Lättsinnigt dödförklarande av nationalstaten
Ulrike Guérot tror att det stundar ett inbördeskrig mellan det öppna Europas försvarare och dess fiender. För att motverka denna utveckling hävdar hon att man med stöd i regionerna ska bygga upp en europeisk republik. Det finns många luckor i hennes resonemang och inget säger att regionerna skulle vara mindre utsatta för populism än nationalstaterna.
Under den tid som förflutit sedan den europeiska integrationsprocessen inleddes med bildandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) 1951, har detta pågående experiment gett upphov till mängder av politiska och konstitutionella analyser. Det är inte så konstigt. Under de gångna 150 åren har inte många så långtgående projekt sett dagens ljus. I västvärlden kan man tänka på USA:s utveckling, särskilt efter inbördeskriget 1861–1865, mot en fungerade federal stat byggd på maktdelning mellan president, kongress, högsta domstol och delstater. Österrike kunde efter 1867 års konstitutionella uppgörelse, som förvandlade kejsardömet till dubbelmonarkin Österrike-Ungern, om tullfrihet införts över hela imperiet och om de så kallade kronländernas (provinsernas) autonomisträvanden fått omsättas i verklighet, ha förvandlats till mer av en multietnisk och kvasifederal stat med vissa likheter med dagens EU. Men världskriget och den långvariga statssymbolen kejsar Frans Josefs död 1916 avslöjade ihåligheten i statsbygget.
I dag är EU föremål för dystra betraktelser och till och med farhågor för att unionen kan rämna. Till pessimisterna hör den tyska akademikern Ulrike Guérot, som i sin nya bok lanserar tesen om ett förestående inbördeskrig mellan det öppna Europas fiender, populisterna och dess försvarare (se också Respons 2017:3 s. 60 ff). Detta har i Guérots optik obehagliga likheter med mellankrigstiden: om man inte agerar snart för att åstadkomma en gemensam finanspolitik, socialpolitik och en europeisk arbetslöshetsförsäkring med mera, kommer unionen att falla samman. För kommissionsordföranden Jean-Claude Junckers fem möjliga framtidsscenarier har hon inget till övers. Författaren hävdar att när de populistiska partierna når 30-procentsnivån, som de gjort i halva (?) Europa, förändrar de staten. Receptet blir att med utgångspunkt från den regionala nivån bygga upp en europeisk republik med ett direktvalt parlament och en senat med två medlemmar från varje region. Denna tanke borde enligt henne diskuteras i kampanjerna inför valen till Europaparlamentet 2019.
Den dubbla effekten av finanskraschen 2008 och flyktingkrisen 2015 har förvisso försatt EU i ett allvarligt läge. Men resonemangen i Guérots pamflett förefaller verklighetsfrämmande och bygger på en ganska bristfällig analys. Hennes svar på frågan om idén alls är möjlig att realisera är att det får man inte veta om man inte försöker mobilisera den majoritet för det öppna Europa som hon tror finns. Men om man jämför med bulgaren Ivan Krastevs också pessimistiska Efter Europa som också kom förra året eller till exempel. den bortgångne engelske idéhistorikern Tony Judts A Grand Illusion?, publicerad för dryga 20 år sedan, framstår hennes volym som ytlig. Krastev och Judt visar, båda inom ramen för dryga 100 sidor, de hinder som finns för en utveckling i Guérots anda .
Receptet blir att med utgångspunkt från den regionala nivån bygga upp en europeisk republik med ett direktvalt parlament och en senat med två medlemmar från varje region.
Det finns många luckor i Guérots resonemang. Den växande populismen hotar demokratin i flera av EU:s medlemsstater, men att dödförklara nationalstaten är alltför lättsinnigt. Må vara att denna institution är utsatt för allvarliga hot från globalisering och demokratiska underskott, men i kriser är det likafullt nationalstaten som medborgarna förväntar sig skall agera, unilateralt eller i multilaterala sammanhang. Hänvändelserna till den egna staten blir därmed samtidigt ett hinder för en vidare, enligt många nödvändig fortsatt europeisk integration. Men vad säger att de regioner som skulle utgöra den europeiska republikens grundstenar skulle vara mindre utsatta för populismens effekter och en stabilare bas för en europeisk republik? Man kan snarare misstänka att de skulle vara ännu mera sårbara än nationalstaten och följaktligen sända representanter till det gemensamma parlamentet och därmed påverka republikens möjligheter att fungera.
Guérot ägnar sig främst åt unionens interna problem. Svårigheten att integrera de historiskt ofta mycket sårbara före detta Warszawapaktstaterna i EU, liksom unionens externa utmaningar, migrationen från Syd och relationerna med USA och Kina, lämnas därhän, trots att dessa givetvis påverkar unionens sätt att fungera. Motsättningarna inom unionen mellan Nord och Syd och – antar jag – migrationsfrågan menar hon tydligen skall hanteras solidariskt och inte efter tyska signaler. Detta ter sig rätt utopiskt.
Må vara att denna institution är utsatt för allvarliga hot från globalisering och demokratiska underskott, men i kriser är det likafullt nationalstaten som medborgarna förväntar sig skall agera, unilateralt eller i multilaterala sammanhang.
Man kan hysa sympati för Guérots frustration över unionens tillstånd, men tyvärr lär det inte nu finnas något alternativ till det mödosamma samarbetet nationalstaterna emellan. Att detta kan förbättras på många plan är allom bekant, inte minst när det gäller det uppenbara demokratiska underskottet med tjänstemannastyre och den så kallade juridifieringen, där EU-domstolen fattar för medborgarna i EU avgörande beslut. På en punkt kan man utan vidare kan hålla med Guérot: hennes betoning av politikens primat. Men var finns en ny Paul-Henri Spaak, Walter Hallstein eller Jacques Delors som kan ange färdriktningen? Skulle för övrigt en sådan gestalt få gehör i dag?
Publicerad i Respons 2018-4
