Liberalismens fäder var inte särskilt liberala

När de amerikanska kolonisatörerna tog till vapen mot den brittiska kronan hävdade de att en statsmakt utan samtycke från undersåtarna saknar legitimitet. Den tanken hämtade de från den engelske filosofen John Locke som hundra år tidigare formulerat en av de första liberala statslärorna. Ironiskt nog hade Lockes avsikt troligen varit att förklara varför just den styrelse som amerikanerna nu vände sig mot var legitim. Samma styrelse hade nu, enligt amerikanerna, inkräktat på kolonisatörernas naturliga rättigheter genom att påtvinga dem beskattning utan möjligheter till samtycke genom politisk representation. Den amerikanska statsbildningen kom således att födas med argumentet att den förverkligade Lockes principer. 

Dispyten mellan amerikaner och engelsmän utspelades först och främst med politiska och militära medel. Men den formulerades även med argument som rymde påståenden om samtyckets betydelse och om individens oförytterliga rättigheter, som i många fall inspirerats av John Locke och en gryende liberal statslära. Den amerikanska revolutionen har följdriktigt beskrivits som den första liberala revolutionen (snart inträffade en revolution också i den gamla världen, dock mer inspirerad av Rousseau). Men oavsett den anakronism det innebär att beskriva någon som liberal ett halvt sekel innan ordet kommit till användning, är det relevant att fråga om den amerikanska revolutionens män (Franklin, Washington, Madison och så vidare) verkligen var liberaler? 

Tesen som förfäktas av den italienske historikern Domenico Losurdo i den citatspäckade Liberalism – A Counter-history är att så inte var fallet. Losurdo bedriver en veritabel klappjakt på de filosofer och statsmän som av eftervärlden framställts som vidsynta upplysningsmän och liberaler. Släggan drabbar inte bara de amerikanska statsmännen. Även Grotius, Locke, Montesquieu, Mandeville, Tocqueville, Mill, liksom många bortglömda politiker, ställs till svars. I sak är anklagelsen att de rättigheter och friheter som hyllades av dessa politiska tänkare inte alls föreställdes vara giltiga för alla. Den liberala friheten var de fria, vita männens frihet. De icke-europeiska folken, de fattiga och lösdrivarna, hade inga rättigheter att hämta i den nya liberala ordningen.

Tydligast blir Losurdos kritik när det gäller slaveriet. Locke ägde aktier i Royal African Company, den engelska kronans officiella slavhandelsföretag. Men framför allt sökte han i det centrala verket Two Treatises of Government förklara varför den naturliga jämlikheten och friheten endast var tillämplig på varelser med likvärdig status. De folk som av Gud eller hans världsliga företrädare uttryckligen givits en högre rank hade den självklara rätten att råda över andra folks liv och frihet. Enligt den tanken är förslavandet av vissa folk tillåten, till och med påbjuden. Lockes resonemang går således utöver den traditionella föreställningen om hur slaveriet kunde rättfärdigas. Förslavandet hade setts som ett privilegium härlett ur segrarens rätt till förlorarens egendom. Med segrarens privilegium följde också rätten att återge slaven friheten. Den möjligheten upphör i och med föreställningen att slavens status följer av hennes natur snarare än av hennes tillfälliga olycka. 

De amerikanska kolonisatörerna hade följaktligen flera skäl att åberopa Lockes politiska idéer. Franklin, Washington och Madison var själva slavägare. Fem av den nya republikens sex första presidenter var det. Det var alltså en samling ledande slavägare som vände sig mot den engelska kronan med argumentet att makt kräver samtycke och att individen har rättigheter. Även om detta var i enlighet med Lockes skrifter bar resonemanget likväl på en inre motsägelse. Genom att peka på den fann engelsmännen en tacksam möjlighet att ifrågasätta de amerikanska frihetskämparnas uppriktighet. Den engelska konungens guvernör i Massachusetts frågade retoriskt hur det kom sig att de som talade om de individuella rättigheternas oförytterlighet samtidigt förnekade de svarta invånarna varje antydan av frihet. 

Tesen i Losurdos verk är att den liberalism vi känner från historien sällan förtjänar att betraktas som liberal. Rättigheterna, friheten och jämlikheten, som liberalerna talade sig varma för, var i själva verket avsedda att gälla endast för folk som liknade dem själva. Det är därför inte ur de liberala idéerna som föreställningen om alla människors lika rätt föddes. De liberala friheternas universella giltighet bör i stället förstås som stegvis framtvingade eftergifter, en konsekvens av aktivt motstånd från dem vilkas frihet inte räknades.

Losurdos väldokumenterade påminnelse om liberalismens mörka sidor är utan tvekan både läsvärd och viktig. I hans händer framträder liberalismen som en politisk ideologi mer än som en politisk filosofi. Den blir en ideologi i den meningen att den består av påståenden som syftar till att förgylla redan givna slutsatser. Det är slutsatserna, inte argumenten, som ideologen är anhängare av. Men om det är Losurdos slutsats, måste vi i så fall säga att den liberala politiska filosofin inte existerat? Det skulle betyda att Locke, Grotius och Mill framför allt ville framhäva bestämda slutsatser (vilka sällan var rimliga) och var mindre angelägna om argumenten för dem (vilka oftare var rimliga). Det är emellertid möjligt att, trots Losurdo, läsa dem som politisk-filosofiska texter. Losurdos bok blir då en uppslagsbok över de klassiska liberalernas intellektuella misstag, inte ett avslöjande av deras ideologiska lynne. De liberaler som hävdade individens rätt och samtidigt försvarade slaveriet tänkte fel. De misstog sig på implikationerna av principer de själva förespråkade. Liberalerna erbjöd verkligen argument för allas lika rätt till frihet, även om de själva förnekade att den slutsatsen följde. 

Som Losurdos imponerande bok ger oss exempel på, tänker liberaler inte alltid rätt.

Ett påtagligt intellektuellt förhållningssätt till liberalismen har å andra sidan oxfordfilosofen Alan Ryan som i The Making of Modern Liberalism samlat mer än trettio uppsatser skrivna över fyra decennier om liberalismen och dess centrala problem. För Ryan är det väsentligt att betrakta texter, oavsett när de är skrivna, som ansamlingar av argument. Därmed inbjuds vi som läsare att bedöma argumentens bärkraft. Oavsett om vi läser Locke eller Platon, inleder vi en konversation med den döda författaren utifrån arbetshypotesen att här finns en levande argumentation att ta ställning till. 

För Ryan är konversationen med de liberala klassikerna särskilt betydelsefull eftersom det liberala idéarvet i hög grad gått segrande ur historien. Kritiken mot självsvåldig maktutövning och religiösa dogmer är i dag allmängods och inte längre utmärkande för partier eller individer som väljer att beskriva sig själva som liberala. Som Ryan påpekar växer liberalismen fram under 1600- och 1700-talet som en reaktion mot enväldiga furstar och totaliserande trosläror. Vad som mer sällan uppmärksammas är att liberalismen i mer modern tid också formulerar en kritik mot marknadsekonomin, åtminstone mot dess avarter. De strukturer som hotar individens frihet är inte enbart politiska och religiösa utan också ekonomiska. 

Utan denna insikt vore det svårt att förstå utvecklingen inom samtida liberal politisk filosofi, vilken Ryan ägnar lika mycket uppmärksamhet. Utmärkande för det sena nittonhundratalets främsta liberala tänkare, som exempelvis John Rawls och Ronald Dworkin, är ambitionen att utveckla en liberal tolkning av idén om social och ekonomisk jämlikhet. Utmaningen har varit att förena den hävdvunna kritiken mot politiskt och religiöst förtryck med en kritik mot de sociala och ekonomiska strukturer som begränsar individens frihet.

Den samtida liberala politiska filosofin har samtidigt blivit en alltmer akademisk verksamhet. Likheterna har blivit allt färre, även till formen, med de texter som skrevs av tidigare generationer av liberaler, som exempelvis Locke och Mill. Tidigare syftade de principiella resonemangen till politisk kritik. I dag syftar de oftare till filosofisk kritik. Projektet för dagens liberala filosofer är alltmer renodlat intellektuellt. Trots det bör deras bedrifter bedömas som just sådana, på samma sätt som en gång Lockes försvar för toleransen och Mills försvar för friheten. Den intellektuella bedriften består i att erbjuda genomtänkta argument för en sammanhållen doktrin som utan utopiska överdrifter förenar kraven på politisk frihet, anti-dogmatism och social jämlikhet. 

Just den höga graden av sofistikation hos den samtida liberala politiska filosofin väcker samtidigt anstöt hos somliga. För oxfordstatsvetaren Michael Freeden är problemet att liberalismen i dag förlorat kontakten med den politiska verkligheten. Freeden har under ett par decennier studerat liberalismens politiska tänkande och hans bidrag står i fokus för en rad uppsatser i vänboken Liberalism as Ideology. Essays in Honour of Michael Freeden. Bland bidragen syns främst Freedens lärjungar men också en del kritiker. Och som vanligt är det bland kritikerna som det bästa finns att hämta. Den fråga som sysselsätter flera av bidragen är hur vi bör förstå Freedens kritiska inställning till den samtida och, enligt honom, närmast skolastiska liberala politiska filosofin. Freeden har i flera tidigare verk, tydligast i Political Theory as Ideology, kritiserat Rawls och Dworkin för att vara för upptagna med de filosofiska problemen och för lite med de politiska. 

Trots detta – och något motsägelsefullt – hävdar Freeden samtidigt att deras teorier kan analyseras som politiska ideologier. Detta vore dessutom en radikal tes om Freeden med ideologi avsåg det som vanligen avses med ideologi, nämligen storslagna feltänkanden eller förklädda egenintressen. Men detta är inte vad Freeden menar. Enligt hans ”morfologiska” förståelse av ideologier utmärks de av en viss idémässig struktur som det är vår uppgift att klargöra. För Freeden syftar studiet av en ideologi följaktligen enbart till att systematiskt beskriva hur idéerna inom ett tankesystem förhåller sig till varandra. Frågan är förstås vad en sådan beskrivning tjänar till? Mer intressant är i stället Freedens kritik mot den samtida liberalismens bristande verklighetskontakt som just genom att vara kritisk avviker från den ”morfologiska” metoden. 

Påståendet att en politisk tänkare är verklighetsfrämmande utgör givetvis en effektiv invändning. Ty vore det inte ett misstag att bortse från den politiska verkligheten om det ledde till slutsatser som saknade varje uns av realism eller om de påståenden som framfördes vore empiriskt felaktiga? Detta är dock inte den samtida liberalismens misstag, enligt Freeden. Som Gerald Gaus visar i vänboken, vill Freeden ifrågasätta själva sökandet efter förnuftiga och genomtänkta argument i abstrakta, men inte desto mindre verkliga, principiella problem. En liberal gör bäst i att undvika den verksamheten eftersom sökandet efter förnuftiga politiska ideal är lönlöst. En mer konstruktiv liberalism är i stället den som engagerar sig i den aktuella politiska situationen och med ideologin som vapen hävdar sin ståndpunkt. Mot Freedens kritik finns dock en uppenbar invändning. Den som hävdar att det politisk -filosofiska projektet är lönlöst måste själv visa att det faktiskt förhåller sig så. Och för att visa detta måste han eller hon själv bedriva en politisk-filosofisk argumentation. Men det är förstås vad Freeden själv anser är lönlöst och därför förblir grunden för hans kritik inte heller övertygande. 

Som Losurdos imponerande bok ger oss exempel på, tänker liberaler inte alltid rätt. Tvärtom tycks det i ett historiskt perspektiv vara förfärande vanligt att förena en frihetlig argumentation med slutsatser som rättfärdigar förtryck. Både Losurdo och Freeden tycks i detta se skäl för att betrakta liberalismens klassiker som ideologiska texter. Att det kan vara fruktbart att läsa dem så behöver vi inte tvivla på. Men det finns inte heller något övertygande skäl mot att i stället läsa dem som inlägg i principiellt syftande diskussioner. I så fall bör vi möta dem med argument och lära av deras misstag.

Publicerad i Respons 2012-6