I Fokus | Akademiska prestationister

Min väg till utmattning

| Respons 6/2021 | 32 min läsning

Historikern My Hellsing blev sjukskriven för utmattningssyndrom i december 2020, men i efterhand kan hon se att de första tecknen kom redan två år tidigare. Med hjälp av aktuell bokutgivning kring stress och prestationskrav försöker hon här förstå vad det var som hände. En del av de stressframkallande faktorerna finns i arbetslivet generellt i dag, men det finns också sådant som specifikt utmärker den akademiska tillvaron och som drabbar kvinnor särskilt hårt.

”Jag har funderat över vad i universitetsbanan som egentligen lockade mig, förutom det uppenbara att det är ett yrke som går ut på att läsa och skriva. Vad var det jag sökte och vad var det jag fann?” frågar sig My Hellsing. Foto: Håkan Lindgren

Mormor tyckte att livet kretsade kring morfar, den store författaren som satt i sitt inrökta arbetsrum och skrev, ständigt bekräftad utan att behöva be om det. Men min värld kretsade kring mormor. I sommarhuset på Fårö fick vi barnbarn umgås med henne veckovis. Då var hon ledig från teatern, inspelningar och sociala tillställningar. Vi fann henne på morgnarna i tomatröd bikinitrosa på de hemgjorda träbänkarna, i det hörn av den vildvuxna trädgården där det var mest sol och lä. Jag minns att jag hängde runt henne när hon ägnade sig åt något helt prosaiskt – tömde pottan eller pumpade vatten ur brunnen – och samtidigt levererade någon intressant betraktelse från den Stora Världen. 

Mormor hade bestämda normsystem som hon gärna kommunicerade. En gång, jag tror att jag var knappt tio år, lärde hon mig att analysera en hundplansch som hängde på väggen i lidret. Den var vulgär och banal, förklarade hon och jag bad henne angeläget att motivera bedömningen. Vid ett annat tillfälle sade hon ”du My, du är intellektuell, och jag är emotionell”. 

Lika litet som med hundtavlan förstod jag ordens djupare innebörd. Men budskapet gick fram: det var en komplimang blandad med förväntan. Meningen rymde även en uppdelning i hur olika sorters människor är. Skådespelartyperna ska beröra, akademikertypen imponera. En emotionell person knyter an till andra människor, intellektuella personer står vid sidan om och utvärderar. Med sina ord befäste mormor den uppfattning jag redan hade om mig själv och världen: böcker var tryggare sällskap än människor. Någon gång i tonåren bestämde jag mig för att bli historiker på universitetet, och det blev jag också. Det verkade som att jag hade hittat rätt, jag ”presterade”, kanske var jag litet för bra på det, missade fallgropar och gick till slut rakt ”in i väggen”, som det brukar heta.

Som många utmattade vaknade jag yrvaket med en existentiell fråga i knät: Hur hamnade jag här, i det här skicket? Ur stånd att arbeta – vem är jag då? Med utgångspunkt i mina erfarenheter som akademiker och sjukskriven för utmattningssyndrom diskuterar jag i denna essä de senaste årens stora utgivning om stressrelaterad ohälsa. I mina resonemang tar jag hjälp av två angränsande ämnen som både jag och den litteratur jag hänvisar till anser hör ihop med det: (bristen på) jämställdhet och en överdriven prestationskultur i arbetslivet och samhället i stort.

Som många utmattade vaknade jag yrvaket med en existentiell fråga i knät: Hur hamnade jag här, i det här skicket? Ur stånd att arbeta – vem är jag då?

Utgivningen av böcker om stress och prestationskrav spänner mellan självupplevda berättelser, handböcker av psykologer som stimulerar till självhjälp och essäböcker, som har delvis olika målgrupper men som sammantaget visar att vi har att göra med ett utbrett problem; tendenserna är likartade oavsett bransch och sfär. Jag närmade mig ämnet genom att läsa två böcker som bygger på självupplevda erfarenheter av utbrändhet. Hedvig Söderlund, professor i psykologi, levde under många år under stark press innan hon till slut bröt ihop i utmattning. Hennes bok Den utbrända hjärnforskaren – Personliga erfarenheter, fakta och vägen till läkning är en drabbande skildring av svårigheterna för en hårt arbetande intellektuell att få erkännande för sina akademiska prestationer. Kulturjournalisten Adam Svanell levde utåt sett det perfekta livet när hans tillvaro föll samman. Han var då trettiofyra år, etablerad skribent med egen spalt och fast anställning på Svenska Dagbladet. I sin bok Anonyma prestationister – En historia om stress behandlar han förhållandet mellan arbete, tid och oss själva. På njutbar prosa bjuder han en exposé över hur psykisk ohälsa som begrepp och fenomen har uppstått i ett modernt samhälle. Och visar, liksom de andra böcker jag här behandlar, på den stora skevheten, som finns både på individuell nivå och i samhället, i den förmodade relationen mellan ansträngning och resultat, det vill säga att både framgång och vila först ska förtjänas genom hårt arbete – prestation.

I boken myntar Svanell begreppet ”anonyma prestationister”; liksom när det gäller alkohol rör det sig här om ett riskbruk som även drabbar anhöriga och omgivningen. Men till skillnad från problematiskt bruk av alkohol tillåts prestationism grassera, eftersom den också bidrar till eftertraktade resultat. Noggrannhet, självkontroll och ambition – egenskaper som prestationister ofta excellerar i – är gynnsamma för att få bekräftelse från andra och nå yttre framgång, i alla fall på kort sikt.

Adam Svanell, författare till boken Anonyma prestationister. Foto: Johanna Hanno

Prestationism och perfektionism är inte synonymt med utmattningssyndrom, men de hänger ofta samman. Hur dessa beteenden både kan få positiva konsekvenser och ge upphov till personligt lidande framhåller även psykologerna Alexander Rozental och Sofia Viotti i sina respektive böcker. Rozentals Bättre än perfekt – En självhjälpsbok för prestationister koncentrerar sig på att identifiera och, om man vill, avhjälpa ett perfektionistiskt beteende med boken som vägledning. Författaren utgår från psykologen Roz Shafrans definition på perfektionism: ”att basera en alltför stor del av sin självbild på att eftersträva personligt krävande och självpåtagna krav inom åtminstone ett utpräglat livsområde, trots att det kan leda till negativa konsekvenser”. Kraven kan komma från omgivningen eller personen själv (ofta båda) och orsaka stress, oro, ångest, relationsproblem, sämre prestation eller prokrastinering, eftersom rädslan för att misslyckas gör det svårare att ta itu med en uppgift. Ett livsområde avser till exempel arbetet, skolan eller en idrott.

Sofia Viottis bok Utan press – Om medkänsla, prestation och stress har ett något bredare fokus. Hon utgår från en terapiform med medkänsla och självmedkänsla i centrum, och ägnar större utrymme än Rozental åt orsaker och relationer som kan leda till ett överdrivet fokus på prestationer. I ett centralt kapitel beskriver hon människans tre grundläggande motivationssystem: drivsystemet (som aktiverar dopamin), hotsystemet (drivet av kortisol) och trygghetssystemet (som utsöndrar oxytocin). Ett problem för prestationsinriktade nutidsmänniskor som tillbringar mest tid i hot- och drivsystemen är att finna och utveckla sitt trygghetssystem. Att inte kunna göra det leder till exempel till sömnproblem och att det blir svårt att slappna av och känna tillfredsställelse. 

Rozental och Viotti klargör att prestation inte bara handlar om mängden arbete i traditionell mening, det vill säga timmarna man lägger ned på att söka framgång inom sitt yrke, utan kan också omfatta att vara tillmötesgående och ansvarstagande i relationer. Den sjukliga prestationsnivå som kan leda till utmattning handlar till exempel om krav att ligga ett steg före och avhjälpa arbetsplatsens eller familjens problem, att förekomma kritik och att vara överdrivet uppmärksam på hur man uppfattas av andra. Det innebär att försöka undvika eller bemästra negativa känslor som skuld, skam, sorg och ilska. Dessa prestationsmönster grundläggs ofta i barndomen, främst genom föräldrarnas bemötande, men uppmuntras även i arbetslivet.
Typiskt för en prestationist är en utvecklad självtillit men bristande självkänsla. Barnpsykologen Hedvig Montgomery beskriver i föräldrahandboken Självkänslans tid – 6–13 år skillnaden mellan dem. Självtillit (eller självförtroende) handlar om att uppleva att man behärskar något, att man kan lyckas, och att man har förmågan att lära och bli bättre. Självkänsla däremot handlar om att förstå och trivas med den man är. Det gör att man kan ta plats och stå för något. En person med god självkänsla har dessutom lätt för att känna drivkraft, livsglädje och samhörighet med andra. Om jag har förstått det rätt är det enklare att odla självtillit genom självkänsla än tvärtom. Utan självkänsla blir självförtroendet som ett husbygge med instabil grund.
Själv ägnade jag livet åt att dölja min brist på självkänsla genom att putsa på den konstrika fasaden, den som skulle dra blicken från den ostadiga grundkonstruktionen. Min prestationsresa innebar att glappet mellan självtillit och självkänsla blev allt större med åren och med viss yttre framgång. De fina resultaten kapslade in mig i en roll, samtidigt som jag kände skuld och skam över att inte glädjas mer. Jag upplevde inte att jag förtjänade beröm och forskningsanslag, och förminskade helt säkert min kompetens. När jag ibland på ett tafatt sätt försökte föra de negativa tankar jag hade om mig själv på tal upplevde jag att omgivningen viftade bort det som något obegripligt, ja nästan otillbörligt. ”Du som är så … (uppräknande av positiva egenskaper) … ska väl inte tänka så!” Förmodligen upplevde jag det som ett avvisande, och omedvetet dolde jag min sårbarhet ännu mer omsorgsfullt. Rozental berättar att det är vanligt att en perfektionist överdriver sina tillkortakommanden och intalar sig att goda resultat beror på slumpen, vilket stämmer väl in på mig.

Jag kände till exempel inte alls igen mig i de personlighetstyper som blev utmattade och använde det omedvetet för att slå varningstecken ifrån mig

Enligt Försäkringskassan blev jag sjuk och arbetsoförmögen i december 2020. I backspegeln ser jag de första tecknen på utmattning redan två år tidigare. Under en forskningsvistelse i Frankrike tilltog min oro och självkritik. Jag fick svårt att planera, organisera och slutföra arbeten. Allt gick liksom trögt. Samtidigt var mina symptom diffusa och egentligen en tillspetsad, skruvad version av egenskaper som jag alltid haft, vilket gjorde dem svårupptäckta. Dessutom fanns det yttre faktorer som jag kunde använda för att bortförklara symptomen. Vi bodde utomlands hela familjen med två små barn, med alla tillhörande logistiska och emotionella problem det innebar. Jag hade en forskaranställning som snart skulle upphöra. Min framtida försörjning var osäker och avhängig mina intellektuella prestationer.

Väl i Frankrike hade jag ju förstås på eget initiativ kunnat sänka axlarna, ta ledigt och resa runt litet i landet. Jag hade kunnat njuta av familjetiden och inte behövt bry mig om att forskningspengarna rann genom timglaset. I efterhand låter ett sådant alternativ som både klokt och sunt, och ganska konstruktivt. Med en sundare inställning hade jag kunnat oroa mig mindre, och kanske ändå uppnå lika mycket.

Precis innan min hjärna helt kapsejsade blev jag övermodig och tog på mig alltför många arbetsuppgifter. Jag saknade mental motståndskraft och kunde inte bedöma min tid på ett realistiskt sätt. Omedvetet uppvärderade jag andras prestationer och skämdes för mina egna insatser, hur mycket jag än arbetade.

Det sägs ofta att anorektiker aldrig ser hur smala de är. På samma sätt är prestationisten minst i stånd att bedöma sina egna insatser. Jag kände till exempel inte alls igen mig i de personlighetstyper som blev utmattade och använde det omedvetet för att slå varningstecken ifrån mig. Sådant drabbar ju bara excellenta personer som arbetar alldeles för mycket! intalade jag mig. Att vara oförmögen att ta sig ur en negativ stressloop är väldigt vanligt. Hedvig Söderlund förklarar varför det sker utifrån hjärnforskningens perspektiv.

Hedvig Söderlund, författare till boken Den utbrända hjärnforskaren. Foto: Caroline Andersson Renaud

Det första som går förlorat vid en uppseglande utmattning är det som kallas metakognition. Långvarig stress skadar tillfälligt hjärnans mest avancerade funktioner och man får mer av ett tunnelseende. Evolutionärt sett har det hjälpt oss att överleva för att undkomma ett plötsligt hot eller en fara, men i en modern värld blir det kontraproduktivt. En person som är eller håller på att bli utmattad bör vila. I stället säger hjärnan ofta åt oss att vi bör jobba ännu mer och hårdare. På samma sätt har det varit evolutionärt gynnsamt att stänga av funktioner som hunger och sömn vid kortvariga faror – men återigen, i ett modernt arbetsliv ställer det till problem. Som så många andra åberopar Hedvig Söderlund exemplet att våra förfäder skulle fly undan lejon på savannen. I dag kan vi få samma typ av stresspåslag av sådant som stort ansvar på jobbet och hemma, konflikter på arbetsplatsen eller i privatlivet, upplevelsen av att inte kunna kontrollera vår situation eller på grund av att en närstående är sjuk. Orsakerna är inte desamma som förr, men den kroppsliga responsen är det, och det kan på sikt utarma oss. Vanliga symptom i samband med utmattning är värk, spänningar, sömnproblem, nedsatt immunförsvar, ångest, oro och nedstämdhet, men varje persons sjukdomsförlopp är individuellt – liksom vägen till tillfrisknande.

Att stress gör våra hjärnor mer primitiva har bäring på arbetslivet även mer generellt. Sofia Viotti visar hur stressen medför sämre besluts- och samarbetsförmåga. Den skärpta koncentration som behövs inför ett tydligt mål, som en deadline, hämmar förmågan till reflektion, samarbete, att se saker ur olika perspektiv och ta in andras synpunkter. Att ha arbetslag vars hjärnor ständigt befinner sig i hotsystemet leder till sämre lösningar.

Detta prestationsläge gör dessutom att vi blir mer inriktade på oss själva, förklarar Viotti: ”Vi tänker enbart på hur vi ska ta oss framåt, bli omtyckta och lyckas […]. Vi får även svårt att bry oss om andra människor och deras behov. Vi börjar köra över andra eller irritera oss på dem som inte lever upp till våra krav.” Både hon och Alexander Rozental hänvisar till forskning som visar att en överdriven arbetsinsats i sig inte heller leder till bättre resultat. En viss stress hjälper förvisso till att skärpa sinnena och prestera bättre, men om den stegras hamnar hjärnan lätt på en platå, på vilken ytterligare ansträngning inte hjälper. Förutom det faktum att överdrivna krav alltså tar tid från nära relationer, vila och återhämtning, bidrar det till att motivationen att göra andra saker än att till exempel jobba minskar. Jobbet blir ännu viktigare, och att prestera på den fronten blir mer nödvändigt för välbefinnandet, eftersom en så stor del av livet kretsar kring arbetet; stressen ökar – och så är man fast i ett negativt beteendemönster.

Som Svanell betecknande skriver om begreppet ”att ha många järn i elden” har det i vårt samhälle förlorat ett småord och sitt andra led och blivit positivt laddat. Det egentliga ordstävet lyder: ”Den som har för många järn i elden bränner några.”

Men på kollektiv nivå signaleras det oreflekterat att hårt arbete är den tydligaste vägen till framgång. För alla prestationister blir ju inte utbrända; rätt många av dem blir chefer, företagsledare och professorer. I toppen av en organisation eller ett samhälle får vi därför en viss typ av prestationsstyrda individer, som ofta är bättre på att framhålla sina egna positiva egenskaper än att få andra i organisationen att växa och trivas. Det berättar Maria Fors Brandebo, doktor i psykologi och universitetslektor på Försvarshögskolan, i en intervju i P1 (”Ekonomiekot Extra” 17/4 2021). Hennes forskning om destruktivt ledarskap visar att man tenderar att befordra personer som varit duktiga på att utföra sina arbetsuppgifter, inte de som är lämpliga att leda andra. När chefer behöver omplaceras och medarbetare slutar eller blir sjukskrivna leder det till stora kostnader för organisationer och för samhället i stort. Fors Brandebo menar dock att fokus bör ligga på att förändra organisationskulturer så att den främjar de personer som kan få medarbetarna att växa, inte på att svartmåla enskilda chefer. De har ju bara agerat för att få framgång på ett sätt som omgivningen accepterat.

Vad är det då som utmärker den akademiska världen i dessa avseenden? Min erfarenhet är att den delar egenskaper med resten av samhället, men särskilt främjar vissa avarter. Att en framgångsrik forskarkarriär bygger på stora personliga uppoffringar är en sanning så vedertagen att den inte ens ifrågasätts. Som ung forskare uppmuntras man att ständigt prioritera jobb framför familj, relationer och fritid. Det är givet att arbetstiden inte ryms inom en nio- till femtillvaro med lediga helger. Man bör ständigt vara redo att bryta upp sina bopålar i vetenskapens tjänst, lockad med bättre villkor och spännande sammanhang någon annanstans. Idéerna är vårt kapital och livet vår insats. Familj, vänner och fritidsintressen, med andra ord allt som gör anspråk på tid och engagemang, omtalas som hämmande för karriäranspråk och den spetskompetens som fordras. Normen för en universitetsanställd i humaniora är därtill att växla mellan olika komplexa arbetsuppgifter. Kärnan i arbetet är att forska, skriva och undervisa, ersättningen ligger i underkant för varje typ av arbetsuppgift vi utför som lärare och forskare. Dessutom förväntas man i varierande grad att föreläsa och skriva populärvetenskapligt, engagera sig i forskningspolitiska frågor och samhällsdebatt, delta i eller driva föreningar, nätverk, konferenser och seminarier. Det är inte ovanligt att böcker framför allt författas på kvällar, helger och under längre lov, eftersom arbetstiden redan är fylld till brädden med andra åtaganden.

Mitt intryck är att de som lämnar akademin för ett annat yrke gör det lågmält, de som lämnar för att de blir utbrända likaså. I den personliga identiteten som forskare ingår det att framstå som stark, självständig, produktiv och intellektuellt välfungerande.

Positivt laddade värderingar kring en akademisk bana av detta slag är inbyggd i språket kollegor emellan. Man talar om personer som ”hoppar av” universitetskarriären, inte om modet de hade att välja en annan, för dem kanske mer stimulerande, väg. Mitt intryck är att de som lämnar akademin för ett annat yrke gör det lågmält, de som lämnar för att de blir utbrända likaså. I den personliga identiteten som forskare ingår det att framstå som stark, självständig, produktiv och intellektuellt välfungerande. Det är vanligt att ens vänner och kanske till och med ens partner arbetar inom samma bransch, vilket innebär att yrkesmässig framgång eller motgång vävs in i personliga omständigheter och relationer. Samtidigt är självkritik och ett visst lidande i skapandet närmast en norm som visar att man ansträngt sig och tar sin uppgift på allvar. Jag föreställer mig att stressrelaterad ohälsa av något slag under vissa perioder är utbredd bland mina kollegor, men arbetets självständiga karaktär gör det relativt enkelt att mörka. 

Det finns en rationell förklaring till valet att inte tala öppet om misslyckanden. Människan är ett flockdjur som riskerar att stötas bort från gruppen eller dra till sig rovdjur om hon visar svaghet. Sårade kaniner drar sig undan flocken för att dö i en buske, forskare döljer upplevda svagheter. Det sorgliga med detta är att vi ökar bördan hos personer som i stället behöver stöd, och tillskriver individen tillkortakommanden när det egentligen är ett systemfel. 

Det finns alltså en läpparnas bekännelse kollegor emellan att tala om orimligt höga krav på publikationstakt och erfarenheter, men i slutänden ger man fast anställning till och öser beröm över dem som är produktiva, oavsett vad denna produktivitet har kostat i personlig hälsa. 

Ibland funderar jag över vem som egentligen tjänar på att denna idealbild kring en framgångsrik forskare fortsätter att reproduceras. Kanske är det ett normsystem som upprätthålls för att utestänga vissa och få dem att känna sig mindre välkomna. Idealet om en produktiv vetenskaplig maskin med ständig flexibilitet och stringens är omöjligt, eller åtminstone mycket svårt, att förverkliga om man har omsorg om andra. Och det är en idealbild som i allmänhet tycks gynna män och avskräcka kvinnor, som fortfarande är i minoritet på intellektuella topposter.

”Att en framgångsrik forskarkarriär bygger på stora personliga uppoffringar är en sanning så vedertagen att den inte ens ifrågasätts.” skriver My Hellsing. Illustration: Jens Pihl

Kvinnornas höga andel av sjukskrivningstalen är det obligatoriska ämne som behandlas i dessa böcker om stress och utmattning. Vad beror det på? Ett troligt och allmänt svar är att kvinnor generellt sett är utsatta för större påfrestningar än män. Adam Svanell, vars berättelse är särskilt värdefull för att han inte är kvinna, är inne på en annan förklaring, som är minst lika trolig, nämligen att mörkertalet kan vara större hos män och att de går längre med sina besvär utan att söka hjälp. Utmattning handlar om självskattning av en subjektiv upplevelse, den syns sällan i blodprover. Denna självskattning bygger på att det finns ett språk för de symptom man upplever och en acceptans för dem hos omgivningen. Att lyssna inåt, att erkänna svaghet och sårbarhet, kan vara svårare för män än för kvinnor, och de sociala sanktionerna är förmodligen ännu större. Kvinnor får tillgång till behandling mot stress i högre utsträckning och kanske blir de sjukskrivna för mindre allvarliga symptom, medan män tycks behöva kämpa för att kunna sätta ord på sina besvär och bli trodda. Det som är ett problem för kvinnor som vill bli professorer – nämligen att en sådan karriär går emot samhällets normer och förväntningar – är en fördel för att bli sjukskriven för utmattning. Ingen blir förvånad om det drabbar en dubbelarbetande kvinna med höga krav på sig själv. Det är en välbekant berättelse som vaggar in omgivningen i trygghet. Världen är i ordning.

Hade jag inte blivit sjuk nu hade jag kanske ändå blivit det senare, är en dyster slutsats. Jag tänker på Hedvig Söderlund och andra, framför allt kvinnliga, professorer i min omgivning, som kanske ständigt har varit oroliga för att inte bli tagna på allvar, men som under sina karriärer ändå har kunnat bortförklara att de blivit orättvist behandlade med att de inte nått tillräckligt långt än. Som professorer får de sedan svart på vitt att deras ord inte väger lika tungt som deras manliga kollegors, och kanske till stor del på grund av deras kön. Söderlunds skildring visar hur den besvikelsen är mer knäckande än det hårda arbetet med att söka anslag, tjänster och befordran. Orättvisor och brist på erkännande är en röd tråd i hennes berättelse om sin egen stressrelaterade ohälsa som professor i psykologi. Efter utnämningen fick hon inte det stora hörnrum som de manliga professorerna så självklart tilldelades, utan förödmjukades genom att själv behöva be om det. Söderlund upplevde ständigt att hennes manliga kollegors forskningstid värderades mycket högre än hennes och till varje pris skulle fredas. Hon förväntades i stället visa tacksamhet över befordran genom att acceptera en ännu större undervisningsbörda.

Förutom en allvarlig kris i familjen som slutgiltigt puttade mig över kanten fanns det mycket i min dåvarande livssituation som var särskilt svårhanterligt. Karriären hade börjat rulla på men vardagen med småbarn var komplex. Om jag som liten kunde rikta mina prestationskrav mot ett eller några få områden och auktoriteter, upplevde jag med ens väldigt många – och ofta motstridiga – krav. Jag skulle jämka mellan önskemål från man och barn, föräldrar och syskon, kollegor, samarbetspartners, uppdragsgivare och förläggare. Det blev för många besvikelser att förekomma och förväntningar att leva upp till, alltför många uppgifter att ro iland. Dessutom började jag falla ur normen. Jag förberedde mig på att ta mig förbi det nålsöga som brukar kallas glastaket och stötte på patrull i alla relationer – kanske allra tydligast och mest förvånande i den till mig själv.

Min erfarenhet är att mannens yrkesmässiga framgång inte ger upphov till någon social friktion. Den är önskvärd, förväntad och omhuldad. En kvinnas karriärmässiga framgång innebär att varje dag orka vara annorlunda, förklara och förfäkta sina val, hävda tillräckligt utrymme för att prestera på toppnivå och samtidigt helst vara varm och självuppoffrande. 

Vad är det i skiftet mellan en junior och en senior roll i arbetslivet som är särskilt utmanande för kvinnor, och som också utgör en riskfaktor för utbrändhet?

Medvind känns inte, det gör bara motvind, sade min kloka granne och stack en annan mycket läsvärd bok i handen på mig: ledarskapsnestorn Barbro Dahlbom-Halls Att vara kvinna över sitt liv – 10 budord för dig som vill framåt. Den erbjuder både analys och hjälpmedel för att lösa den knut som är så angelägen för akademin och för samhället i stort, nämligen varför kvinnor blir färre på positioner där de börjar göra anspråk på ledande roller inom en organisation.

Vad är det i skiftet mellan en junior och en senior roll i arbetslivet som är särskilt utmanande för kvinnor, och som också utgör en riskfaktor för utbrändhet? Dahlbom-Hall uppmanar oss att gå tillbaka till barndomen och granska våra relationer till föräldrarna och deras förväntningar. Kvinnor uppfostras i allmänhet till att vara behagfulla, anspråkslösa, ta hänsyn till andras behov före de egna och anpassa sig till andras krav. Det är väldigt bra egenskaper för att bli bekräftad socialt och få bra betyg i skolan. Det passar relativt bra för en ung forskare som ska ta sig fram i ett akademiskt system. Men för att påverka systemet som sådant, för att leda och uppträda med auktoritet och myndighet – och accepteras som en sådan av omgivningen – krävs andra egenskaper, som i allmänhet har varit mål för mäns insocialisering sedan barndomen, men som kvinnor inte förbereds på.

Dahlbom-Hall pekar på att den unga kvinnan erbjuds en rad attraktiva roller: morsan som håller ordning och erbjuder en axel att gråta ut mot, den sköna tjejen som hänger med grabbarna på deras villkor utan att ställa krav. ”Kvinnan kommer in på arbetsmarknaden som flicka och får i början mycket uppmärksamhet för egenskaper som inte utvecklar professionalism”, beskriver Dahlbom-Hall:

Den allra lättaste perioden i arbetslivet för begåvade unga kvinnor är fram till att de är strax över trettio. Jag har hittills inte mött en enda kvinna i ledande position som under denna tidsperiod inte uppvaktades och behandlades som företagets glada maskot. En ”frisk fläkt”. Kvinnor skulle inte ha någon position i arbetslivet om de inte i början ställt upp på spelet. Men de kvinnor som inte klarar av att släppa behovet av männens beundran, blir senare betecknade som ”inte tillräckligt tunga” för högre positioner.

Barbro Dahlbom-Halls positiva budskap är att detta går att förändra. Men det är inte enkelt, och bara möjligt om vi först ser och erkänner att mönstren finns. Hon vänder sig till både kvinnor och män (varav många ju vantrivs med sina av samhället givna roller) och uppmanar oss att söka en grundtrygghet i oss själva och bli medvetna om vad man gör för andras skull och ”hur vi önskar vara innerst inne och vilka värderingar och prestationer som bör styra vårt liv”.

Där har vi det där med självkänsla igen. Framför allt får kvinnor inte falla i fällan att tro att de kan lösa bristande befordran genom att arbeta hårdare eller undvika att göra misstag, menar jag, och talar utifrån egen erfarenhet. För det första är risken att bli sjuk eller deprimerad överhängande. För det andra gör det varken kvinnor eller män till goda ledare eller förebilder. Och kanske viktigast av allt: det låser in män och kvinnor i stela roller. 

En annan nyutkommen bok erbjuder förlösande feministisk läsning på detta tema. Psykologen Maria Farms Han är så bra på att ta egentid – Jämställdhet i praktiken blottlägger den skilda inställning till tid som kvinnor respektive män tenderar att ha. I en idealtypisk medelklassfamilj har mannen ett krävande fritidsintresse, typ golf, som resten av familjen behöver anpassa sig efter. Det är dyrt, utförs långt borta från hemmet och kan inte kombineras med vare sig hushållssysslor eller barnpassning. Intresset är en fristad för den man som ägnar sig åt det. Hans kvinnliga partners fritidsintresse är däremot till exempel läsning av skönlitteratur, betydligt mer nedtonat, billigare och enklare och möjligt att kompromissa kring. Det kan hon ägna sig åt när disken är avklarad, läxorna gjorda och barnen sover. Det kan påbörjas och avslutas om något skulle tillstöta hemma. Inte någon i familjen – inte ens hon själv -– har tänkt på det som ett intresse som skulle förtjäna lika mycket resurser som golfen. I egenskap av psykolog hjälper Maria Farm sina klienter att synliggöra och bli medvetna om relationer liknande dessa, värdera intressen och lära sig kommunicera behovet av dem.

Tid är också centralt för det intellektuella arbete som är kärnan i en akademikers verksamhet. Vi talar ofta om tidsbrist, men minst lika viktigt är att värdera och värna den tid man faktiskt förfogar över för en självvald uppgift. Jag har alltid haft förmånen att ha mycket arbetstid för att skriva, men före utmattningen skrämde denna frihet mig. När jag rannsakar mig själv tror jag att ett omedvetet behov av att fylla tiden med andra saker drev fram en splittrad arbetstid; jag vågade inte tro att det jag gjorde var viktigt. Den akademiska coachen och mentorn Cathy Mazak talar i sin podcast ”Academic Womxn Amplified” och i den kommande boken Making Time to Write (Morgan James Publishing, 2022) om övertidsarbete som en förtryckande struktur; endast udda tider fylls med skrivande medan den egentliga arbetstiden ofta ägnas åt att administrera och svara på mail. Hon menar att alla borde ta sig skriv- och reflektionstid åtminstone några timmar per vecka, under den tid på dygnet som det passar vederbörande. Att värdera sin egen tid är att värdera sina egna tankar. Detta, menar Mazak, är utgångspunkten för att orka och vilja göra en akademisk karriär.

Jag har funderat över vad i universitetsbanan som egentligen lockade mig, förutom det uppenbara att det är ett yrke som går ut på att läsa och skriva. Vad var det jag sökte och vad var det jag fann? Ett visst mått av igenkänning från min uppväxtmiljö, tror jag. I likhet med akademin var den både fri och hierarkisk, bohemisk och traditionstyngd. Utan auktoritära medel, men med morötter i form av beröm och uppmärksamhet för våra prestationer, internaliserades rädslan för att inte duga. På samma sätt som i min familj, där de framgångsrika männens berättelser omtalades och skapade förebilder, är auktoriteterna – de stora (manliga) genierna – närvarande i anden på universitetet. Att själv bestämma över sitt dagliga arbete är forskarens öde, och det kände jag mig trygg med. Eller så berodde det på att jag inte kunde föreställa mig en annan sorts tillvaro.

Indirekt tror jag att jag har internaliserat klassresenärens berättelse, men på ett bakvänt sätt.

Indirekt tror jag att jag har internaliserat klassresenärens berättelse, men på ett bakvänt sätt. Personer med annan bakgrund har berättat om svårigheten att känna sig hemma i universitetsmiljön. Själv växte jag upp i en akademikerfamilj med kulturellt och socialt kapital. Omgivningen har signalerat att det har varit en fördel. Och det har det självklart varit – medvinden känns ju som bekant inte. Men under utmattningen har jag börjat inse att denna närsynthet också skapat stora problem för mig. Jag blev aldrig riktigt självständig. Jag kapslade in mig i barndomens drömmar och självbild, utan att veta vad som var ”jag” och vad som var omgivningens förväntningar.

Att vara samvetsgrann, disciplinerad och undvika misstag – det trodde jag var min lott. Jag förstår vad mormor såg i den blyga och allvarliga tioåriga flicka som var jag. Men en del har också hunnit hända med mig sedan dess. Att inte kunna prestera på det sätt jag alltid hade gjort, tvingade mig att utforska andra sidor hos mig själv. Vila från arbetet, behandling, tid för reflektion och erfarenheten att bli och vara sjuk har varit ovärderlig, och mestadels positiv. För första gången vågar jag låta andra komma nära. För första gången kan jag känna stolthet över något jag har åstadkommit utan att det grumlas av tanken att det hade kunnat göras bättre. Jag är fortfarande trött, men kompenserar bristen på tempo med en tydligare riktning. Det är som om jag har fått tillgång till en bredare uppsättning förmågor och känslor, förut begränsade av rädsla men som jag nu vågar utforska och använda, både i forskningen och i livet.

Det har gått upp för mig att jag är minst lika emotionell som intellektuell. Eller snarare att det inte finns någon poäng i att skilja dem åt, båda behövs. Engagemang, kreativitet, empati och intuition är känslor som är centrala i arbetet som humanistisk forskare – ja, i vilket arbete, och i vilken del av livet som helst. De är känslor att bejaka, omhulda, förstå, acceptera – och vila sig ifrån. Vad vore en logiskt strukturerad tanke i skrift värd för läsaren om den inte förmår beröra? Vad ska vi med självförtroende till om inte självkänslan finns där? Emotionell stabilitet, det vill säga trygghet och tillit, har för mig inneburit den bästa språngbrädan för intellektuella risker.

 


Behandlade titlar

  • Hedvig Söderlund: Den utbrända hjärnforskaren – Personliga erfarenheter, fakta och vägen till läkning (Bonnier Fakta, 2021)
  • Adam Svanell: Anonyma prestationister – En historia om stress (Albert Bonniers Förlag, 2020)
  • Alexander Rozental: Bättre än perfekt – En självhjälpsbok för perfektionister (Natur & Kultur, 2021)
  • Sofia Viotti: Utan press – Om medkänsla, prestation och stress (Natur & Kultur, 2018)
  • Hedvig Montgomery: Självkänslans tid – 6–13 år (Harper Collins, 2020)
  • Barbro Dahlbom-Hall: Att vara kvinna över sitt liv – 10 budord för dig som vill framåt (Romanus Selling, 2020)
  • Maria Farm: Han är så bra på att ta egentid – Jämställdhet i praktiken (Natur & Kultur, 2020)
Publ. i Respons 6/2021 748
I FOKUS | Akademiska prestationister
Relaterat
Krönika

Otrygga och utmattade forskare producerar ängslig karriärforskning

Man kan säga mycket om min forskarutbildning i historia på Stockholms universitet. Jag har den att tacka för mycket, men den var knappast riggad för excellence. Antagningen var mestadels lokal....


My Hellsing

My Hellsing är fil. dr i historia vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...