Lärd bok för att komma tidens verkningar på spåren

Vad är det första vi tänker på när vi hör ordet tid? Några säger väl döden, medan andra tänker livet – vår egen livstid eller livet på jorden i stort. Tidstankar spänner från det minsta till det största, från en tid före tiden, knappt tänkbar, till evighetens icke-tid. Tid är varaktighet, men tycks också hela tiden försvinna för oss. Att tänka på tid blir fort lika ansträngande som att försöka famna universums gränser. I sin nya bok (på tyska 2015) Tid – Vad den gör med oss och vi med den behandlar den tyske filosofen Rüdiger Safranski några av de svåraste frågorna om tid. Här återfinns de flesta teman som brukar tas upp vid betraktelser av tid; den existentiella tidsupplevelsen kontra det kosmologiska tidsperspektivet, olika former av tidsregimer och deras apparater, från timglas och solur till pendyler och atomur. Augustinus reflektioner över tiden, det förflutna, nuet och framtiden, finns också företrädda här, liksom Einsteins rumtid och olika litterära tidstankar från Odysséen till På spaning efter den tid som flytt. På sedvanligt sätt polariseras tiden i livstid och världstid, det korta och det långa perspektivet, tom tid och uppfylld, uttryckt i undertitelns relation mellan ”tiden” och oss. Det är fullt rimligt att börja där, även om senare teoriutveckling på området också laborerar med mer komplexa, förtätade och tredimensionella tidsformationer, som jag återkommer till efter en blick på innehållet. Låt mig dock säga direkt att boken är kort, cirka 180 sidor, men rik och läsvärd, av allt att döma utmärkt översatt och relativt väl korrläst.

I tio kapitel går Safranski igenom olika aspekter av det notoriskt svårfångade fenomenet tid. Kapitlen är associativt snarare än systematiskt eller kronologiskt arrangerade. Allt börjar med vad han kallar ”Ledans tid”, vilket motiveras med att detta formlösa väsen vi kallar tid blir särskilt påtagligt för oss när vi väntar, har tråkigt eller inget att göra. Detta är ett bra grepp såtillvida att det grundar tidsreflektionerna i vår existentiella vardag, i något vi alla känner igen. Eller gör vi det? Vilar det inte något daterat, nästan nostalgiskt över denna inledning? Hur många av oss som ens har tid att läsa denna recension har tid att sitta och ha tråkigt, utan något för händer? Är vi inte alltmer rastlöst jagande efter att bara klara av vår vardag, hinna med vårt arbete, vår fritid, vårt privatliv? Och har vi en minut över så har vi väl en apparat i handen med vilken vi försöker maximera fram förströelse? Är inte bekymret att få tiden att gå, som det heter, eller rentav att ”döda tid”, allt mindre vanligt förekommande? Nåväl, sedan barnsben vet vi vad längtan och långtråkighet vill säga, även om vi alltmer sällan hamnar där i vår tillvaro av tilltagande tidsoptimering och acceleration. Att bara stå kvar, förbli på vår plats, kräver, som sociologen Hartmut Rosa beskrivit, alltmer arbete och energi.

Det kapitel som följer på ”Ledans tid” heter ”Påbörjandets tid”, vilket på ett originellt sätt uppehåller sig vid det språng som steget från inaktivitet till aktivitet innebär. Medan inaktiviteten kännetecknar ledan, där tiden blir plågsamt påtaglig och ”lång”, kickstartar aktiviteten igång full av energi och förväntan. Nystarten är ett drömläge för oss alla när tillvarons alla trådar tycks ha snärjt oss i beroenden, skuld och bindningar. Att det ibland måste handla om att ”äntligen” ta itu med något jobbigt analyseras inte här. Läsaren får vidare en pedagogisk genomgång av Martin Heideggers tankar om omsorgen (Sorge) från Vara och tid (1927), som visar hur mycket av vårt tidstänkande i vardagen som är bestämt av ett framåtblickande omhändertagande, av förväntningar, utfästelser, prognoser och riskkalkyler.

En av de mest pressande tidsfrågorna i dag, som Safranski inte tar upp, handlar emellertid om att vi antas leva inte bara i ett posthistoriskt ”nu”, utan i en tid utan framtid. Historien anses avslutad, eftersom den sammanhängande berättelsen om historisk utveckling och emancipation inte längre tillskrivs trovärdighet och allt upplevs samexistera i en nutid präglad av kusliga återkomster, banal repetition och ad hoc-lösningar. Framtiden kopplas samman med en modernistisk futurism vars förhoppningar grusats och ersatts med förväntningar på att inkassera framtiden genast och lämna resterna åt ödet. Aktualiseringen av förflutna former, det maniska skapandet av minnesplatser och fastställandet av kulturella arv fyller i stället vårt nu med mening, eftersom det tycks ha så litet mening i sig självt.

Att tidens närvaro, tyst eller tickande, träder fram ur kulisserna när vi för tillfället inte agerar, när vi pausar eller inväntar nästa drag, innebär att tid ställs mot händelse. Det är intressant eftersom det vanligaste är att vi tänker tid kontra rum. När vi har fullt upp träder tiden tillbaka, det vill säga tidsupplevelsen, och när vår tillvaro tycks som mest fylld av meningsfullhet och glädje, då märker vi inte av tiden alls.

Det är temat för sista kapitlet ”Uppfylld tid och evighet”, som slutar med vårt ofrånkomliga utträde ur det timliga, men som tröstar oss med tanken på de estetiska ögonblick som kan erbjudas oss under vägen. De övriga kapitlen kretsar i allmänhet kring den dubbelhet som fångas av begreppsparet ”Livstid och världstid” eller hur ”Världsalltets tid” ställs emot ”Egentid”. Det individuella och småskaliga spelas ut mot ”Församhälleligad tid” och ”Ekonomiserad tid”. ”Världen är i huvudet, men huvudet är också i världen”, som Safranski uttrycker det. För den som är någorlunda bekant med det allt starkare intresset för temporalitetsfrågor inom humaniora i dag känns mycket igen.

När det kommer till analysen av vår samtid förhåller sig Safranski på ett visst avstånd till de största stridsfrågorna. Aktuella tidsproblem omnämns gärna i vaga eller lätt daterade termer. Presentism nämns men utan hänvisning till historikern François Hartogs tidsregimer. Inget står om antropocen, bara att vi påverkar naturen. Digitaliseringens effekter beskrivs i termer av medial samtidighet, som exemplifieras av våra upplevelser från ”TV-fåtöljen”. Metaforen för tidens irreversibilitet återfinns hos den gamla kasettbandspelaren som får stå till tjänst med sin ”replay-tangent”. Den så kallade postdigitala samtidens flöden av sammankopplade, sammanlänkande och varandra motsägande temporaliteter såsom anakronismer lämnas därhän, liksom de olika konfrontationer mellan globala olikheter, kön och identiteter som komplicerar frågan i dag. Medan boken överlag präglas av en lugn resonerande ton, finns dock exempel på att författaren tar ställning. Den ekonomiska spekulationens accelererande skadeverkningar, där framtiden fylls av krediter och avfall, är boven här, vilket sägs få förödande konsekvenser och pekar på behovet av en ”ny tidspolitik”. Tid för återväxt måste skapas för både oss själva och naturen.

Schablonbilden av tid är väl i modern tid bilden av en klocka. Så också på denna boks omslag, låt vara att en suddig bild av en digital display flankeras av en djupt skuggad bild av en urtavla med romerska siffror – en tidshistorisk skillnad således. Utifrån vårt korta, nära individperspektiv är ju förstås klockan central, åtminstone sedan 1800-talet, när vi började bära den på kroppen och tiden synkroniserades i storstäderna. Den så kallade samtiden är för övrigt en historisk formation jämngammal med järnvägen. Klockan orienterar oss under dygnet, och i bästa fall under ett dygn till, och så vidare. Men endast om en analog klocka har sekundvisare är vi kapabla att fysiskt förnimma tidslig förändring, att se, som det heter, tiden gå. Den timliga rörelsen är annars alltför långsam för att uppfattas av våra sinnen. Klockan handhar bara växelpengar i den stora livstransaktionen, där vi på olika sätt söker säkerställa och helst förmera vårt imaginära tidskapital, vilket blir ett mått på vår tillkämpade frihet – friheten att välja vad vi ska göra med vår tid, endast åtnjutbar för de ekonomiskt välbeställda. Tid och pengar är, som Safranski understryker, så intimt sammankopplade att vi inte endast kan upprepa klyschan att ”tid är pengar” utan också begrunda – med hjälp av Marx – att ”all ekonomi i sista hand har blivit tidsekonomi”).

Med tillvarons mer grundläggande temporaliteter har dock klockan inget att skaffa. Vad författaren hade kunnat göra mer av är hur historiker i vår tid har kommit att alltmer intressera sig för tid, inte bara som en omskrivning av olika försök till historieskrivning eller hantering av det förflutna, utan för att bryta upp från en alltför enkelspårig – kausal, linjär, teleologisk – historiemodell och i stället anamma utmaningen från tanken på tiden som flerskiktad.

I Safranskis kloka men kanontyngda betraktelser, med nästan uteslutande manliga, mest tyska, kontrahenter, är tiden antingen kort eller lång, ögonblicklig eller nästan evig, långtråkig eller upplyftande, abstrakt eller konkret, en irreversibel linje eller en återkommande cykel. Men behöver inte tidsanalysen anstränga sig mer för att tänka ihop tidens former i enlighet med en komplexare och mer rumslig form? Referensen till Einsteins tidsrelativitet räcker inte riktigt. Tid kan ses som en snittyta av skikt, en komplex dialektik eller helt enkelt som en kombination av linje och cirkel: en girland eller spiral. Henri Bergson menade att så fort vi tänker tid tenderar vi att skapa oss en rumslighet. Redan uppfattningen av den till synes platta linjen kräver nämligen att vi positionerat oss utanför och betraktar den i rummet, eller som en sorts volym. Vi borde alltså vänja oss vid att tänka tiden som triangulerad.

Denna bok må heta Tid (Zeit), men sedan handlar det om vad ”den” gör med oss och så vidare. Tiden i bestämd form singularis, tiden som sådan, är dock en ren fiktion. Som fakticitet tar sig tid alltid olika former. Tiden är inte mono- utan heterokron. Den så kallade tiden är således symptomatisk, den ger sig endast tillkänna, som Safranski uttrycker det, genom sina verkningar. För att börja komma dessa på spåren är denna lärda bok en utmärkt introduktion, som väcker intresse för vidare forskning kring inte minst hur tidsfenomen genomsyrar andra fält än filosofins och naturvetenskapens, och andra konster än litteraturens.

Publicerad i Respons 2017-3