Litteraturvetenskapen vill överlista författaren

Gör följande tankeexperiment! Till höger ett nyupptäckt manuskript med den briljante forskaren X:s tolkning av Hamlet, till vänster ett dokument med Shakespeares egna kommentarer till pjäsen och dess framväxt. Ett kan räddas, medan det andra förstörs omedelbart. Åt vilket håll går du?

Ungefär i mitten av boken Att skriva liv låter litteraturprofessorn Johan Svedjedal sin läsare konfronteras med dilemmat ovan. Eller dilemma och dilemma. För få är väl de som skulle välja det första alternativet, en raffinerad textanalys, framför det andra, textförfattarens egna redogörelser av och reflektioner kring ett stort och närmast sönderanalyserat verk? Visst är vi ändå intresserade av vad Shakespeare hade för avsikter och tankar kring det han skrev, hur decentraliserad författaren än är inom samtida litteraturteori? Svedjedals tankeexperiment får alltså snarare betraktas som del av det försvar för den litterära biografins betydelse som utgör bokens ryggrad samt som en kritisk inlaga i diskussionen om samtida litteraturvetenskaplig teori och metod som enligt hans mening tagit Roland Barthes deklaration av författarens död allt för bokstavligt genom att föraktfullt rynka på näsan åt forskning som faktiskt intresserar sig för ”the doer behind the deed”. Litteraturvetenskapen av i dag präglas helt enkelt av vad Svedjedal beskriver som en antiauktoritär rörelse som försöker överlista författaren och få ett övertag, och där det banala faktum att författaren givetvis inte har full kontroll över sin text eller att författarens avsikter inte sluter en texts betydelse leder till en totaliserande teori där dessa avsikter inte ens får spela rollen som en dimension av vad ett verk är och gör.

Svedjedal, som själv skrivit uppmärksammade biografier om Carl Jonas Love Almqvist, Birger Sjöberg och Karin Boye, är givetvis part i målet. Det gör emellertid inte hans försvar av genren och hans reflektioner kring betydelsen av – och även svårigheterna som det inbegriper – att skriva biografier mindre värdefulla. Svedjedal beskriver biografin som en egendomlig blandform, som ”mellansyskonet i en familj där de andra barnen heter Historia och Roman”. Den lyckade biografin kräver både forskarens vetenskapliga noggrannhet och romanförfattarens litterära skicklighet. Dessutom ska den balansera mellan att berätta både liv och verk, utan att låta dem sammanfalla i varandra eller helt och hållet hållas åtskilda. Som om alla dessa svårigheter inte vore nog dras den litterära biografin med ett dåligt rykte bland både författare och litteraturvetare som inte bara framställer den som parasiterande, sentimentaliserande och sensationslysten utan dessutom som passé. Det är med andra ord en ganska så illa sedd genre vi har att göra med. Det faktum att den säljer gör det inte mycket bättre.

Så varför bemöda sig? Vad är det som gör det värdefullt att skriva litterära biografier? Svedjedals argument för den litterära biografins värde är mångfaldigt. Delvis ser han biografin som en genre som ger oss möjligheten att studera relationen mellan text och kontext. Detta samspel sker alltid genom människor och deras konkreta vardagliga liv. Dessutom tvingar oss biografin till ett multiteoretiskt angreppssätt, där flera aspekter binds samman i syfte att synliggörande en sammanhängande totalitet snarare än att underkasta verket ett teoretiskt ramverk. På så vis kan den ta spjärn mot den alltmer specialiserade forskningens utbredning. Att ta hänsyn till en författares biografi och kontext och erkänna det som någonting som i viss mån begränsar tolkningsmöjligheterna är även ett sätt att motverka vad Svedjedal kallar för en ”global intellektuell tolkningsindustri” vars förutsättning är att den lösgör sig från idéer om intention och kontextuell betydelse för att den ska kunna härja fritt utan hänsyn till det specifika och konkreta. Här tar de anspråk som den litterära biografin gör tillbaka litet av den oinskränkta makt som mordet på författaren har inneburit.

Förutom att diskutera biografins förtjänster och samtidigt kritisera ett slags narcissistiskt forskningsjag som tolkar som hon eller han behagar ger Svedjedal även några konkreta tips på hur arbetet med en litterär biografi kan gå till. Inspirerad av Magnus von Platen talar han om det i termer av ”biograferandets knep och knåp”. Övertygad av Svedjedals argument kring vad den gediget skrivna och framforskade biografin kan lära oss, hoppas jag att många framtida biografer plockar upp dessa verktyg och skriver det som Svedjedal genomgående talar om som ”den goda” biografin.

Publicerad i Respons 2019-3