Livets hårda plantskola

Tidigt i våras, då det kunde anas att den skulle bli olik alla tidigare, hetsade jag på min hyresvärd som lovat ordna en pallkrage att odla i. Jag mejlade och ringde med en sällan skådad iver, gränsande till desperation, för det kändes avgörande att börja i tid. Frön ska sås, plantor förkultiveras, sedermera avhärdas och utplanteras. Jag fick min lilla odlingslott och sedan dess har allt hopp jag äger projicerats på denna kubikmeter jord.

Och min lägenhet förvandlades till livets hårda plantskola för grönkål och broccoli: de for ut och in från balkongens hetta och minusgrader när jag kämpade för att hålla de små gröna vid liv. När frosten slutligen hade gett vika och det var dags att komma ut i lådan inser jag nybörjarmisstaget att ha sått långt mer än jag har plats för, så mina späda grönsaksbarn får åka på kollo hos vänner och bekanta.

Den karantänliknande livsstilen har såklart orsakat denna odlarmani. De stora och långväga planerna har fått ge vika för de lokala, små och långsamma. Men det är något mer känslostyrt i görningen. Krisen och oron, ovissheten inför framtiden leder till ett starkt begär att odla sin trädgård, en drift att återerövra livets mest grundläggande beståndsdelar.

Den neurotiska störningen under coronakrisens anala period utmärktes av ett bunkrande av toalettpapper – det var också då vi lärde oss att tvätta händerna och blev fixerade vid renhet.

Ångest som psykisk energi har en tendens att omvandlas till mer eller mindre funktionella symptom och symbolhandlingar. Vi kan analysera våra symptom under våren litet fritt utifrån Freuds idé om den psykosexuella utvecklingens stadier. Den neurotiska störningen under coronakrisens anala period utmärktes av ett bunkrande av toalettpapper – det var också då vi lärde oss att tvätta händerna och blev fixerade vid renhet. Under den orala fasen ökade alkoholkonsumtionen markant och tobaksindustrin jublade: för första gången sedan 60-talet säger forskningen att rökning faktiskt motverkar sjukdom! När oidipuskomplexet tog fart började starka känslor av kärlek och hat att riktas mot auktoritetspersoner: vem vill du ligga med eller döda i fantasin?

Nu har åtminstone jag av utmattning hamnat i en latensfas där inte mycket händer och jag nöjer mig med att se de små plantorna växa till sig dag för dag. Påtandet i jorden är ett så handfast och enkelt sätt att ta litet kontroll över en väldigt avgränsad del av tillvaron. Om drömmen är självförsörjning och oberoende av samhällsföräldrarna, så är pallkragen som att få ett dockhus att leka med. Den kommer inte att rädda mig från svält om apokalypsen kommer, men den ger känslan av kompetens och glädjen av framsteg, vilket leder bort från tankarna på undergången.

Kanske är vi i början av en ny grön våg. En vän skickar mig en recension av boken The Well-Gardened Mind av Sue Stuart-Smith, i vilken författaren kombinerar tankar från litteratur och psykoanalys med sina egna erfarenheter som trädgårdsodlande psykoterapeut. Hon argumenterar för att odlandet kan grunda oss i en splittrad tid. Tempot i trädgården är långsamt och gynnsamt för att låta tankar och känslor få ro, vi rensar ogräs från sinnet och vattnar vår själ.

Tillfredsställelsen i att se ett frö bli en planta ger en konkret erfarenhet av att framtiden finns och att livet är cykliskt och lika verkligt som döden. När vi kultiverar jorden kultiverar vi samtidigt vår omsorg om världen. Dessa tankar har såklart förts fram av en lång rad tänkare genom historien: fler än Voltaire, Jung och Wordsworth har vandrat genom idealiserade trädgårdar. Ett nyromantiskt ”tillbaka till naturen” måste ta med det bästa från förr och blicka mot en hållbar framtid. Den stora frågan är hur jorden ska brukas för att inte utarmas, men samtidigt föda alla hungriga. Kan fler få ta del av odlandets glädje och grundande lugn, utan att vi landar i en lika utopisk som asocial idé om självhushållning? Min nuvarande odlingslott i livet har knappast utrymme för fantasier om oberoende. Men självförsörjande på odlariver har jag redan blivit.

Publicerad i Respons 2020-3