Under drygt 20 års författande har jag aldrig känt behov av att bemöta en recension, men ”Syn på kriget som ligger nära den amerikanska propagandan” av Lina Sturfelt i Respons 2/2019 är så pass märklig att det känns nödvändigt att kommentera.
Det finns onekligen flera PR-bilder och värvningsaffischer i Svenskar i strid mot Hitler, som ofta är fallet med böcker om andra världskriget. Men hur är det med bokens text? Är det att vara ”nära den amerikanska propagandan” att ta upp amerikanska soldaters övergrepp och plundring, och att inte bara tyskarna hade ansvar för nazismen och andra världskriget? Eller att skriva att en central person för de svenska sjömän som blev amerikanska soldater var en tidigare spanienfrivillig svensk? Just den kritiken mot de allierade och den beskrivningen av spanienfrivillige Per Erikssons betydelse står att läsa i min bok.
Inte ett ord ägnar Sturfelt åt bokens kvinnor. Hon skriver: ”Det är traditionellt berättad händelsehistoria om ett antal mäns (alla är män) stridserfarenheter.” På tre av bokens sidor finns dock kvinnor i amerikansk krigstjänst, eftersom minst 43 av dem var födda i Sverige. De fick inte strida, men eftersom de tillhörde US Army och i flera fall arbetade i frontnära områden finns svenska och svenskamerikanska kvinnor med i boken.
Inte ett ord ägnar Sturfelt åt bokens kvinnor. Hon skriver: ’Det är traditionellt berättad händelsehistoria om ett antal mäns (alla är män) stridserfarenheter.’
Sturfelt kritiserar mig för att inte ha inkluderat en litteraturlista och nämner inte att jag i bokens förord tar upp alla tidigare svenska böcker i ämnet. Hon påstår tvärtom: ”[…] eftersom det enligt författaren i stort sett inte finns några svenska böcker på ämnet svenskar i amerikansk tjänst under andra världskriget.” Sedan får recensionens läsare intrycket att jag skulle ha missat de uppskattningsvis 50 000 svenskar och amerikaner med svenska föräldrar som stred för USA i första världskriget och som Nils Fabiansson skrivit initierat om i Svenskarna i första världskriget. Min bok tar dock upp Fabianssons bok rätt utförligt.
Lika märklig är uppmaningen till mig om att ”vidga det snäva perspektivet […] till andra motsvarande invandrargrupper eller andra krig”. I boken tar jag upp såväl svenskarna i spanska inbördeskriget som svensktalande i kanadensisk krigstjänst och personer som ännu var norska medborgare när de blev amerikanska armésoldater. Antalet norska medborgare, 1,478 personer, liksom antalet svenska, 1,517 personer, har aldrig tidigare redovisats i någon bok på något språk. Medborgarskapet vid inryckningen berättar i sig inget entydigt om motivet, men borde rimligen innebära att dessa personer kan betraktas som norrmän respektive svenskar vid inryckningen. Uppenbarligen fortsatte en del också vara svenska medborgare.
Sedan detta med bokens titel. Visst, hade det rört sig om en uppsats eller avhandling borde titeln i stället ha varit Svenskar och svenskättlingar i strid mot Hitler. Men det för en vanlig bok nödvändiga titelförenklandet motiveras rätt hyfsat av att nio av tio personkapitel i boken handlar om personer som föddes i Sverige av svenska föräldrar. Det blir ännu märkligare när Sturfelt påstår att flygaresset Anderson föddes i USA och bara hade en svensk förälder när det bevisligen är så att han föddes i Kramfors av svenska föräldrar.
Min förhoppning var att andra skulle vilja ta vid och gå igenom först och främst de över 1,500 svenska medborgare som ryckte in i US Army, därefter de övriga över 2,700 i Sverige födda. Det är ett mycket tidskrävande arbete att systematiskt gå igenom och analysera alla och det skulle väl passa bra för flera personer i samarbete vid något svenskt universitet.
Lars Gyllenhaal är författare med modern militärhistoria som specialitet.
Svar från Lina Sturfelt
Att Lars Gyllenhaal och jag har olika uppfattningar om hur man kan och bör skriva militärhistoria är uppenbart. Vad gäller propagandafrågan vidhåller jag det som står i recensionen (där det även finns ett direkt citat ur bokens text) och de frågor och invändningar som jag reser där.
Kvinnorna. Ja, i avslutningskapitlet ägnas tre sidor (av bokens sammanlagt 217) åt kvinnornas roll. Men de övriga tolv kapitlens huvudpersoner är män. Då hade jag gärna sett en reflektion över krigets genus och hur krigshistoria skrivs. Vad räknas som att vara ”i strid mot Hitler”? Ifall det enbart är direkta stridserfarenheter kommer kvinnor att fortsätta vara osynliga i större delen av krigshistorien. Och om författaren nu själv tycker kvinnorna är viktiga att ta upp, varför har han då inte gett dem större utrymme?
Om det saknas svensk litteratur i ämnet förstår jag fortfarande inte varför man i så fall inte kan vidga läsandet.
Om det saknas svensk litteratur i ämnet förstår jag fortfarande inte varför man i så fall inte kan vidga läsandet. Och då menar jag inte i första hand att redovisa även antalet norrmän i amerikanska armén, utan att diskutera och problematisera de frågor om medborgarskap, militärtjänstgöring, lojalitet och identitet som jag efterlyser i min recension. Att Fabianssons bok skulle behandlas ”rätt utförligt” har jag svårt att se. Klart är i alla fall att Gyllenhaal inte går i dialog med hans resultat och slutsatser.
Min invändning mot titeln rörde som sagt inte så mycket ordvalet ”svenskar” som att reducera axelmakterna till en individ, ”Hitler”. Att Willy Anderson fick fel födelseland och bara en svensk förälder är däremot ett misstag från min sida, som jag ber om ursäkt för.
Gyllenhaals förhoppning om att andra både inom och utom akademin ska fortsätta hans påbörjade forskningsarbete kan jag däremot bara instämma i. Jag välkomnar fler böcker på temat av både honom och andra, men då med mer kritiska perspektiv och frågeställningar.
Lina Sturfelt är fil dr. i historia och lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
