Michael Tapper kommenterar Tommy Gustafssons recension av hans bok »Snuten i skymningslandet«

Michael Tapper

Det är naturligtvis smickrande att recenseras av en kollega i en seriös tidskrift som Respons. Jag har emellertid några synpunkter på Tommy Gustafssons invändningar.

1. Gustafsson ifrågasätter mitt urval av författare och föreslår en rad kvinnor och andra namn, som Arne Dahl. Som påpekas i inledningen till min bok skriver jag om svenska medelklassmän ur 68-generationen som i kriminalgenren – närmare bestämt polisberättelsen, även kallad proceduralen – skildrar svenska medelklassmän i en samtidspolitisk kontext. Dit hör inte Arne Dahl, inte heller de kvinnliga författare Gustafsson listar. Fokus ligger på den konservativa, patriarkala kriminalgenretraditionen i svensk tappning som Sjöwall-Wahlöö sade sig vilja bryta med. Nesser har en given plats på grund av ålder, politisk bakgrund och kön och för att hans påhittade Maardam-miljö är en mentalitetens spelplats för det svenska 1990-talet. Att det blir mer summariskt i slutkapitlen beror helt enkelt på att analyserna följer resonemang som introducerats i tidigare kapitel.

2. Gustafsson kritiserar att jag inkluderar både litteratur och film i en filmvetenskaplig avhandling. Det menar jag är oundvikligt om man vill analysera genren. 1900-talet är filmens århundrade, något som i hög grad har influerat de andra medierna och konstarterna. Kriminalgenren är ett bra exempel. Redan Vic Suneson refererade ymnigt till amerikansk film noir. Per Wahlöö hade arbetat både som kriminaljournalist och filmkritiker innan han blev författare och senare också manusförfattare för den svenska kriminalfilmens stilbildare Arne Mattsson. Filmens och framför allt det dokumentära reportagets inflytande från Direct Cinema och Cinéma Verité är påtagligt i Sjöwall-Wahlöös sakliga tonläge, miljöskildringar och i dialogpartier som ser ut som förhörsprotokoll. ”Dokumentär” blir också ett av nyckelorden i mottagandet och kom att färga både genren och genrekritiken i decennier framöver. Och den som läst Roslund & Hellströms rafflande Tre sekunder förvånas inte över att den köptes för filmatisering av 20th Century Fox – den är som skriven för film.

3. Gustafsson klagar på min omfattande historiska kontextualisering som sidospår i ämnet. Inte mycket forskning är gjord om kriminalgenren, vilket förvånar med tanke på genrens popularitet. Min 864 sidor tjocka bok ska därför utifrån omfattande arkivstudier och forskningsmaterial – tusen referenser i litteraturlistan och minst lika många recensioner – ses som en kartläggning av ett relativt outforskat fält. Eftersom författarna och även flera av filmmakarna (till exempel Bo Widerberg och Kjell Sundvall) utifrån sina politiska bakgrunder har uttalat ideologiska avsikter med sina konstnärskap är det särskilt viktigt att sätta in dessa i ett sammanhang, inte bara genrehistoriskt utan också idéhistoriskt. Annars blir verken obegripliga. Detsamma gäller deras avsikter att påverka samtiden, där man anknyter till en allmänideologisk men också kriminologisk och rättsinstitutionell debatt.

Diskussionen om kriminaliteten – i massmedierna, politiken, fiktionen – är essentiell för förståelsen av genren i den undersökta perioden. Därav behovet av en bred historisk kontext. Med utgångspunkt i kriminologisk forskning pekar jag på att den faktiska kriminaliteten minskar i slutet av 1990-talet. Samtidigt ökar kriminaliseringen, kriminologin blir ett växande fält och kriminaljournalistikens betydelse ökar med kvällspressens framväxt efter andra världskriget. Därmed ökar också synligheten för särskilt vålds- och sexualbrott. När såväl de (i flera fall) marxist-leninistisk-maoistiska författarna som borgerliga kritiker framställde folkhemmet som en brutal och dekadent härdsmälta kan de utan vidare problematisering luta sig mot intrycket av den ständigt ökande brottsligheten från denna samlade bild.

4. Trots min breda kontext menar Gustafsson att jag inte lyckas bevisa att romanerna och filmerna har påverkat samhällsdebatten. Nej, om populariteten beror på att verken driver brännande frågor i tiden eller bara följer dem går aldrig att bevisa. Min kontext tyder snarast på ett samspel. Några av de bästsäljande författarna (Sjöwall-Wahlöö, Svedelid, Mankell) och filmproducenterna (av Beck- och Johan Falk-filmerna) medverkade säkert till utvecklingen mot det nykonservativa strafftänkande med säkerhetsfängelser som vi lever med i dag. Berättelsernas publika genomslag stod i samklang med en sensationalistisk kriminaljournalistik och en populistisk debatt i frågan. Men också mer problematiserande utmaningar mot ovanstående hotbilder i exempelvis Leif GW Perssons och Roslund & Hellströms bästsäljare tyder på att det samtidigt finns andra och motsatta idéströmningar.

5. Gustafsson anser att min användning av begreppet High Concept är antikverat. Filmvetenskapligt myntades termen av Justin Wyatt, men i dag är begreppet omdiskuterat av bland andra filmprofessorn David Bordwell – som likväl använder det. Enligt Bordwell rör det sig om relativt få, om än ekonomiskt dominerande, storsatsningar av typen Top Gun gjorda i en reklamfilmsinspirerad stil. Det är dock viktigt att komma ihåg att begreppet ursprungligen kom från Hollywoods filmindustri på 1980-talet och som sådant hade en inverkan på den samtida svenska produktionen. Jag använder High Concept endast som en influens på några få filmer under 1980- och början av 1990-talet, bland annat I lagens namn och Täcknamn: Coq Rouge, inte för senare filmer i exempelvis Beckserien.

6. Avslutande reflektioner. Snuten i skymningslandet är en historisk fresk som – tvärtemot det gängse sättet att skriva om svensk politik och konst – visar att ”det svenska kriminalundret” uppstått i dialog med omvärlden. Det vi betecknar som svenskt är oftast en del av internationella företeelser, om än det finns särskilda inhemska aspekter som är viktiga att lyfta fram. Med en vonobenattityd som är särskilt oseriös i forskningssammanhang tycker Gustafsson att belöningen med avhandlingen ligger ”i att själv slippa läsa och se alla dessa polis- och kriminalberättelser”. Tvärtom, säger jag. Utifrån ett genuint genreintresse vill jag medverka till en fördjupad diskussion av det många av oss ser och läser.

Michael Tapper är docent i filmvetenskap och filmkritiker.

Tommy Gustafsson svarar

En bok som Michael Tappers kan bedömas på olika sätt och den har, rättmätigt, fått mycket uppmärksamhet och beröm i många dagstidningsrecensioner. I min recension framhåller jag även att boken innehåller en del briljanta analyser och att den kommer att förbli ett standardverk inom både film- och litteraturvetenskapen för överskådlig tid framöver. Men jag har främst bedömt denna omfångsrika skrift som en doktorsavhandling med vetenskapliga ambitioner och utifrån detta synsätt innehåller den en rad brister.

Tapper menar bland annat att jag ifrågasätter hans urval av författare. Om man läser recensionen framgår det att jag inte ifrågasätter urvalet av författare i sig. Min främsta invändning gällde Tappers nästan totala avsaknad av en metodologisk diskussion om urval och avgränsningar, vilket ju tillhör en av de grundläggande ingredienserna i en akademisk avhandling. Vad innebär exempelvis Tappers urval för avhandlingens olika resultat och hur skulle ett annorlunda urval ha inverkat på resultatet? Detta är grundläggande frågor och här menar jag inte att Tapper prompt skulle ha inkluderat alla de kvinnliga deckarförfattare som jag räknar upp, men det hade åtminstone varit värdefullt att få veta varför de exkluderades utan att ett enda ord yttras om detta, då de trots allt ingår i samma, om än i en efterföljande, deckartradition.

Tapper menar även att jag har invändningar mot att avhandlingen behandlar både litteratur och film, men detta är inte sant. Jag förordar breda kontextuella analyser. När jag läste avhandlingen blev jag dock överraskad av det faktum att filmerna så fullständigt befinner sig i bakvattnet i denna filmvetenskapliga avhandling. Filmanalyserna är grunda i jämförelse med analyserna av de litterära verken, och detta hänger sannolikt ihop med att Tappers huvudsakliga argumentation hämtar sin näring just ur romanerna eftersom den nästan inte alls återfinns på samma sätt i de politiskt sett mer urvattnade filmerna. I samband härmed ansåg jag även att användandet av High Concept som ett analysbegrepp var något antikverat och därtill missvisande för svensk filmkultur. Detta vidhåller jag eftersom konceptet i dess ursprungliga betydelse har mycket lite att göra med svensk film vid den aktuella tiden. Bara för att en film är baserad på en känd litterär förlaga så blir det inte High Concept av det.

När det gäller den omfattande kontextualiseringen så klagar jag inte på att Tapper kontextualiserar sin undersökning, tvärtom; det jag klagar på är just omfattningen i den meningen att sidospåren blir så många att stringensen i analysen tenderar att försvinna i ett gungfly av ord, exemplifierat av det faktum att väldigt mycket i de två inledande kapitlen inte återkommer eller används i de senare analyserna. Att Snuten i skymningslandet utgör en historisk fresk, som Tapper hävdar i sin replik, är väl kanske att gå till överdrift, men däremot kan jag böja mig för att min lättvindiga och ironiska avslutning på recensionen var opassande.

Tommy Gustafsson är professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet.

Publicerad i Respons 2012-3