Med fingrarna i jorden

Ingen blev nog mer förvånad än min far när jag började odla. Som barn fick jag visserligen plocka jordgubbar, vinbär och hallon i de stora trädgårdsland han anlade och skötte med stor omsorg, men jag gick aldrig dit om jag inte var tvungen. En gång fick jag i uppgift att hämta potatis, men grävde i stället upp en planta med bönor. Denna fadäs roade min far kungligt och jag kan ännu bli häcklad för det. 

Som 23-åring flyttade jag ändå ut på landet och redan första året planterade jag fruktträd, anlade en blomsterrabatt och grävde ett trädgårdsland. Jag ville leva ett ekologiskt hållbart liv och producera min egen mat och min iver var stor. För stor. Rabatten hamnade för skuggigt och grönsakslandet i den blötaste delen av trädgården. Morötterna ruttnade i jorden. Året därpå grävde jag ett nytt land. Det låg visserligen på ett torrare ställe, men i en sluttning med jord så mager att den i stället vägrade hålla något vatten. Och så där höll jag på. 

Jag sökte kunskap i trädgårdsböcker av Lena Israelsson och Lars-Eric Samuelsson, men framför allt lät jag trädgården själv vara min läromästare. Inget kan på ett tydligare vis berätta vad som fungerar än växter som frodas eller slokar. Hur många buskar och blommor har jag haft ihjäl i min trädgård? Fler än jag vill räkna. Clematis, amerikanska blåbär, riddarsporrar, minikiwi, rosor, pioner – alla har de dött i min slarviga omvårdnad och raskt har jag farit till plantskolan och köpt nytt. Ofta helt andra växter än jag planerat eftersom de tilltalade mig i stunden.

I (Boken om) Min trädgård, som kommit i pocketupplaga denna vår, berättar den amerikanska författaren Jamaica Kincaid humoristiskt om hur ha-begär kan drabba trädgårdsälskare. Hon tittar i en katalog för att beställa potatis och blir distraherad:

…det var bland blomfröerna som jag förlorade mig: tre paket vardera av luktärterna »Old spice« och »Early Mammoth«. Var jag ska så dem vet jag inte än, men alla ska i jorden; det finns inget som heter för mycket luktärt. Dessutom beställde jag purpurklätt, fjädernejlika, en digitalis, lövkoja och dubbel mariaklocka. Jag beställde alla de blommorna och lite jungfrun i det gröna (från Smith and Hawken), daglilja, praktklocka, malva och många andra blommor som jag tycker är vackra i sig själva, och bortsåg fullständigt från Gertrude Jekylls förmaningar om färgkombinationer, komplementära eller kontrasterande.

Med åren har mina inköp på plantskolan blivit färre. Jag har gett upp hoppet om svårodlade växter som blå bergvallmo och kinkiga clematissorter, samtidigt som mina ambitioner har förändrats. Min kunskap om trädgården och dess förutsättningar har efter trettio år på samma plats också blivit allt bättre.

I min trädgård finns sedan länge fruktträd, höns, växthus, grönsaksland och blomsterrabatter. Till de nyare tillskotten hör en damm, en äng och ett valnötsträd. Min trädgård är i ständig förändring och det är nu det vilda och det ätbara som engagerar mig mest. Vissa delar av trädgården har alltid fått vara ganska oskötta, så att jag kunnat plocka vildhallon och björnbär och njuta av ängsbräsma, backtrav och tjärblomster, men nu vill jag få ännu fler inhemska örter att trivas, locka salamandrar och skräddare till dammen och fjärilar till blommorna. Min senaste ambition är att motarbeta de växter som riskerar att ta över. Det stora syrenbuskaget doftar ljuvligt när det blommar, men syrenen anses ha mycket hög risk för invasivitet, liksom scillorna som jag tidigare glatt mig åt när de sprider sig över gräsmattan. Kan jag byta syrenhäcken mot hassel och skogsolvon, och scillan mot vårlök? Och hur kan min familj, i klimatkrisens tidevarv, bli ännu mer självförsörjande på mat? Kanske ska mer av gräsmattan få bli potatisland?

De lite för många besöken på olika plantskolor har i hög utsträckning ersatts av kompostvändande, tillverkning av biokol och gödselköp hos bonden. Är inte jorden bra så vill ändå inget växa. En av de bästa dagarna för några somrar sedan var när några förbipasserande grannar frågade vad jag egentligen har för jord i växthuset, med tanke på att mina tomater växte så bra, och jag fick svara: »Min egen blandning!«

I Sverige har man hittat spår av åkerogräs tillsammans med säd, vilket tyder på att jordarna var gödslade redan när trattbägarkulturens människor tog med sig odlingen till Skandinavien runt 4000 år före vår tideräkning.

Jakten på den perfekta gödseln utgör en stor del av många trädgårdsodlares vedermödor och så länge vi människor har odlat har vi troligen också försökt förbättra jorden. I Sverige har man hittat spår av åkerogräs tillsammans med säd, vilket tyder på att jordarna var gödslade redan när trattbägarkulturens människor tog med sig odlingen till Skandinavien runt 4000 år före vår tideräkning. Åkerogräsen i fråga kräver nämligen näringsrik jord. Om detta och mycket annat kan man läsa i Kungliga Vitterhetsakademiens forskarantologi Svensk trädgårdshistoria (2021), ett nyligen avslutat praktverk i tre band som tar sig an den svenska trädgårdens kulturhistoria från forntid och fram till i dag. I dess första del, som behandlar förhistoria och medeltid, berättar arkeobotanikern Jens Heimdahl hur åkerbruk av säd blev allt vanligare under senare delen av bronsåldern, vilket hänger samman med att vinterstallande av betesdjur gav gödsel. Utgrävningar visar att människor som levde i vårt land de första århundradena efter vår tideräknings början använde köksavfall som ben och kol för att berika odlingsbäddar där det bland annat växte kål, rovor och olika kryddväxter.

I den del av serien som behandlar perioden 1500 till 1800 står att läsa att gödning under medeltiden var en bristvara, särskilt i städerna där kål- och örtagårdar bidrog väsentligt till mathållningen. Utöver dynga från husdjur fick man därför använda allt som man hade till hands – hushållsavfall, aska och latrin. 

Efter hand utvecklades hanteringen av jordens gödning. Trädgårdshistorikern Maria Löfgren berättar i Trädgårdsmästarens orangeri (2023) att trädgårdsmästarna redan på 1600-talet hade egna recept på gödsel som de ogärna delade med andra eftersom de kunde göra skillnaden mellan framgång och misslyckande. Det gav hög status i överklassen att ha vackra och välnärda citrusträd och andra exotiska växter i sitt glashus. Men kunskaperna om jorden hämtades under 1600-talet ändå fortfarande i hög grad från antikens författare. Ett recept från kejsar Konstantin som ännu spreds stadgade att man i en djup grop skulle lägga dynga från olika djur, avfall från garverier, sjögräs och halm och blanda detta med urin och vatten. Annat som rekommenderades att gödsla med var lupiner, ruttna träd och aska – vilket faktiskt inte låter helt olikt den hügelbädd jag anlagt i trädgården efter modernt tyskt koncept.

I en trädgårdsbok från 1731 argumenterade trädgårdsmästaren Johan Kammecker emellertid för att den bästa gödningen var människoexkrementer, eftersom »menniskan är det förnämsta och ädlaste skapade Creatur«. En annan 1700-talsförfattare menade att jorden från gravar utgjorde bra gödsel. Den skulle blandas med människofett och läggas kring roten på orangeriträd. 

Det låter makabert men kanske är vi på väg dit igen? I Tyskland och USA är numera en metod för att göra mull av avlidnas kroppar tillåten. Processen innebär att den döde läggs på en bädd av halm och träflis i en uppvärmd kammare för optimal nedbrytning. Min man och jag skämtar om att han ska odla svamp i mullen efter mig och bjuda våra vänner på en omelett. Vad skulle de säga då? Men egentligen är det så jag vill ha det. Gräv ner min mull och låt mig bidra! Får jag välja ger jag gärna näring åt en äppellund där människor kan plocka frukt. Eller kanske kan mina kvarlevor få hamna i en skolträdgård där barn och unga får lära sig att odla sin egen mat? 

År 1857 publicerades skriften Trädgårdsbok för allmogen, som fick stor spridning. I den propagerade författaren tillika Sveriges första pomolog Olof Eneroth för anläggandet av skolträdgårdar, med argumentet att inre och yttre odling speglar varandra. Det vill säga: odling och bildning hör ihop. Han ansåg att man kunde avläsa hur kulturellt högtstående en nation är genom att betrakta dess trädgårdskultur.

Denna uppfattning var talande för Eneroths samtid. I folkskoleseminariestadgan från 1914 beskrivs hur en institution för lärarutbildning skulle utformas, med skolträdgård, park, köksträdgård, fruktträdgård och idrottsplats, så att blivande lärare kunde få de kunskaper de behövde. Under 1900-talets första decennier anlades undervisningsträdgårdar vid många skolor. Dessa var ibland lärarnas egna trädgårdsland, vilket fick vissa föräldrar att protestera mot att barnen fick utföra gratisarbete.

I sitt bidrag i Svensk trädgårdshistoria – 1800- och 1900-tal slår konstvetaren Catharina Nolin ändå fast att 1900-talet, sett ur ett trädgårdsperspektiv, var barnens århundrade. De fick stoppa händerna i jorden, lära sig odla och känna igen växter. Lärandet var i högsta grad praktiskt, inte bara teoretiskt. Barnen betraktades i sig som små plantor som skulle skolas upp. Tyskans Kindergarten betyder ju ordagrant barnträdgård, och det kallade man också de första förskolorna i Sverige. Min egen farmor, som utbildat sig till just barnträdgårdslärarinna, höll fast vid denna benämning när jag var liten, vilket klingade mycket exotiskt i mina öron. Barnträdgård – det lät onekligen som något alldeles extra att få leka i en sådan. Till andra ord i vår utbildningsvokabulär där resterna av trädgårdens centrala bildningsroll kan skönjas hör »seminarium«, som betyder fröodling, och som också var beteckningen på den första utbildningen för folkskollärare under artonhundratalet.

Det var inte bara barn som skulle fostras genom trädgårdsarbete och odling. Flera böcker uppmanade landsbygdens befolkning att både odla mer frukt och grönt och göra sina trädgårdar vackrare, berättar Nolin vidare. På många håll öppnades herrgårdsparkerna för de underlydande. Offentliga parker, planteringar och lekplatser började också anläggas. Denna stadsplanering präglar fortfarande många svenska samhällen, med stora parker i det som då var utkanten av städerna och mer centralt belägna parker i anslutning till tågstationerna. I Norrköping finns ett tidigt exempel på en så kallad parkpromenad, ett spatserstråk i stadsmiljö, där alléer och planteringar kantar vägar för både fordon och gående, vilka anlades i många svenska städer under andra halvan av 1800-talet. 

Vistelser i en högt kultiverad miljö ansågs förbättra sedlighet och moral och trädgårdsarbete tänktes främja hälsa och ge friska och meningsfulla liv. Parker och odlingar anlades inte minst runt sjukhus och mentalsjukhus, där patienter fick sköta blommor och grönsaker. 

Här fanns en emancipatorisk potential som Catharina Nolin berättar om i sin bok Kvinnliga trädgårdsarkitekter i Sverige. Pedagogen Ellen Key var en av många som framhöll att kvinnor var särskilt lämpade för trädgårdsyrket, eftersom det vårdande och moderliga draget ansågs finnas självklart inneboende hos dem. Från 1890-talet var Fredrika Bremerförbundet en av de viktigaste rösterna i opinionsarbetet för kvinnors möjligheter att arbeta med trädgårdsdesign och rådgivning. Detta skulle ge kvinnor andra alternativ till egen försörjning än lärarinneyrket, som annars var en av få yrkesbanor öppna för kvinnor. Eftersom trädgårdsskötsel ingick i lärarutbildningen redan från 1860-talet hade många kvinnor dessutom redan grundliga kunskaper på området. Förbundet propagerade framför allt för att bildade kvinnor skulle driva frågan om trädgården som yrkesarena för kvinnor, men man uppmuntrade också kvinnor från enklare förhållanden till sådant arbete och delade ut stipendier för utbildning och studieresor. I sin bok ger Nolin stort utrymme åt de kvinnliga trädgårdsarkitekter som gick i bräschen och tog plats i skapandet av parker och trädgårdar runt om i Sverige, som Ruth Brandberg, Ulla Molin, Ester Claesson, Ulla Bodorff och många fler. 

Förbundet propagerade framför allt för att bildade kvinnor skulle driva frågan om trädgården som yrkesarena för kvinnor, men man uppmuntrade också kvinnor från enklare förhållanden till sådant arbete och delade ut stipendier för utbildning och studieresor.

Ett annat exempel på hur befolkningen skulle fostras genom trädgårdsarbete och odling var egnahemsrörelsen som initierades i slutet av 1800-talet med syfte att ge skötsamma familjer möjlighet att driva småjordbruk eller att bygga hus med trädgård för egen odling. Det var en folkrörelse som föddes på landsbygden och spreds till städerna. Den första egnahemsföreningen bildades i Motala i Östergötland 1892 och drev på politiskt för bland annat rimliga bostadslån för mindre bemedlade familjer. Motalaföreningen köpte också fastigheter som styckades upp och såldes vidare. Konceptet spreds till andra delar av Sverige och även över gränsen till Norge. De första statliga lånen för att bygga egnahemshus delades ut 1905. Lånen gavs till mindre bemedlade arbetare och beviljades av lokala egnahemskommittéer som kunde ställa krav på nykterhet, fast anställning eller egna arbetsinsatser under byggandet. Vid denna tid var emigrationen till Nordamerika stor och 1907 bildades Nationalföreningen mot emigrationen, som också den propagerade för bättre möjligheter till eget boende och odling i småbruk och villaträdgårdar. 

Tanken var att trädgårdarna och de nya självhushållningsidealen skulle bidra till matförsörjning, men också få bukt med proletarisering, arbetslöshet, fattigdom och radikalisering. Trädgården tog tid i anspråk, tid som annars kunde slösas på mindre uppbyggliga sysselsättningar. På det sättet tillskrevs trädgården makt att kunna förändra både samhället och människorna genom att främja flit, sparsamhet och nykterhet. Under en period blev trädgården rent av en spridd metafor för ett idealsamhälle där kloka ledare odlade medborgarna. Det välordnade Schweiz beskrevs till exempel som en välskött trädgård. 

I slutet av 1800-talet växte även kolonirörelsen fram. I samma anda som många andra folkrörelser ansågs de små odlingslotterna, utöver att ge frukt och grönsaker, bidra till att barnen fick frisk luft, stärka familjebanden och främja mannens nykterhet. Det myckna odlandet avspeglades i frökatalogernas omfattande utbud av fröer vid denna tid. 

Med första världskriget fick koloniträdgårdarna dessutom betydelse för att motverka matbrist. Odlingsytor öppnades också i allmänna parker. Aktivister försökte få fler att ta till spaden genom uppmaningar som »Odla i vår, slipper ni svält i höst« och »Alla odla potatis utom de tråkiga« (kanske inte den bästa marknadsföringen av trädgårdsarbete). Trädgårdsförfattaren Ellen Nordenstreng uppmanade den som kunde att offra blomrabatterna för att i stället så bönor, ärter och kål, berättar Catharina Nolin i Svensk trädgårdshistoria 1800- och 1900-tal.

Blomsterrabatter har annars varit ett ideal runt hus och trädgårdsgång under stora delar av 1900-talet. Det kan spåras tillbaka till Olof Eneroths trädgårdsbok från 1857. I den skriver han fram en hierarki bland trädgårdens växtlighet: högst står köksväxterna, därefter kommer fruktträd och bärbuskar och sist prydnadsväxter och blommor. Blommorna behövdes visserligen inte för att få mat för dagen, men bidrog till att höja hemkänsla och trevnad. Trädgårdslandet skulle ligga nära bostaden och fruktträden skulle rama in trädgården, där bärbuskar, grönsaker och potatis skulle arrangeras i prydliga rader. Prydnadsväxterna fick gärna kompletteras med rosenbuskar och en lövsal, exempelvis i form av en syrenberså. Jag kan konstatera att detta ideal även har präglat min uppfattning om hur en trädgård ska se ut, trots att jag i stora delar avvikit från det. Till viss del har jag gjort det av lättja och influenser från andra skolor och till viss del har jag gjort det av nödtvång − en bohuslänsk trädgård med mycket berg i dagen sätter gränser för symmetri och raka rader. 

Men vid mitten av 1900-talet fick 1800-talets trädgårdsidéer konkurrens av andra. Rationalitet var det nya ledordet på många fronter i samhället. Under 1950-talet reformerades mentalvården, medicinering med psykofarmaka ersatte aktiviteter och terapi i trädgården. I hemmen började färdigmat smyga sig in och att odla själv betraktades alltmer som något smutsigt, tröttande och onödigt; allt var ju så enkelt att få tag på i affären. En trädgård skulle nu framför allt vara lättskött och praktisk. 

Med denna utveckling minskade plantskolornas utbud; fruktträd och bärbuskar ersattes av städsegröna barrträd och gräsmatta. Den stora mångfalden av grönsaksfröer, potatissorter och fruktträd krympte till en rännil, som Inger Olausson berättar i sitt bidrag i Svensk trädgårdshistoria – 1800- och 1900-tal. Hon beskriver vidare att man dock redan på 1980-talet kunde se en återgång till mer varierade och blomsterrika trädgårdar med idéer hämtade från England om bland annat olika rum i trädgården. Trädgårdsjournalister som Karin Berglund och Lotte Möller hade stort inflytande med sina reportage och böcker som beskrev trädgårdar och odlande som ett lustfyllt skapande. Även landskapsarkitekten Ulf Nordfjell, med sin förkärlek för perenner i kombination med olika grässorter, nämns som betydelsefull för trädgårdsidealen i slutet av 1900-talet.

Vad vi har haft våra trädgårdar till har skiftat genom historien: matförsörjning, odling av örter för magiska riter eller medicin, lyst, samvaro och statusjakt. Idealen har också skiftat, från sträng tuktan till efterliknande av naturen själv. Trots den rika forskningen och utgivningen på området är vår långa trädgårdskulturhistoria på andra sätt i viss mån dåligt utredd och dokumenterad. Som Catharina Nolin lyfter i sin bok bedrivs inget aktivt arbete för att bevara eller skydda äldre trädgårdar och inga myndigheter eller museer ansvarar för att samla in och bevara ritningar efter trädgårdsarkitekter.

Viktigt arbete görs emellertid av Jordbruksverkets program för odlad mångfald, Pom, som strävar efter att bevara och sprida kulturarvsväxter, det vill säga odlade växter med en lång historia i Sverige. Dessa sorter kan vara mer robusta, i mindre behov av konstgödsling och dessutom lättare att få fram egna fröer från än de mer moderna och förädlade. Ett varierat utbud av växter och sorter ökar chanserna att hitta sådant som går bra att odla under nya klimatförutsättningar. Om detta arbete berättar forskarna Katarina Saltzman, Carina Sjöholm och Tina Westerlund i Rötter i rörelse – Kulturarv på trädgårdens marknader. De beskriver även andra moderna processer för att bevara och sprida kunskaper om trädgårdars och trädgårdsväxters kulturhistoria. Här ingår arbetet med att bevara och odla kulturarvsväxter i den nationella genbanken i Alnarp samt varumärket Grönt kulturarv, som förvaltas av Statens lantbruksuniversitet (SLU), men som är fritt att använda för alla som vill producera och sälja växter som uppfyller de kriterier som Pom ställt upp.

Författarna beskriver på ett vackert sätt hur växter och människor samverkar och har utbyte av varandra. De lutar sig mot bland andra socialantropologen Tim Ingold som menar att alla organismer, mänskliga och icke mänskliga, kan förstås som biosociala – det vill säga: allt som lever är relationellt och ständigt föränderligt. En annan antropolog som nämns är Natasha Myers, som utforskat olika aspekter av samspel mellan människor och växter. 

Kanske är vi alla på väg mot insikten att vi lever i en tid då det kan vara klokt att stå för åtminstone en del av den egna matförsörjningen? Av de som svarar att deras odlingsintresse ökat anger drygt var fjärde klimatkrisen som skäl. Andra vanliga svar är oro för krig och konflikter. 

Myers sätt att beskriva detta samspel som en process av långsam, prövande och improviserad involvering i varandras liv har jag själv erfarit i min egen trädgård. Ju mer lyhörd jag har blivit för växternas behov – och inte bara för mina egna drömmar och mål – desto vackrare och rikare har min trädgård blivit, och desto större skördarna. I arbetet med att sköta en trädgård blir det, som Saltzman, Sjöholm och Westerlund skriver, »uppenbart att trädgårdar bildas genom processer som involverar icke mänskliga, såväl som mänskliga handlingar, och överskrider gränserna mellan vad som vanligtvis förstås som natur och kultur«. En trädgård skapas av människor, växter och djur tillsammans och när jag samarbetar med dem belönas jag med både skönhet, förankring och stark hemhörighet på platsen där jag lever. Trädgården ger mig också alltmer mat. Det beror delvis på att skördarna blir bättre när jag är mer följsam, men det är också en följd av att jag – precis som många andra – utökar mina trädgårdsland.

Såväl klimatet som samhällsordningen är i omdaning och risken är överhängande för oroliga tider där vår matförsörjning påverkas av både internationella konflikter och missväxt. Siffror från en undersökning beställd av Fritidsodlingens riksorganisation (FOR) visar på ett ökande intresse för odling för egen konsumtion och av dem som redan odlat ätbart ett tag har hela 33 procent gjort arealen större de senaste tio åren. Människor sår och skördar i sina trädgårdar, på kolonilotter eller i stadens gemensamma rum – ibland med de styrandes välsignelse och ibland i form av gerillaodling på eget initiativ. Olika rörelser för självhushållning och lokal resiliens formas och kunskap delas tillsammans med fröer och sticklingar. Allt färre tycker att det är underligt att göra sin egen surkål, trots att sådan går att köpa billigt i affären. 

Kanske är vi alla på väg mot insikten att vi lever i en tid då det kan vara klokt att stå för åtminstone en del av den egna matförsörjningen? Av de som svarar att deras odlingsintresse ökat anger drygt var fjärde klimatkrisen som skäl. Andra vanliga svar är oro för krig och konflikter. 

I Sverige finns i dag 30 000 hektar trädgårdsyta som är bevuxen med fruktträd, bärbuskar och köksväxter. Sammantaget har dessa ytor potential att ge oss 700 000 ton grödor. Den totala grönytan i våra trädgårdar är dock hela 275 000 hektar, vilket SLU menar utgör en viktig reservyta för livsmedelsproduktion. Som det ser ut i dag räcker jordbruket inom landets gränser långt ifrån till för att mätta alla invånare, men om krisen eller kriget väl kommer kan vi alltså ändå vara glada över att vi har så gott om gräsmattor som ganska lätt kan omvandlas till grönsaksland. Och också gott om människor med i alla fall basala kunskaper i odling. Drygt hälften av Sveriges befolkning bidrar med åtminstone något ätbart till det egna hushållet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap uppmanar alla att stärka sin hemberedskap genom att odla det och där man kan, om det så bara är på fönsterbrädet.

Miljöorganisationer, biologer och ekologer uppmuntrar oss också att erbjuda mat och skydd för alla andra levande organismer och våra nutida trädgårdar fylls inte bara av grönsaker utan blir också allt vildare. En undersökning från samarbetsorganet Rikare trädgård visar på ett växande engagemang för den biologiska mångfalden bland trädgårdsägare och att fler och fler gör konkreta insatser, som att se till att det finns vatten i trädgården för insekter, fåglar och smådjur, eller sätter upp insektshotell och komposterar själva. I FOR:s undersökning uppger 51 procent att de gynnar den biologiska mångfalden i sin trädgård genom att till exempel montera upp fågelholkar, anlägga en äng eller odla många olika sorters växter. Stora organisationer, som FOR, WWF och Naturskyddsföreningen, driver projekt för att få fler att gynna den biologiska mångfalden i trädgården, och intresset hos trädgårdsinnehavarna syns i att många stora trädgårdsföretag utökat sitt utbud av inhemska växter. 

Om trädgården förr var en plats för det tämjda, importerade och framavlade blir den nu i stället alltmer en fristad för den natur som är tillbakaträngd på alla andra håll.

Om trädgården förr var en plats för det tämjda, importerade och framavlade blir den nu i stället alltmer en fristad för den natur som är tillbakaträngd på alla andra håll. Det vilda och det tuktade får byta plats, den artfattiga och välklippta gräsmattan ersätts åtminstone delvis av äng; och grenar och trädgårdsavfall får ligga kvar i något hörn för att gynna groddjur, igelkottar och insekter, och fågel- och insektsholkar är standardinredning i många trädgårdar. Kanske blir återinförandet av torrdassen nästa fluga, så att vi kan sluta skölja bort näringen som behövs till våra odlingar?

Jag skulle inte heller bli förvånad om skolträdgårdarna blir vanliga igen. Martin Rees, futurolog, professor i astrofysik, före detta ordförande för den brittiska vetenskapsakademin Royal Society och författare till Om framtiden − Mänsklighetens utmaningar, menar att något av det viktigaste vi kan skicka med unga är en förståelse för vår naturliga omgivning och principerna för biosfären och klimatet. Skolan behöver också ge kunskaper som möjliggör överlevnad i ett havererat samhälle, skriver han. Det kan låta dystopiskt men om vi ska utgå från kända fakta om vart världen är på väg är det rationellt. Grundläggande odlingskunskaper är viktigt kunnande för framtiden. 

Min trädgård är en annan än min fars, men jag är honom djupt tacksam för att han i mig inympade idén att odla min egen mat. Han har också gett mig många goda råd och mycket praktisk hjälp sedan jag blev gammal och klok nog att be om dem i stället för att chansa mig fram. Jag lär mig hela tiden mer, av honom, grannar, vänner och böcker – och av växterna och själva jorden. Om mitt odlande gjort mig till en moraliskt mer högtstående människa, som man menade på 1800-talet, är tveksamt men det har helt visst gjort mig till en gladare och lugnare.

Trädgården både som fristad och som verktyg för att förändra och förbättra samhället – idealen omformas och fortlever. Åter gäller: fingrarna i jorden, för hälsan, försörjningen, beredskapen, hemhörigheten och gemenskapen med allt levande.