Maktkampen om känslorna på 70-talet

Att vara känslokall var i det närmaste att betrakta som en synd i 1970-talets svenska samhälle. Det var däremot rimligt att känna skam, empati, upprördhet, ja till och med ilska, inför en mängd fenomen. Alla känslor, särskilt de starkaste, skulle gärna lyftas fram och ventileras, såväl i politiska diskussioner som i sovrummet eller finrummet. Detta visas av forskarna bakom antologin Känslornas revolution – Kärlek, ilska och lycka på 1970-talet. Den vill belysa vikten av känslor som socialt och politiskt bindemedel under detta händelserika decennium i svensk historia. 1970-talet förknippas bland annat med olika upproriska tendenser, alternativa familjekonstellationer och vänsterradikalism. Forskningen har uppmärksammat decenniet genom en mängd olika analyser av exempelvis radikala politiska rörelser, teater, konst, litteratur och film. I antologin görs ytterligare ett försök att utifrån ett starkt kontextualiserande perspektiv fördjupa förståelsen för perioden, denna gång alltså med känslorna i centrum.

Utgångspunkten för antologin är påståendet att känslor är historiska, det vill säga att varje tid har ett säreget sätt att formulera känslor på. Vissa känslor är önskvärda, rentav påbjudna, medan andra hamnar i bakgrunden eller inte tillåts uttryckas i samma utsträckning. De känslor som faktiskt upplevs styrs i någon mån alltid av de känslonormer som råder i en viss tid. Vare sig man väljer att leva efter samtidens känsloideal eller bryta mot dem, är det omöjligt att inte låta sig påverkas av de normer som bildas kring känslolivet. Vem som har makten att definiera dessa normer och vad som är den drivande kraften bakom en förändring av rådande känslonormer är emellertid inte givet.

I Jens Ljunggrens inledning definieras fältet känslohistoria, som antologin i sin helhet är ett bidrag till, så här: ”Känslohistoria handlar om att förstå hur sådana känsloregler har kommit till, hur de sett ut, fungerat och förändrats samt varför de kommit till och vilken social, politisk och kulturell betydelse de haft.” En ständig maktkamp pågår i varje tid om rätten att få definiera ”inte bara hur människor i sträng mening tänker utan också hur de känner samt vem som har rätt att uppleva vilka känslor i vilka sammanhang”. I antologin samlas forskare inom historia, idéhistoria och filmvetenskap för att studera detta utifrån olika perspektiv.

En av de stora förtjänsterna med boken är rikedomen av material som har använts för skribenternas ingångar till 1970-talets känslohistoria. Snarare än att undersöka klassiska verk inom film, konst och litteratur, tas utgångspunkten i exempelvis tidskrifter, remissvar och annan dokumentation knuten till särskilda rörelser, politiska partier eller intressegrupper i samtiden. Bland annat undersöks hur vrede hanterades i SAP (Sveriges socialdemokratiska arbetareparti) för att bemöta nya krav och utmaningar i samtiden av Jens Ljunggren, medan empatins roll för Svenska Chilekommittén undersöks av Yulia Gradskova. De olika materialkategorierna bäddar för en fyllig beskrivning, det Clifford Geertz kallat ”a thick description”, av såväl känslors sociala och politiska implikationer som av tidsperioden. Detta är också något som antologin som helhet lyckas med, även om jag som läsare också ibland upplever att materialet kunde ha kommit ännu mer till sin rätt i de enskilda bidragen. En del skribenter tycks på grund av omfånget ha fått svepa över sitt material mer översiktligt än andra, vilket lämnar en med känslan av att en del förblir outsagt.

I sådana artiklar som håller sig till ett mer avgränsat material blir andemeningen lättare att ta till sig. Ingrid Ryberg tar exempelvis sin utgångspunkt i två homosexuella frigörelsefilmer – Bögjävlar och Kvinnan i ditt liv är du, båda från 1977 – och visar på ett intressant sätt hur de högt hållna ambitionerna om att fungera frigörande för homosexuella kunde motsägas av vissa ambivalenta känslor hos filmskaparna själva. Rybergs bidrag visar hur det ibland kunde råda diskrepans mellan de politiskt påbjudna känslorna och de mer personligt upplevda. Överlag är dessa nyanser mellan känslor på olika plan, politiskt och individuellt, något som antologin i sin helhet belyser och problematiserar.

Bidragen om känslor i arbetslivet, skrivna av Kristoffer Ekberg och Linnea Tillema, är exempel på nya perspektiv både på 1970-talet och känslors samhälleliga roll. Ekberg jämför i sin artikel hur lycka formulerades inom ramen för arbetsliv hos kollektivrörelser på landsbygden och inom ramen för en återkommande företagskonferens. De två undersökta områdena visar olika sätt att förhålla sig till och formulera något slags norm för hur man kunde uppleva lycka genom arbete. En intressant aspekt är att denna tidpunkt, någonstans mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, identifieras som början till ett nytt sätt att tala om förvärvsarbete. Löntagaren ställdes inför nya förväntningar om att vara lycklig i sitt arbete och krav på att själv ta ansvar för att skapa denna lycka. Tillemas artikel visar hur kurser i sensitivitetsträning, inspirerade av New Age-rörelsen, formulerade nya känslomässiga krav och ideal för ledarskap. Den nya sortens chef skulle kämpa emot trångsynthet och stelhet hos sig själv och andra, öppna sina sinnen, bejaka sitt inre känsloliv och gärna experimentera med sina känslor för att nå bättre självkännedom.

Rybergs bidrag visar hur det ibland kunde råda diskrepans mellan de politiskt påbjudna känslorna och de mer personligt upplevda.

Det är uppfriskande att antologin på detta sätt inte stannar vid att belysa de mest alternativa eller vänstervridna falanger som oftast tenderar att förknippas med 1970-talet utan verkligen belyser perioden från många olika håll. Fokuseringen på känslouttryck och känslonormer fungerar också på ett förtjänstfullt sätt sammanhållande för de olika bidragen. Boken fungerar därmed som en infallsrik historieskrivning som kan läsas som en helhet från början till slut. Till den givande läsupplevelsen bidrar också bokens formgivning, som förtjänar en längre kommentar. Appell förlag och formgivaren Eva Wilsson har skapat en bok som på många sätt förstärker 1970-talskänslan genom det materiella utförandet, allt ifrån typografi och färgsättning av rubriker och bilder till själva omslaget, vars illustration påminner om exempelvis bilder av Monica Schultz, som var en flitigt använd illustratör i böcker, veckotidningar och många andra sammanhang under 1970-talet.

En av de saker som boken i sin helhet försöker hävda är att individen ställdes inför känslomässiga förväntningar och krav under 1970-talet som, om de inte var helt nya, åtminstone tog sig allt starkare uttryck under denna tid. Var och en förväntades vara en ”emotionell och autentisk människa” och detta var något som både kunde upplevas som ett löfte och ett hot av den enskilda individen, eftersom det också blev ett slags krav att leva upp till. Lagändringar förenklade att ta ut skilsmässa och gav förbättrade villkor för löntagare, men förändringarna förde också med sig en föreställning om att det var den enskilde individens eget fel om hon eller han inte kunde känna sig lycklig i sitt familjeliv, arbetsliv, sexliv och så vidare.

Efter att ha övertygats om hur präglat 1970-talet var av känslornas starka laddning frågar jag mig hur det hade varit att ta del av liknande undersökningar om exempelvis 1950-talet eller 1990-talet. Låter sig denna typ av frågor ställas lika framgångsrikt i alla tider eller passar vissa perioder bättre än andra för känslostudier? Utifall detta gäng forskare eller några andra skulle ta sig an andra decennier för framtida antologier med känslohistoriskt perspektiv hoppas jag att de använder samma förlag. Som historiskt intresserad skulle man då kunna se fram emot en spännande serieutgivning i Appells regi, som dessutom skulle göra sig fint i bokhyllan.

Publicerad i Respons 2017-4