Med blicken ställd mot eftervärlden

Likt en deckare börjar Hugo Nordland sin nya populärvetenskapliga biografi över Gustav III med en skildring av stunden innan mordet. Det är den 16 mars 1792 och Gustav, som är högst medveten om den fientlighet som råder mot honom i huvudstadens adelskretsar, mottar under sin supé ett anonymt varningsmeddelande om att ett attentat planeras mot honom på maskeradbalen samma kväll. Hans sällskap avråder honom att gå dit. Men Gustav går oförskräckt dit ändå – och slutar aftonen med en lönnlig avlossad pistolkula vid vänstra höften. Inom ett par veckor kommer han att avlida av skadorna. Överlevaren är biografins titel; den kunde för övrigt också passat bra för en deckare.

Givet skottet på operan kanske det kan synas ironiskt att kalla Gustav III för en överlevare, men Nordland visar i sin bok hur detta epitet verkligen stämmer på ett djupare plan. Inte bara för att han, som Nordland framhäver, var »en mästare i det politiskt omöjliga«. Utan även för att Gustav III verkligen tillhör en av de gestalter som förblivit en levande del av det allmänna historiemedvetandet, och som påfallande många, även i senare tider, känner antingen beundran eller ressentiment för, något som konstvetaren Hedvig Mårdh visat i sin studie av olika filmatiseringar av kungens liv. Bland historiens dimmor är Gustav III en gestalt som glöder.

Bokens prolog börjar alltså vid det dramatiska slutet, men i övrigt går Nordland traditionellt kronologiskt till väga. I nio kapitel, samt prolog och epilog, på sammanräknat omkring 350 sidor – vartill kommer slutnoter, käll- och litteraturförteckning samt ett välbehövligt personregister – berättas historien om Gustavs liv, från födelse till begravning. Jag föreställer mig att balans och jämnvikt har varit honnörsord för författaren. Genom hela framställningen växlas sömlöst mellan Gustavs känslomässiga vedermödor och hans större politiska ambitioner. Frågor om läsning, teater och akademier ger variation till utläggningar om kungens taktiska lister vid riksdagar och de utrikespolitiska förvecklingarna med Danmark och Ryssland.

Givet skottet på operan kanske det kan synas ironiskt att kalla Gustav III för en överlevare, men Nordland visar i sin bok hur detta epitet verkligen stämmer på ett djupare plan.

Själv skulle jag kanske hellre fått fördjupningar om mer outredda frågor, som Gustavs tankar om religion, eller hans näringspolitik, än den förhållandevis utförliga genomgången av skärmytslingar och taktiska beslut i fält under Ryska kriget. Fast Nordland är skicklig på att skriva just krigshistoria, så för andra läsare kan detta avsnitt säkert utgöra en av bokens höjdpunkter.

Nordland ger även förhållandevis rikligt utrymme till frågan om Gustav III:s faderskap till Gustav IV Adolf. Han redogör utförligt för hovstallmästare Adolf Fredrik Muncks egen frispråkiga skildring av sitt mellanhavande som sex­instruktör för kungaparet, vilken endast hänvisats till mer kortfattat och förtäckt av Gustavs tidigare biografer (även om den återgetts i Oscar Nikulas biografi om Munck från 1992, från vilken Nordland här hämtar sin information). Detta avsnitt skulle möjligen kunna framstå som omotiverat snaskigt, men ryktet om tronföljaren som frukten av en illegitim förbindelse mellan Munck och drottning Sofia Magdalena var verkligen av avgörande politisk betydelse. Det var en källa till giftig ryktesspridning vid tiden, som också ledde till kungens brytning med sin mor Lovisa Ulrika, och som sedermera kom att få reella konsekvenser vid avsättandet av Gustav IV Adolf från tronen. Detta större sammanhang kunde möjligen ha tydliggjorts ytterligare. Jag ställer mig även lite frågande till att Nordland utan egentlig kommentar använder Hedvig Elisabet Charlottas dagbok som återkommande källa för ögonblicksbilder, trots att hertiginnan nog är att anse som mer än lovligt tendentiös i detta fall (sakfrågan påverkade ju tämligen direkt hennes möjligheter att själv bli drottning). Som helhet är dock balansen mellan åskådliggörande och förklaring välavvägd.

Nordland berättar med en föredömlig lätthet. Meningarna är mestadels korta och i aktiv form. Likafullt saknar texten vare sig rytmisk variation eller finess. För att hålla uppe tempot används regelmässigt cliffhangers (ytterligare en affinitet med spänningslitteraturen): »Tiden var knapp. Ville han [Gustav III] överleva som regent måste han själv ta initiativet.« Det är kanske inte originellt, men greppet fyller sin avsedda verkan. Genomgångarna av de invecklande konflikterna i den kungliga hovmiljön får en nerv som driver berättelsen.

Nordlands biografi är av den typ som är inriktad mot »människan« snarare än »tiden«; kungens personlighet och gärningar ges ett större utrymme än den sociala-, politiska- och kulturella kontexten. Bägge aspekter finns dock med, och det görs många pedagogiska förklaringar av olika företeelser. Som exempel kan nämnas diskussionen om mutornas roll i frihetstidens politik, där Nordland belyser hur mutor »i praktiken möjliggjorde inte bara partiväsendet utan också åtskilliga enskilda riksdagsmäns politiska deltagande överhuvudtaget«, eftersom de var tvungna att resa till huvudstaden och där stå för sitt eget uppehälle. Mutorna främjade således ett socialt breddat riksdagsdeltagande, en tanke närmast hämtad från historikern Erik Bodensten. Den breda ­acceptansen av mutan på 1700-talet framstår därigenom som mindre obegripligt. På samma vis förklaras logiken bakom kungens beslut att stundtals agera inkognito som »greven av Gotland« under resor, liksom, med enkla ord, vad en cour var för något: »ett slags högstatus­mingel där människor ur eliten hade möjlighet att träffa kungafamiljen och knyta andra kontakter.« Den inom konsthistorien viktiga Gustavianska stilen beskrivs koncist som »ett slags spinoff från nyklassicismen«, vars drag i sin tur förklaras. Poängerna som sådana är väletablerade inom tidigare forskning, vilket Nordland erkännsamt påpekar, och de sammanfattas på ett för läsaren allmänbildande sätt. 

Nordland klargör vidare några vanliga missförstånd. Han påpekar exempelvis att den namnstämpel, varmed det antagits att rådet under frihetstiden styrt landet utan Adolf Fredriks medverkan, egentligen kringgärdades av mycket regleringar och i praktiken sällan brukades. Det finns trevligt nog också en bild på den beryktade stämpeln. Nordland klargör även att det gustavianska enväldet, åtminstone i teorin, faktiskt alls inte var något envälde vid införandet av 1772 års regeringsform, som ännu byggde på en maktdelningsprincip. Någon egentlig envåldshärskare blev Gustav först med Förenings- och säkerhetsakten 1789. Även det utmärkt populär vetenskap: historien tillåts vara komplex utan att för den skull bli svårbegriplig.

Genomgångarna av de invecklande konflikterna i den kungliga hovmiljön får en nerv som driver berättelsen.

Vilken position intar då Nordland i förhållande till den tidigare forskningen? Vad gäller specialarbeten inriktade mot olika sidor av Gustavs verksamhet framstår genomgången som helhet mönstergill. I bakgrundsteckningen av frihetstidens politiska system finns insikter från Jonas Nordin och Karin Sennefelt refererade; i avsnittet om Gustavs uppfostran och utbildning tas såväl Beth Hennings som Marie-Christine Skunckes studier upp; för att ge en bild av kungens talekonst, liksom det påverkansmaskineri som stod i hans tjänst, anförs slutsatser från Mikael Alm, Henrika Tandefelt, Jennie Nell och Sara Ekström. Och så vidare. Inläsningen har varit solid. 

I relation till de tre renodlade biografier som skrivits efter 1950 – Beth Hennings Gustav III – En biografi (1957), Erik Lönnroths Den stora rollen – Kung Gustaf III spelad av honom själv (1986) och Leif Landens Gustaf III – En biografi (2004) – så väljer Nordland en medelväg i sin värdering av den avporträtterade. Hennings var i grunden hyllande, medan Lönnroth främst var kritisk. Nordland menar för sin del i epilogen, i implicit diskussion med andra som skrivit om kungen, att »Gustav III:s komplexa mångsidighet gör att han varken låter sig hyllas eller fördömas utan reservation«. Denna medelväg var förvisso även Landens credo, men här skulle jag hålla Nordlands skildring för den starkare i kraft av sin klara stil och sitt mer precisa politiskhistoriska omdöme. Landens bok är förvisso läsvärd, särskilt för sin rika kulturskildring, men den tyngs av en del oklara spekulationer kring exempelvis konspirationen vid kungamordet, något som Nordland nogsamt undviker genom att hålla sig till etablerade fakta. 

Ibland kan jag möjligen sakna det temperament och den personliga färgning som finns hos Lönnroth. Denne trampade kanske snett i vissa av sina psykologiseringar, som exempelvis att kungen skulle varit »hysterisk«. Men det finns hos Lönnroth en tydlig story som med personlig röst berättades i biografins form: den om en man för vilken hela världen var en teater, och som på scenen intog rollen av en hjältekung. Och Nordland själv har ju egentligen en liknande tes, som tydligt avspeglar sig i de (något lösryckta) citat av Gustavs egen hand som inleder varje kapitel: nämligen att Gustav III agerade med blicken ställd mot eftervärlden, för att i framtida historieskrivning fungera som en förebild. Denna tanke, som Sven Delblanc i sin avhandling om gustavianska lovtal kallat »eftervärldsdoktrinen« (Ära och minne från 1965 – en titel som saknas i litteraturlistan), återverkar nämligen ofta i Gustavs handlingsmotiv, så som Nordland framställer dem.

I stället för att se Gustav III som skådespelare gestaltande sig själv, går det kanske att se honom som levandes sina egna memoarer? Av ren nyfikenhet hade jag gärna sett tydligare ställningstaganden av Nordlands egen röst i tolkningen och värderingen av det berättade. Men det kan också sägas att förpassandet av berättaren till bakgrunden är ett stilistiskt beslut som har många fördelar. 

Den breda acceptansen av mutan på 1700-talet framstår därigenom kanske inte som lika obegriplig.

Till bokens övriga värden förtjänar därutöver den vackra formgivningen att framhävas: ett stort antal högupplösta bilder och kartor, liksom 1700-talsmässiga vinjetter, förhöjer nöjet att bläddra i boken.

För egen del skulle jag av författaren gärna läsa fortsättningsbiografier, kanske om Gustavs mer okända bröder, Carl och Fredrik Adolf. Till läsare som är nyfikna på Gustav III, det svenska 1700-talet – eller bara på spännande biografier i stort – kan jag varmt rekommendera Överlevaren.