Lägger noggrant pussel Om Boyes liv och död

Inom den svenska litteraturens historia finns några författarskap som har avslutats på ett sådant sätt att det kunnat motivera en i grunden förändrad läsning av verken. Ett exempel är svårigheten att bedöma C.J.L. Almqvists litterära personlighet efter katastrofen 1851, då misstankar om förskingring och försök att arsenikförgifta en procentare ledde till hans landsflykt. Ett annat är Birger Sjöbergs plötsliga död 1929, då olika tolkningar av hans mentala hälsa och litterära kvaliteter fördes fram. Om Almqvist respektive Sjöberg har litteraturforskaren Johan Svedjedal tidigare skrivit omfattande biografier (Carl Jonas Love Almqvists författarliv I–III, W&W 2009 och Skrivaredans – Birger Sjöbergs liv och diktning, W&W 1999). Nu föreligger också en omfattande levnadsteckning (681 sidor!) över Karin Boye (1900–41) med samma ambitioner att ge en slutgiltig och fullständig framställning: Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv. Är Karin Boye bortglömd i dag? Det verkar inte så om man beaktar under senare år utkommen litteratur.

Boyes dikter blev tidigt efter hennes död populära konfirmations- och examenspresenter – så var det även för mig då jag blev student. Dikterna lästes under flera decennier som generationsdikter vilka vände sig till ungdomar, främst kvinnliga men också manliga. Dikten ”I rörelse” (ur Härdarna 1927) borde, skrev Sten Selander 1927, inte ”saknas i någon antologi av modern svensk vers”. Och så sent som vid 1994 års fotbolls-VM läste landslagstränaren Tommy Svensson denna dikt för spelarna för att uppamma optimism hos laget.

Den första biografin om Boye utgavs av kritikern Margit Abenius (Drabbad av renhet 1950). Här saknas emellertid en diskussion av Boyes fredsarbete och estetiska radikalism, liksom det politiska engagemanget under 1930-talets hotbild. En mer fyllig och kritisk biografi har länge saknats. Andra författare har vidareutvecklat bilden av Boye, inte minst Gunilla Domellöf i sin avhandling (1986) om Boye som kritiker och prosamodernist. Ett par nyare avhandlingar kom att komplettera med Boyes samhällssyn, kvinnosyn och psykoanalytiska intresse. Av särskild betydelse för Svedjedals framställning är den biografiska kunskap om Boye som har kommit från amatörforskare, som Pia-Kristina Garde och journalisten Bengt Nirje, som intervjuade centrala kontakter inom redaktionen för tidskriften Spektrum. Gardes arbete med att samla in brev, intervjuer och annat material är viktiga för att förstå Boyes liv och författarskap. Här och var uppfattar man hennes roll nästan som en medförfattare i den väldiga boken.

Något som betonas av Svedjedal och som blivit känt genom Gardes och andras arkivarbete rör arten av Karin Boyes homosexualitet. Ett av hennes skäl för att under en tid bosätta sig i Berlin 1932 var att söka psykoanalytisk hjälp för att hantera sin sexuella läggning. Många som rörde sig i hennes närhet under 1930-talet visade sig efter hennes bortgång 1941 vara okunniga om hur viktig hennes homosexualitet var.

Boye hade kommit i kontakt med psykoanalysen under 1920-talets studentår. Av en initierad clartékamrat, Tore Ekman, hade hon blivit rekommenderad att söka någon analytiker i Wien eller Tyskland och gått några gånger hos den svenska analytikern Alfhild Tamm, men hon kom aldrig att fullfölja det hela. Boye lär ha kallat Tamm för en gammal moralistisk fröken. I Tyskland prövade hon två olika analytiker – den senare av dessa fick hon stort förtroende för. Uppgiftslämnare har gett olika besked om vem hon var och Svedjedal redovisar osäkerheten, men det var helt klart den nederländska Jeanne Lampl-de Groot, som utbildats hos Freud och var nära vän med Anna Freud. Inte heller denna analys fullföljdes, troligen beroende på att analytikern lämnade Berlin för semester och att Boye saknade pengar för en fortsättning.

Något som betonas av Svedjedal och som blivit känt genom Gardes och andras arkivarbete rör arten av Karin Boyes homosexualitet. Ett av hennes skäl för att under en tid bosätta sig i Berlin 1932 var att söka psykoanalytisk hjälp för att hantera sin sexuella läggning.

Svedjedal är professor i litteraturvetenskap med en biografisk-sociologisk metod. Hans ambition är att skildra författaren i hennes sammanhang. Alla materiella omständigheter för litteraturens tillkomst bör vägas in för att mana fram ett helhetsperspektiv. Han följer Boyes utveckling från det borgerliga barndomshemmet och skolan i Göteborg och efter flytt till Stockholm, där fadern erhöll en lägre tjänst som försäkringstekniker och Karin skrevs in på Åhlinska skolan. Hennes läsning redovisas – främst Kiplings äventyrsböcker – liksom tidiga förälskelser i klasskamrater och tidiga ungdomsdikter.

Efter någon tid vid ett folkskoleseminarium flyttade Karin Boye till Uppsala, där hon i början mötte en grupp av intellektuella som hon passade ihop med. Hon kom med i gruppen kring Spektrum, tidskriften och förlaget, som startade 1931. Här kan Svedjedal initierat bygga på den bok om Spektrum som han gav ut 2011. I gruppen ingick Erik Mesterton, Josef Riwkin, Victor Svanberg med flera. Man får inblickar i Boyes medverkan i olika studentföreningar, till exempel Kvinnliga studentföreningen och Clarté. Svedjedal lägger ned stor möda för att belägga olika uppgifter som framkommit under intervjuer med kolleger och vänner. Detta gör att man känner sig trygg vid läsningen.

Diktanalyserna är rätt kortfattade, mest utrymme ges mottagandet från olika kritiker. Länge fanns en ambivalens till dikterna: Boye skrev inte som man förväntade sig att en kvinnlig lyriker skulle göra. Romanerna och essäerna lyfts fram och relateras till tidens idédebatt. Det blir också uppenbart att Boye tog plats som yrkesförfattare. Hon deltog i de nordiska författarmötena som svensk representant och tog där upp fackliga frågor. Inom Samfundet De Nio deltar hon med väl motiverade inlägg rörande prisutdelningar.

I avslutande avsnitt tar Svedjedal till förnyad prövning upp frågan om Karin Boyes ”självmord”. Boye hade rest till Alingsås och läkaren Iwan Bratt, hos vilken den kvinna som Boye länge varit förälskad i befann sig. Men känslorna var obesvarade. I skogen utanför staden hittades Karin Boye död efter att tagit en större dos sömnmedel. Var det ett beslutsamt genomfört självmord? Hon hade tidigare flera gånger försökt att ta sitt liv och upplevde enligt många sin livssituation som ohållbar.

Det finns lätt identifierbara förtjänster med Svedjedals bok: den är kritisk och ifrågasättande. Boken kan genom omfattande register och notapparat användas som en uppslagsbok för att söka kunskap relaterade till Boyes verksamhet. Den otålige kan givetvis invända att detaljrikedomen blir onödigt stor, men Svedjedal skriver lätt och medryckande och behärskar sitt material på ett imponerande sätt. Man får lära sig mycket om mellankrigsårens svenska författarvärld.

Vad är det nu för ny bild av Karin Boye som ges? Mycket tidigt blev det klart att hon hade lätt för att skriva vers i olika former. Och längre fram tog hon till prosan för att förbättra sin ekonomi. Hon visar sig vara intelligent och orädd. Hon gav sig på svåra och oväntade uppgifter. Hösten 1929 då det ryktades om ett nobelpris till Thomas Mann övertalade Bonnier henne att översätta Manns Der Zauberberg, ett stort och språkligt krävande 938 sidors romanbygge i tät stil. Den lilla och flicksöta Karin visade sig vara skicklig i förenings- och kommittéarbete. ”Vem hade trott att Boye kunde skriva en så bra bok,” sade Hjalmar Gullberg överraskad om Kallocain. Å andra sidan var hon ofta djupt osäker och kunde drabbas av känslor av skuld och otillräcklighet och våldsamma humörsvängningar. Hon hamnade ibland i starkt depressiva perioder. Det var då hennes sociala situation och kärleksrelationer fick hennes tankar på självmord att bli starka.

Åren 1940/41 innebar för Boye en kedja av svåra händelser och allt utspelade sig med de hotande världshändelserna som fond – finska vinterkriget, ockupationen av Danmark/Norge med mera. Mitt i allt detta plågades hon av att uppdraget som skattmästare i Samfundet De Nio hade visat sig växa henne över huvudet och hade misskötts. Hon fick inte ordning på bokföringen och anklagade sig själv för slarv. Samtidigt försämrades hennes partners hälsa. Margot Hanel var en tysk-judisk flicka som Boye förälskat sig i i Berlin 1932, och som hon sedan bodde med i Stockholm. Boye tog hand om Margot som hon själv uttryckte det. Men i slutet av 1940 blev Hanel sjuk, hon hade en svulst på äggstockarna och blev dessutom smittad av Karin Boyes influensa. Hanel dog i Karin Boyes lägenhet i maj 1941, kort efter Boyes bortgång. Allt komplicerades än mer av den älskade Anita Nathorst, som Karin förälskat sig i under de tidiga studentåren, men utan att känslorna blev besvarade. Hon var nu svårt sjuk i cancer och avled ett par månader efter Karin Boye.

Svedjedal lägger noggrant pussel med händelseförloppet i det som ofta brukar uppfattas som den labila Boyes uppgivna kapitulation inför livsproblemets svårigheter. Margit Abenius hade hävdat att det finns formuleringar i Boyes dikter och i hennes liv om att självmordet var något oundvikligt. Nu orkade hon inte mer; att beröva sig livet var en direkt följd av hennes personlighet. I biografin lämnas frågan öppen, men Svedjedal beskriver alternativa scenarier som är fullt rimliga. Boye gick ut från läkarbostaden i Alingsås med en ask sömnmedel i fickan den 23 april 1941. Eftersökningen tog lång tid och nattemperaturen var mycket låg. Då hon efter flera dagar hittades var det för sent att rädda hennes liv.

Boye hade sagt till den sjuka Anita Nathorst vart hon skulle gå, men denna var svårt sjuk och hade sövts ner med morfin, varför hon glömde bort att informera de sökande om vad hon fått veta. Karin Boye ville säkert inte dö, hon handlade inte genomtänkt rationellt. Hennes livssituation såg dyster ut, men hon hade ju haft en stor framgång med Kallocain och bekymren med räkenskaperna i Samfundet De Nio var på väg att lösas. Oturliga omständigheter gjorde att hon inte kunde räddas. Den stärkande sömn hon var i behov av visade sig bli för evigt.

Svedjedals biografi har stor aktualitet. Han visar att Boye var en författare som har mycket att säga oss i vår egen tid. 1930-talets samhälle, kvinnosynen och familjefrågorna liksom hoten från de totalitära systemen är frågor som vi inte kan undkomma. Under de allra senaste åren har Boye blivit gestaltad i romaner om 1930-talet (Elisabeth Hjorth och Jessica Kolterjahn). Boye är en modern författare.

Publicerad i Respons 2017-6