesper Olsson lyfter fram vad de ser som problematiska aspekter kring hur begreppet digital humaniora ska förstås och de metoder och den kunskapssyn som råder inom DH-fältet. Bergenmar bygger vidare på den kritik mot digital humaniora som formulerats utifrån genusvetenskapliga och vithetskritiska perspektiv. Bland annat tar hon fasta på den exkludering av kvinnor som präglar digitaliseringen av litterära texter. En förkrossande majoritet av de stora litterära digitaliseringsprojekten fokuserar på kanoniserade, manliga författare. En liknande exkludering går att iaktta utifrån vithetskritiska och postkoloniala perspektiv när det gäller digitaliseringen av kulturarvet överlag: det är en eurocentrisk, framför allt anglocentrisk kanon som återetableras. Digitaliseringen kan inte per automatik sägas garantera ett mer demokratiskt och inkluderande förhållningssätt till kulturhistorien, vilket, som Bergenmar framhåller, gör det viktigt att införliva maktkritiska perspektiv i en DH-kontext. 

Jesper Olsson tar i sitt kapitel om medielabbet som en utgångspunkt för humanistisk forskning och undervisning fasta på en annan problematisk aspekt som vidhäftar mycket av DH-forskningen, nämligen den utbredda föreställningen om de digitala metoderna och verktygens förmenta objektivitet. Att man använder sig av en dator för att exempelvis kartlägga vanligt förekommande teman i hundra svenska 1800-talsromaner gör inte den kunskap som erhålls mer objektiv, neutral och sann. Olsson varnar för risken att hamna i ett nytt slags positivistisk vetenskapssyn som i grunden är djupt problematisk om man okritiskt förlitar sig på att endast datorerna ska göra jobbet. Fjärrläsning kräver ofrånkomligen närläsning. 

Det är framför allt de kritiska diskussionerna om begreppet digital humaniora som gör denna antologi till angelägen läsning. I stället för att leverera färdiga svar utmärks antologins bidrag i sina bästa stunder av en prövande hållning som får läsaren att tänka vidare kring vad digital humaniora är och hur humaniora i stort kan och bör förhålla sig till den digitala tid som den ofrånkomligen är en del av.

Publicerad i Respons 2018-2