Mer pratglad middagsgäst än renässansmänniska

Johan Frostegård är en internmedicinsk forskare som vet mycket om mycket. Det gör han heller ingen hemlighet av. Tvärtom. I sin nya bok Evolutionen och jag öser han villigt ur sitt ymnighetshorn av lärdom. Här flödar det av kunskap om allt från Bob Dylan till de allvarligt patogena följderna av långvarigt inflammatoriska tillstånd – och mycket däremellan. Inte att undra på att han på bakfliken till boken beskrivs som en renässansmänniska.

Men Frostegård har också ett övergripande ärende med den bildningsresa han bjuder läsaren på, det att utreda relationen mellan å ena sidan de opersonliga krafter som inverkar på mänskligt tänkande och beteende och å andra sidan människans egenmakt. Det är den överordnade frågan. Den är klassisk. Tidigt i framställningen föreslår han ett svar på den. I kontrast till det han kallar den sociala konstruktivismen hävdar han att våra jag är determinerade, det vill säga att vi inte kan ”frigöra oss från vår evolutionära historia” (s. 22), att ”det vi gärna ser som typiskt mänskligt […] i någon form [kan] visas ha ett djuriskt ursprung” (s. 35), vilket inte jävas av människans inbyggda flexibilitet […] som för övrigt också tycks gälla som en fördel vid sexuell reproduktion (s. 22, 48). Så här fortsätter det. Ungefär mitt i framställningen finner han det ”osannolikt” att generna inte har inverkat och fortsätter att inverka på arbetsfördelningen mellan män och kvinnor (s. 172), och längre fram vädrar han uppfattningen att ”mikroorganismer av alla de slag kan påverka våra jag” (s. 229, 230), att människan har en medfödd moralisk förmåga (s. 309) men också härbärgerar en lika medfödd hämndmekanism (s. 311).

Saken kan tyckas klar vad Frostegård angår: vi människor har inte mycket att säga till om då det gäller vårt öde. Men så enkelt är det inte. Återkommande resonemang om hur determinerade vi människor är interfolieras nämligen av klangfulla påståenden med den rakt motsatta innebörden. På ett ställe heter det att vårt ”beteende […]inte [är] på något vis determinerat” (s. 130). Och strax efter att ha antagit att könsarbetsdelningen delvis är genetiskt betingad (s. 172) säger författaren att vi ”inte [är] determinerade av vår biologi när det gäller beteende” (s. 178). Litet senare gör Frostegård antagandet att det naturliga urvalet opererar i vårt medvetande (s. 211), för att på nästa sida (s. 212) åter påstå att vi inte är determinerade.

Man kan bli snurrig för mindre. Alla uppfattningar finns och alla kan få sitt och alla kan hänvisa till sina favoritställen i Skriften. Annat hade det varit om författaren samlat och konsekvent hade hävdat att det är både–och, även om detta i och för sig knappast hade varit en nyhet. Men att osystematiskt låta det svänga fram och tillbaka skapar förvirring.

Det råder inget tvivel om att rasismen är en svårutrotad tankefigur eller mentalitet.

Frostegårds resonemang är nu inte bara osammanhängande. Mot slutet, när han tycks återvända till en deterministisk position, är det dessutom smått obehagligt. Här uttrycker han nämligen en förmodan att vi ”är rasister av naturen”, även om denna förmodan strax mildras något till att vi nog inte är det i den ”klassiska betydelsen” (s. 320). Innebörden är att människor favoriserar den egna gruppen och det har historien inte lyckats ändra på (s. 321). Han distanserar sig också från ”de som kallar sig antirasister” (s. 323). ”De”, alltså inte han = Frostegård? Eller? Den determinism som författaren då och då ”vänder ner” har här alltså åter ”vänts upp”. Var det dit han syftade?

Det råder inget tvivel om att rasismen är en svårutrotad tankefigur eller mentalitet. Men det är också ställt utom tvivel att människor, givet sin genuppsättning, under långa perioder av kulturell evolution successivt lyckats utsträcka kretsen av de människor som de anser sig ha moraliska förpliktelser gentemot, utöver familjen via lokalsamhället till nationen och i vissa fall därutöver. Det är ingen stabil utveckling – det sker ständiga regresser – men den långsiktiga trenden kan ändå urskiljas. Dessutom uppträder grupptänkandet kanske lika ofta i form av politisk solidaritet mellan obesläktade individer som mellan etniska eller genetiska likar. Till det kan läggas den långsiktiga nedgången i det individuella dödliga våldet, något som Frostegård själv noterar i sin bok. Detta visar på kraften i den kulturella evolutionen, vilket författaren här och var visar insikt om, dels på ett allmänt plan (s. 53), dels med exempel på eldens inflytande över vår biologi (s. 99) eller omvänt genom uppkomsten av nya sjukdomar som följd av den kulturella evolutionen (s. 128), etcetera. Här tycker jag dock att Frostegård förbiser att vi människor lyckats bli fler och fler och äldre och äldre. Vår hittillsvarande anpassning till skiftande villkor har alltså inte varit så bristfällig som han vill göra gällande (kap. 9, särskilt s. 143) – frånsett att vi möjligen är på väg att till sist göra slut på vår försörjningsbas.

Men det är just bara här och var som det glimtar till, för svaret på bokens överordnade fråga undflyr författaren. I varje fall undflyr det läsaren.

Det hela blir inte bättre av det oklara resonemanget om den redan i sig själv oklara memetiken. Memen skulle vara kulturens motsvarighet till genen inom biologin. Men i motsats till genen kan den inte avgränsas på något tydligt sätt, vilket Frostegård erkänner utan att ta konsekvenserna av (s. 52–53). Enligt min mening lägger begreppet inget till andra mer produktiva begrepp för mänskligt tänkande, såsom ”idé”, ”föreställning” etcetera. Snarare skapar det förvirring, särskilt genom att memerna framstår och framställs som aktörer, modellerade på oss människor. Så som Frostegård beskriver dem blir memerna till personligheter, trots att han vet att de inte är det. Så här heter det om dem på ett ställe i boken (s. 117): ”Man kan förstå att de är beredda att gå långt för att hålla sig kvar – hos oss – samt för att bekämpa andra memer – andra kulturer och berättelser – som vill ta deras plats.” Som han ser det håller memerna till och med på att ta över; de flyttar fram sina positioner som något slags invasionsarmé i våra själar. Det sker på bekostnad av vissa områden i hjärnan som är ”förnuftiga” och memfria (s. 64, 77, 133–134). Det hela är extremt oklart – och improduktivt. Och det blir inte klarare av ett besläktat resonemang om ”själen som information som använder hjärnan som ett slags […] värddjur” (s. 198) eller då memernas frammarsch plötsligt likställs med kulturens ökade betydelse.

Ännu ett besvärande inslag i boken är den epistemologiska relativism Frostegård ger uttryck för. Mitt en bok full av påståenden med obestridliga sanningsanspråk säger han sig vara bara ”måttligt intresserad av frågan om verklighetens sanna natur”(s. 152). Diagnoser är fiktion (s. 116–117) med mera, med mera. Ovanpå detta den vanliga pseudo-kantianska självmotsägelsen att hjärnan är så och så konstruerad så att vi inte kan veta något direkt … utom tydligen just att hjärnan är så konstruerad. Här förs resonemanget med referenser till vad Lars Gyllensten en gång hade att säga om fotografiet (s. 147): ”[Vad] som gör fotografi till en konst … är att det vi ser inte är objektivt. Snarare är det selekterat av vårt evolutionärt utvecklade synminne” – som vi alltså kan veta något om! Och så den tröttsamt upprepade och för makrofysiska företeelser irrelevanta referensen till kvantmekaniken och Niels Bohr (s. 158, 334).

Möjligen kan denna momentant uppdykande relativism, mitt i kaskaden av påståenden om hur världen och människan egentligen är beskaffade, associeras till Frostegårds återkommande funderingar kring religionen (till exempel s. 27, 56, 70, 80, 145, 150, 154, 322, 340, 342). Finns det en vettig religiositet som man ”rentav [kan] tro på om man är vetenskapligt orienterad?” frågar han sig. ”Själv tror jag att så är fallet”, blir svaret (s. 342). Det har planterats här och var genom hela framställningen. Så sker till exempel på det ställe där han dessutom smälter samman det som tycks mig vara hans egen religiositet med en postmodernism och med önskan om att samtidigt kunna stå för ett vetenskapligt förhållningssätt (s. 150): ”Ett bra kriterium på både vetenskap och religion är kanske om de fungerar, snarare än att de beskriver sanningen om olika världar.” Men för det första går det inte att komma runt sina sanningsanspråk med en sådan retorisk figur. Att något fungerar är liktydigt med att det är sant att det fungerar. För det andra, vad är en fungerande vetenskap om den inte producerar kunskap, det vill säga välgrundade försanthållanden?

Jag har alltså stora problem med Evolutionen och jag. Frostegård reser en stor och viktig fråga, men avhandlar den inte på något systematiskt eller konsekvent sätt. Det vinglar hit och dit, och det gör det också i tematiskt hänseende. Gång på gång associerar sig författaren bort från huvudspåret till sidoresonemang om än det ena, än det andra. Ett exempel på det är diskussionen om syfilis och dess inverkan på psyket. Den deterministiska idén här är att det jag som vi tror oss regera över kan vara hjälplöst utlämnat åt inverkan från en kroppslig sjukdom. Så är det i det här fallet, och där kunde det stanna, även om fallet i sig inte räcker för generella slutsatser om jagets svaga position. Men Frostegård stannar inte här, utan driver iväg till den ena spekulationen efter den andra om Shakespeare led av sjukdomen, eller Nietzsche eller Hitler och så vidare. Varför? Det har ju ingen som helst betydelse för den huvudfråga författaren deklarerar att han söker utforska.

Att läsa Evolutionen och jag är som att sitta som en stum och imponerad gäst vid en middagsbjudning och lyssna till sällskapets mest lärda och mest talföra gäst, utbredande sig om allt mellan himmel och jord. När författaren till den här boken i sådan grad vindlar sig iväg från sin huvudfråga, som dessutom ges ett otydligt och motsägelsefullt svar, kan man undra varför han ger ut den här boken. Vad är det han vill oss? Vilket är hans egentliga ärende?

Det är inget fel att göra en trevande framställning, att göra ett tema av att det är svårt att komma till ett avgörande i en grundläggande fråga. Men om ett sådant sökande skrivsätt ska vara meningsfullt för läsaren måste det göras överlagt och explicit, inte vara en serie påståenden som motsäger varandra på ett oklart och oöverlagt sätt. Hur skulle det bli om Frostegård sammanfattade sina tankar på tjugo eller varför inte tio sidor, om han skar bort allt som saknar samband med hans överordnade fråga och i stället gick raka vägen fram? Skulle framställningen vara klarare då, stramare och mer konsistent?

Publicerad i Respons 2018-1