Liv och dikt fogas samman som ler och långhalm

Han var en charmig sällskapsmänniska i de små sällskapen. Han isolerade sig och blev svag av ensamhet. Han var självupptagen och hade skarp blick för världshändelserna. Arbetstakten var låg, men böckerna är högt älskade.

Att Hjalmar Söderberg (1869–1941) nu fått ännu en biografi är ett tecken på litterär välmåga. Till skillnad från de flesta i hans generation har han lyckats med konststycket att hålla sina verk vid liv. Stilen, känslan, det vakna sinnet – läsarna lockas dit, liksom förläggarna, regissörerna och teaterpubliken.

Jesper Högström slutar med slutet och börjar från början i sin bok Lusten och ensamheten – En biografi över Hjalmar Söderberg. Han berättar om ett känsligt och brutalt mobbat skolbarn i Stockholm som stod utanför och rustade sig med distans och sarkasm. Tidigt visste han att han ville skriva, men några direktförbindelser till författaryrket fanns inte. Efter studentexamen 1888 blev han genom sin pappa Fredriks försänkningar extraordinarie kammarskrivare i Generaltullstyrelsen. Året därpå, samma år som Socialdemokratiska Arbetarepartiet bildades, blev han reformsocialist men det varade inte länge. När Fröken Julie publicerades 1888 skrev han en recension som han traskade upp till Dagens Nyheter med. Han fick nobben men tidningen fick upp ögonen för honom och han började skriva recensioner. Han var nitton år och älskade Strindberg, Herman Bang och Jonas Lie. Han var en målinriktad aktör utrustad med vass penna som så småningom lyckades utvidga sin arbetsyta till tongivande Ord och bild, Figaro, Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet.

Jesper Högströms biografi handlar om livet. Det är en detaljrik, fascinerande och kronologisk berättelse där människorna och miljöerna står på scenen och litteraturen bildar fond. Bäst fungerar boken om man har den klassiska fyrväpplingen någorlunda i minnet: Förvillelser (1895), Martin Bircks ungdom (1901), Doktor Glas (1905) och Den allvarsamma leken (1912) – orsaken till hans litterära överlevnad. Här finns inga utförliga förklaringar till varför böckerna har blivit just klassiker, men de finns där som organiskt material i livsbygget. Det rikliga källmaterialet kommer till tals så att läsaren känner tidspulsen, hör rösterna och märker avståndet. Han utreder ingående Söderbergs äktenskapsproblem, hans kärleksförhållanden, brottningen med prestationskraven och positionen som berömd författare under seklets första decennier.

I uppväxtskildringen föregriper Högström gärna livsförloppet genom att låta senare offentliga minnen och litterära verk färga berättelsen om barndomen och ungdomsåren. Det är mycket ”skulle komma att”, ”skulle han återkomma till” och ”skulle bli” som kastar läsaren in i framtiden och rubbar närvaron i brevens, dagböckernas och tidens nu, i pojkens stunder och tonåringens idiom. Den unge Hjalmar överskuggas av den berömde Söderberg. Obekymrad om litteraturvetenskapens sträckta pekfinger låter Högström liv och dikt fogas samman som ler och långhalm. Människor och händelser filtreras genom den söderbergska prosans skarpa iakttagelser. Det är förståeligt med tanke på hans oemotståndliga karakteristiker och blixtinfall, och det bekräftar Högströms uppfattning att ”det var ändå när han lade sig närmast verkligheten som det han skrev blev som mest levande”. Men det är – trots närheten till livet – fiktiva skapelser, sprungna ur ett temperament. Att upprätta direktkontakt mellan litteraturen och den historiska verkligheten är ibland befriande, men också försåtligt. Det ger diktaren ett litet för lättköpt tolkningsförsprång och det avförtrollar litteraturen, gör den liksom en smula förkrympt och skuggar det som sträcker sig bortom och utanför.

Det är nu inte så Jesper Högström ser på Söderbergs verk. Han känner rymden och den ”klara tanken”. I den eleganta analysen av mästerverket Doktor Glas stryker han under den komplexitet som går bortom författaren. Snarare handlar det om metoden. Det är en balansgång för varje biografiskrivare.

Men den sarkastiska hållningen spårar Högström också till pojkens minnen av att ha hånats som omanlig och den unge mannens bittra insikt om att han aldrig skulle förmå leva upp till det ”bredaxlade” mansideal som kvinnorna föll för.

Med avstamp i barndomsåren som Söderberg behöll i levande minne fortsätter Högström in mot genombrottstiden. Efter en termin i Uppsala bestämde Hjalmar sig för att slå igenom i Stockholm och han blev så småningom inlemmad i de litterära och kulturella kotterier som räknade in Henning Berger, Bo Bergman, Tor Hedberg, Verner von Heidenstam, John Landquist, Oscar Levertin, Sven Lidman och Ernest Thiel. Högström beskriver en sexistisk, sunkig miljö där kulturmännen styrde på kaféerna, restaurangerna och redaktionerna. Uppflammande konflikter fick konstellationerna att förskjutas. Kitsligheten, raljansen och falskspelet låg ständigt på lur i den konkurrensutsatta miljön. Det dracks ymnigt ur de centrala Stockholmsbrunnarna Anglais, Grand, Rydbergs, Kronprinsen och Operabaren. Man betalade för sex i den utbredda prostitutionen och gifte sig sedan med de anständiga flickorna som var ouppnåeliga före äktenskapet. Kvinnoföraktet var grovt och utbrett och Söderberg drog sitt strå till stacken. Biografin sammanlänkar klokt personen och tiden i sina orsaksförklaringar. Ett exempel är Söderbergs nedlåtande attityd mot ”damlitteraturen”. Hans inställning delades av åtskilliga manliga kolleger och vittnar om hur kvinnorna effektivt definierades ut ur den litterära gemenskapen genom föreställningen att grunden för verkligt konstnärskap – individualitet och form – hörde manligheten till. Söderbergs reaktionära kvinnosyn manifesterade sig ytterst i hans uttryckliga motstånd mot kvinnors rösträtt.

Men den sarkastiska hållningen spårar Högström också till pojkens minnen av att ha hånats som omanlig och den unge mannens bittra insikt om att han aldrig skulle förmå leva upp till det ”bredaxlade” mansideal som kvinnorna föll för. Han skrattade nog inte åt Elin Wägners elaka respons på föraktet mot rösträttskvinnorna i Hjärtats oro 1909, citerat av Högström: ”Hjalmar Söderberg tar, med sin lilla förtjusande brist på varje falsk blygsamhet, för givet, att kvinnosakskvinnan i enrum med sig själv vanmäktigt önskar att hon vore en man. Jag bara frågar, skulle Hjalmar Söderberg själv kanske vilja vara en?”

Som vi vet såg Söderberg också de strukturer som gödde förtrycket och biografin är lyhörd inför litteraturens blick på samhällets syn på kvinnors sexualitet. Samtidigt handlar det om visioner, just visioner om kärleken, som Högström formulerar det i en fin analys av Martin Bircks ungdom. Visst var Söderberg berömd som inkännande kvinnoskildrare, skriver han. ”Men noga besett handlar det ofta om hennes rättigheter som ’erotisk’ varelse”, sällan som intellektuell eller politisk samtalspartner.”

År 1895 romandebuterade han med Förvillelser. Att den (och författaren) blev skälld för okysk och manierad och utlöste en fejd var bara gynnsamt enligt Högström, som kartlägger de aktuella aktörernas positioner och kapitalplaceringar på det litterära fältet. Det stämmer nog. Så brukar det i det långa loppet vara med litterära fejder. Författaren själv blev förklarligt nog nedslagen. Hans stora litterära genombrott skulle komma först 1901 med Martin Bircks ungdom. Innan dess mötte han den förmögna byggmästardottern Märta Abenius.

De träffades diskret – alltid detta diskret – i hans hyresrum med låst dörr, och den då tolvåriga grannen Tora Dahl minns att hon hörde honom skratta. Det var ovanligt att höra Hjalmar Söderberg skratta.

Bokens tyngsta del ägnas åt det olyckliga första äktenskapet som fick livslånga konsekvenser för honom, hans hustru Märta och barnen Dora, Tom och Mikael. Högström skildrar utförligt ett förhållande som redan från början tycks ha varit dödsdömt. Snart inleddes den utdragna helvetesvandring som först 1916 juridiskt resulterade i skilsmässa. Det är hjärtslitande läsning. Jag sänder en tacksamhetens tanke till det svenska nittonhundratalets välfärdsutveckling – en reformerad skilsmässo- och jämställdhetslagstiftning, modern sjukvård, föräldraförsäkring och offentlig barnomsorg skulle åtminstone praktiskt ha underlättat livet för den sargade familjen Söderberg.

Det var en elak brygd av Märtas sjukdom (svår reumatism och psykisk ohälsa), Hjalmars sviktande litterära självkänsla, otrohet och ostadiga arbetsdisciplin samt en usel ekonomi. ”Hjalle sitter, och det är möjligt att han också tänker”, var kollegan Per Hallströms beskrivning. Det litterära genombrottet förbättrade ingenting och snart började de leva i parallella världar. Märta flyttade mellan olika vårdhem, barnen mellan olika bostäder och barnjungfrur och Hjalmar mellan olika krogar. 1902 inledde han sitt fyraåriga förhållande med beundrarinnan Maria von Platen. Det kraschade på samma gång som äktenskapet. 1907 träffade Hjalmar kontoristen Emilie Voss i Köpenhamn, med vilken han under, ja, största diskretion, fick dottern Betty 1910, mitt under sammanbrottsåren. Det var ett samliv i stormens öga som varade i över tre decennier och sanktionerades med vigsel 1917.

Skulderna växte, fordringsägarna jagade. Med behjälplighet från Hjalmars krets blev Märta 1908 förklarad sinnessjuk och fråntagen vårdnaden om barnen. Johan Cullberg och Björn Sahlin, som skrivit boken om parets ”äktenskapskatastrof”, (2014) hävdar att det inte fanns någon grund för diagnosen och tvångsvården. Högström lutar sig mot deras genomgång av sjukjournalernas nedsättande dom. Följderna blev förödande. Om Söderbergs relation till barnen konstaterar han med blicken på mannen och tiden:

Men han förmådde inte omsätta sin kärlek i praktisk handling. Han var inte otypisk för en man ur sin tids urbana borgerlighet: hushåll och barnaskötsel var helt enkelt inte hans område. Men han drev sin hjälplöshet i fråga om sina barn mycket långt. Just där känner man sig benägen att instämma i Oscar Levertins hårda omdöme om Hjalmar Söderberg: att han var en man utan vilja, utan ryggrad, att han var en man över bord.

Högström är tydlig med sin bild av Söderberg som bekväm, opraktisk och rädd för bråk. Kanske blir hans självupptagenhet särskilt synlig i dag för att vi ser honom på tröskeln till Sveriges moderna, sociala genombrott. Hela sitt liv hade han kvinnor omkring sig som skötte hans hushåll och barn och mäklade i hans privata och ekonomiska problem. Bure Holmbäck, som skrev den första stora levnadsteckningen 1988, kritiserades för idealisering; Högström väjer inte för det låga. Söderberg var ryggradslös när han vältrade över ansvaret på andra: ”Lisen Bonnier [förläggaren Karl Otto Bonniers hustru som bistod barnen] blev ytterligare en av alla dessa kvinnor som städade upp efter honom och lät familjegossen förbli i sin bubbla”. En annan var systern Frida som agerade klippa för både barnen och brodern. Brevväxlingen mellan henne och Hjalmar besvarar många frågor i biografin, men hon förblir trots sitt inflytande underligt konturlös.

Ett vitalt stråk hos Söderberg var hans kritiska konsekvens kring samtidshot som väckte frågor om strukturellt våld, människovärde och yttrandefrihet. Högström slår fast bilden av författaren som tog ställning och ropade på klarsyn i sina antifascistiska texter men också i sin religions- och dogmkritiska granskning. Hans antinazistiska aktivitet expanderade snabbt vid Hitlers maktövertagande 1933. Här framträder en modern publicist som inte tycktes kunna låta bli att försöka axla det ansvar som författarkallet skänkt honom.

Högström hanterar ett stort källmaterial och bygger sin berättelse på brev, dagböcker, anteckningar och minnestexter av skilda slag. Det är rikligt med citat, så rikligt att han kunde ha ersatt en del triviala utdrag med egna ord, särskilt som han skriver engagerat och tillgängligt. Materialet är hämtat från ett tiotal arkiv och bibliotek, men det saknas både käll- och litteraturförteckning. Det är en brist i en bok där också litteraturforskaren har mycket stoff att hämta.

Högström omvärderar och drar nya slutsatser om skeenden i Söderbergs liv – märkligt vore det annars. Men hans relation till tidigare forskning är ogenomskinlig. Bure Holmbäck nämns i förbigående på ett ställe och saknas i personregistret som tyvärr tycks begränsa sig till tidsperiodens aktörer. Högström gör andra bedömningar om till exempel Söderbergs alkoholberoende (allvarligare), försummelserna och det bristande ansvarstagandet gentemot familjen (tyngre) och handlingsförlamningen (djupare). Mellan Holmbäck och Högström ligger ju också nya verk om Maria von Platen (Kurt Mälarstedt 2006) och Märta Söderberg (Johan Cullberg och Björn Sahlin 2014), som med ljuset på kvinnorna radikalt förskjuter perspektiven. Högström bygger som sagt sin framställning av Märtas sjukdom på det senare, men forskningsdialogen lämnar han därhän, den som gör att man bättre förstår den historiska värderingsprocess som biografiskrivandet erbjuder, där varje ny författare mejslar ut sin egen skulptur över diktarlivet.

Detta ser Jesper Högström i Söderbergs väsen: å ena sidan hans ”strama stilkänsla och intellektuella hederlighet”, å den andra ”snålhet och känslomässig stumhet”. Det går förstås inte att krympa ett liv till två rader, men där ligger ändå en ingång till biografin, till viljan och lusten att se hela människan och sätta samman en rolig och begriplig berättelse. I den känns Hjalmar Söderberg både gammal och ny.

Publicerad i Respons 2018-1