Läsbart om Avantgardistisk oläsbarhet

Få moderna svenska författar- och konstnärskap är så präglade av anekdoten och självbiografin – om inte självmytografin – som Åke Hodells (1919–2000). Han var piloten som störtade under en militärövning 1941 och som efter konvalescens gick över till poesin. Han var barnteatermakaren, vars faster jobbade på stadshotellet i Trosa under tidigt 1950-tal och fick lyriska lästips på en krognota av ingen mindre än Gunnar Ekelöf. Han var skolpojken som under 1920-talet inte kunde lära sig Heidenstams dikt ”Sverige” utantill och tvingades skriva den på tavlan otaliga gånger, men som fyrtio år senare tog en konceptuellt anlagd ”hämnd” genom att publicera Verner von Heidenstam: Nya Dikter (1967), där nationalskaldens poem stänkts ned av expressiva bläckfläckar. 

Självfallet har denna biografiska sidotext påverkat receptionen av Hodell och den har utgjort resonanslåda i verken själva fram till författarskapets avslutande romankvartett från 1980- och 90-talet. Men kanske har den också begränsat skrivandet om verket. Det är hur som helst talande att den enda boklånga studien varit Magnus Haglunds initierade, men biografiskt orienterade bok från 2009. 

Fram till nu. I slutet av förra året försvarades nämligen den första avhandlingen om Hodell av litteraturvetaren Johan Gardfors vid Göteborgs universitet. Åke Hodell – Art & Writing in the Neo-Avant-Garde är också en studie som på ett givande sätt förskjuter och undersöker relationen mellan liv, verk och verksamhet. Med större konsekvens än tidigare utförs en teoretiskt och historiskt uppmärksam belysning och analys av Hodells poesi och konst – samtidigt som Gardfors låter de ovan nämnda ”biografemen” (den term från Roland Barthes som nyttjas) få den funktion de förtjänar. 

Det är en begränsad del av Hodells arbete som undersöks, den som utspelade sig på 1960-talets vidgade konstfält – den mest intressanta, vill jag tillägga. I början av detta decennium genomgick det hodellska skrivandet en påtaglig vändning från den lyriska modernismen i diktsamlingarna Flyende pilot (1953) och Ikaros död (1962) till en intermedial och tvärestetisk praktik, som växlar mellan ord, bild och ljud, mellan boksida, scen, galleri och teknisk inspelning, manifesterat i mytomspunna verk som igevär (1963) och General Bussig (1964). Hodell kopplade upp sig till avantgardets tradition, samtidigt som hans verk placerade sig inom ramen för en mediekultur av tv, radio och bandspelare, cybernetik, satelliter, robotar och datorer. 

Från denna position skulle många författare och konstnärer under efterkrigstiden gestalta och bearbeta identitet, minne och representation med nya material och medel. Därigenom kommer Gardfors undersökning inte bara att precisera bilden av Hodells skrivande – dess utforskning av skriftens gränser, språkliga deformationer och oläsbarhet – utan även ge perspektiv på den moderna litteraturens och konstens relation till tekniska medier i stort. 

Åke Hodell – Art and Writing in the Neo-Avant-Garde består av fem analyskapitel, omgivna av en inledning och en ”konklusion”. I inledningen redovisar Gardfors, väl kortfattat, villkoren för sin undersökning, och framhåller att syftet med studien är att placera Hodells verk i en vidare kontext av litteratur och konst samt givetvis undersöka den vändning som ovan skisserats. Den var trots allt präglad av Hodells erfarenhet som pilot, av kriget, störtningen och närheten till döden, vilket gav en existentiell laddning åt intresset för medieteknologier och estetiska experiment. 

Avhandlingens första kapitel, ”Swedish Concrete”, tecknar den litterära och konstnärliga kontext i vilken skapandet skulle vända, en kontext som präglades av just konkret poesi och inflytandet från en författare och konstnär som Öyvind Fahlström. Gardfors kryssar fram mellan institutioner som Moderna Museet och Fylkingen, mellan utställningar och böcker, strömningar och genrer i sin kunniga kartläggning. Vägledande för placeringen av Hodell blir begreppen ”materialitet”, ”performativitet” och ”konceptualitet”, illustrerat genom en diskussion av boken och föreställningen igevär. Detta order-ord – som i bokform dras ut över 48 sidor – påminner också om hur relationen mellan språk, makt och politik aktiveras i sammanhanget. För Hodell inbegrep de poetiska deformationerna ett motstånd och var nära förbundet med hans politiska engagemang, som profilerades genom det sena 1960-talets USA-kritik.

Kapitel två, ”Poetry of the Radar Screen”, utforskar spänningen mellan motstånd och makt – frihet och tvång – i en teknisk informationsålder. I fokus står passagen mellan två poetiska paradigm: ”övergången från antropocentrisk modernism till en utforskning av maskinens icke-mänskliga signalsystem”, som Gardfors skriver. Kapitlet inleds med en diskussion av ljudkompositionen Strukturer III (1967), baserad på inspelningar av vapen, men analytisk tyngdpunkt ligger på det multimediala verket Lågsniff, uppfört som performance 1964 och sedermera realiserat som tv-film (1965) och bok (1966). Det är de senare versionerna som intresserar Gardfors. Dels lyfter han fram leken med olika medier, tecken och signaler (telegrafi, radio, diagram, kod etcetera), dels undersöker han det ”nätverkade” subjekt som iscensätts, format av teknologier. För Hodells del var detta en akut erfarenhet från pilotens cockpit. Som Gardfors visar hade problematiken också preparerats redan i författarens femtiotalsarbeten och var sammanflätade med hans utformning av en ”oläsbarhetens konst”.

Den senare utgör nav i kapitlet ”Illegibility and Holocaust”, som begrundar förbindelsen mellan estetik och etik. Diskussionen rör två syskonböcker av Hodell från 1960-talets mitt: Orderbuch (1965) och CA 36715 (J) (1966). Den förra är ett föregivet dokument från nazismens koncentrationsläger: en svart anteckningsbok med en maskinskriven, numeriskt ordnad lista över lägerfångar och det ”bruk” som gjorts av deras kroppar (enligt skrämmande angivelser som ”Seife”, ”Motoröl” och ”Unbrauchbar”). Den senare boken har lånat sin titel från den sista posten i föregångaren och består av oläsbar handskrift som löper över sidorna. Å ena sidan bödelns och byråkratins kyliga skrift, å den andra det lidande offrets piktur. 

Gardfors läser Hodells böcker i anslutning till filosofiskt orienterad Förintelselitteratur av Primo Levi och Paul Celan och lyfter fram ”modernistisk dunkelhet” och ”avantgardistisk oläsbarhet” som två kompletterande strategier för att skriva det ”orepresenterbara” – det som enligt Theodor Adorno omöjliggjorde poesi efter Auschwitz. Via olika spår leds kapitlet till en avslutande jämförelse mellan det skriftens gränsläge som CA 36715 (J) materialiserar och den subjektivitet på gränsen som Giorgio Agamben ringat in i sina reflektioner kring ”det nakna livet”. 

Bokens fjärde kapitel, ”Found Poems”, i mitt tycke det svagaste, har siktet inställt på återbruk och appropriering. Än en gång lyfts två verk fram: Bruksanvisning för symaskinen Singer Victoria (1965) och det redan nämnda Verner von Heidenstam: Nya Dikter (1967), bägge publicerade på Hodells eget förlag Kerberos. Det första är just en återutgiven manual, som försetts med tilläggen ”Åke Hodell”, ”Roman” och ”Kerberos”; det andra utgörs alltså av det bläckfläckade exemplaret av Heidenstams diktsamling från 1915. Det förra diskuteras i anslutning Marcel Duchamp och readymadens tradition, medan det senare analyseras som ett försök att inte bara bearbeta litteraturens materialitet via negation, utan som ett alstrande av ”nya former av representation”.

Även om subjektivitet – och nya former att representera denna – utgjort en röd tråd i Gardfors reflektioner kring skrivande och oläsbarhet, och även om Hodells liv är en ofrånkomlig ingrediens i diskussionen av hans verk, är det i avhandlingens sista kapitel som det självbiografiska explicit ställs i centrum. Rubriken är ”Autobiography and Archive” och dess första led refererar till Hodells collagebok Självbiografi (1967), en palimpsest av texter och bilder hämtade från filosofiska arbeten av Platon, Wittgenstein och andra, söndrade och censurerade klipp från tecknade serier, diagram, tabeller, kartor, handskrift, maskinskrift och fotografier. Gardfors beskriver det ”själv” som skapas som ett mångskiktat subjekt, som kan kopplas till informationsålderns ”nätverkade” och utspridda dito. På likartat sätt växer det personliga arkiv som Hodell själv startade under sitt liv och som nu finns på Kungliga Biblioteket till ett ”nätverk av relationer och frändskaper”. Dess form och utformning begrundas av Gardfors i anslutning till en ”arkivalisk impuls” (Hal Foster) i 1900-talskonsten, och avhandlingen slutar där den började: med en jämförelse mellan Hodell och Öyvind Fahlström, mellan deras på en gång besläktade och olikartade sätt att förstå och använda sig av arkivet. 

Utan tvekan kommer hans diskussion kring skrivande, intermediala relationer, oläsbarhet och de etiska och politiska frågor som tar form i språkets, skriftens och subjektivitetens gränszoner att lägga ytterligare en dimension till den samtida forskningen kring medier och estetiska praktiker.

De stora förtjänsterna med Gardfors avhandling har redan lyfts fram. Även om viktiga iakttagelser och analyser av Hodell har gjorts av tidigare forskning och kritik, som Gardfors också i viss utsträckning bygger vidare på, erbjuder han en betydligt mer genomarbetad och mångfacetterad reflektion. Utan tvekan kommer hans diskussion kring skrivande, intermediala relationer, oläsbarhet och de etiska och politiska frågor som tar form i språkets, skriftens och subjektivitetens gränszoner att lägga ytterligare en dimension till den samtida forskningen kring medier och estetiska praktiker. Att studien är skriven på engelska är därför dubbelt bra: den sprider kunskap om ett författarskap som annars skulle låsas in i det nationella men hör hemma i en större kontext, och den träder in i ett internationellt akademiskt samtal.

Dock finns det en del tvivelaktigheter och ofullständigheter i Gardfors arbete. Somliga är nog effekten av avslutningsstress och av att det rör sig om en disputationsutgåva som ska bli en förlagsutgiven bok. Jag tänker dock inte bara på formaliaskavanker, som avsaknad av register, eller på den tidigare nämnda ”konklusionen”, som på ett plan tycks kongenial – en delvis oläsbar text av överstrykningar à la Hodell – men som mer indikerar en brist på tid till summering och utblick. Snarare handlar det om att vissa aspekter av resonemangen hade kunnat skärpas och föras vidare. Bland annat gäller det de teoretiska förutsättningarna. Gardfors är en skarp och uppmärksam läsare, men han hade kunnat följa upp sin initiala och innebördsdigra iakttagelse att verken så att säga formulerar sin egen teori. Jag ställer mig också tveksam till den genomgående tanken att Hodells skriftoperationer – hans collage och bläckfläckar och oläsliga handskrift – representerar subjektivitet snarare än formar eller till och med producerar den. Kanske kan detta relateras till frågan om ”medier” och deras ontologi och verkningar, som hade kunnat drivas ett steg längre, till exempel genom en koppling till samtida medieekologi, vilket i sin tur hade möjliggjort en mer utförlig diskussion kring relevansen av Hodells arbeten i dag. Aktualiteten hos deras arkiviska poetik, till exempel, tycks självklar i en tid när människor inte gör annat än arkiverar sina liv med hjälp av digitala medier. 

invändningar av det slaget är till viss del en funktion av studiens ambitionsnivå och rikedom på iakttagelser och reflektioner. Viktigast är att Gardfors med sin fascinerande undersökning placerat Hodells 60-tal på en internationellt läsbar karta – på en plats där det kan fortsätta att verka och vidga kunskapen om estetikens och mediernas, skrivandets och läsandets historia.

Publicerad i Respons 2018-2