Något måste göras, oklart vad

Rutger Bregman vill inte ge dig dåligt samvete. Människor som är fyllda av skuldkänslor har aldrig uträttat särskilt mycket när det gäller att förbättra världen. Bregman vill göra dig på gott humör. Sedan kommer det att hända saker – det är han övertygad om.

»Vår tids största slöseri är slöseriet med talang«, skriver han. »Över hela världen finns miljontals människor som skulle kunna göra en stor insats för en bättre värld, men som inte gör det.« Holländaren Bregman, som är historiker och samhällsdebattör, har skrivit boken Moralisk ambition för att entusiasmera sina läsare, så att de slutar doomscrolla och reser sig ur stolen. I en tid som är så full av pessimism och missnöje – titta bara på vår populärkultur, som inte har gett oss några positiva framtidsvisioner de senaste 50 åren – har vi ett desperat behov av en dos optimism och energi. Ur den synvinkeln har Bregman skrivit en utmärkt bok; vad han misslyckas med återkommer jag till.

Moralisk ambition inleds med att Bregman berättar om buddhistmunken Matthieu Ricard. Någon fick den goda idén att lägga honom i en magnetkamera, och forskarna häpnade när de kunde studera Ricards hjärna. Han måste vara den lyckligaste människan på jorden! Ingen hade lika hög aktivitet i den del av hjärnan som förknippas med positiva tankar, medan den del som hanterar negativa tankar var helt tyst. I en bok av det här slaget kunde man vänta sig att detta skulle vara något beundransvärt, men efter att ha presenterat munken tvärvänder Bregman: Ricard har ägnat 30 år åt att meditera, vilket innebär att han har ägnat 30 år utan att lyfta ett finger för att hjälpa någon annan. 

Det största mysteriet i svensk politik är att det inte uppstår några nya folkrörelser. I ett land som är så stolt över sina folkrörelsetraditioner borde man kunna vänta sig en hel rad medborgarinitiativ när det på nytt finns så mycket att vara missnöjd med: tågen, skolan, posten och korrupta utförsäljningar av kommunal egendom. 2018–25 hade vi 971 sprängningar och 2 671 skjutningar (varav 382 mord), vilket betyder att regering och polis inte längre kan garantera medborgarnas säkerhet. Varför har vi inte sett en stor folkrörelse mot skjutningar och sprängningar? Politiska partier som inte har löst ett enda allvarligt samhällsproblem de senaste 40 åren kommer inte att göra det om de får fyra år till på sig; i det läget är det upp till medborgarna att själva förbättra sin situation.

Gräsrotsinitiativ är dock inte Bregmans grej, det märks under läsningen. Han är förtjust i begåvade och framgångsrika individer, gärna utbildade vid elitskolor, som riktar in sin karriär på att lösa samhällsproblem i stället för att berika sig själva. De mest inflytelserika personerna, skriver han, påverkar utvecklingen »en miljon gånger mer« än vanligt folk. Hälften av Harvards studenter går vidare till konsult- eller finansbranschen. Det är ett öde som Bregman vill rädda dem ifrån, eftersom en bolagsjurist orsakar »sociala skador för cirka 30 000 dollar per år och en investeringsbankir skador för mer än 100 000 dollar.« (Här syftar Bregman på att de hjälper sina arbetsgivare att skatteplanera, vilket leder till minskade skatteintäkter.)

Bregmans ideal är »Nader’s Raiders« – medborgaraktivisten Ralph Naders kår av unga studenter, som organiserade sig i slutet av 60-talet. De var inte ute på gatorna och lekte uppror, de plöjde promemorior, läste bokslut och forskningsrapporter, lämnade in motioner och stämningar, lobbade för förändring. Och de förflyttade berg: tack vare dem fick USA ett tjugotal federala lagar om djurskydd, luftföroreningar och säkerhet på arbetsplatsen. Som antropologen Margaret Mead lär ha sagt: tvivla aldrig på att en liten grupp hängivna människor kan förändra världen – det är faktiskt det enda som någonsin har gjort det. 

Det är utmärkt att Bregman påminner oss om att inget av de framsteg vi tar för givna finns där av sig själva, och vi borde vara bättre på att minnas namnen på de personer som, ofta under hårt motstånd, drev igenom miljölagstiftning eller legaliserade preventivmedel. Bregman berättar om Thomas Clarkson, som 1785 vann en uppsatstävling i Cambridge med en text om att slaveriet borde avskaffas, och sedan blev en av de ledande antislavaktivisterna, lika viktig som »Martin Luther för reformationen«. 

Trots att vi numera talar så mycket om rasism och slaveri är den delen av historien – om hur Europa på kort tid avskaffade slavhandeln – märkligt okänd. Under 1800-talet skickade britterna ut flottan för att stoppa slavtrafiken, vilket årligen kostade »nästan 2 procent av nationalinkomsten«, skriver Bregman; »fyra gånger så mycket som Storbritannien i dag lägger på utvecklingsbistånd.« Clarkson var kanske inte lika lycklig som Ricard, kommenterar Bregman, men han uträttade mer.

Att ha de rätta åsikterna och straffa folk för att de har sagt förbjudna ord, att vara medveten, att känna flygskam – allt sådant fnyser Bregman åt. Om vi ska kunna förändra något behöver vi först göra oss av med ett antal myter om hur social förändring fungerar, skriver han. Studier av de människor som hjälpte judar under andra världskriget visar att känslor är överskattade. Känslor är snarare en ersättning för att göra något: ju mindre du gör, desto mer måste du känna. Vad var det som verkligen spelade roll? Att tro på sin egen förmåga, att bli tillfrågad, att ställas inför ett moraliskt val: kan du gömma den här familjen? Mod visar sig vara smittsamt: du blir modig om du ser andra vara modiga.

De metoder han är så förtjust i kan användas för att förändra samhället i vilken riktning som helst. De kan användas av veganer för att sätta stopp för köttindustrin eller av muslimska extremister för att införa sharia.

En annan illusion vi enligt Bregman behöver göra upp med är kravet på moralisk renhet. Om du vill åstadkomma något måste du bygga koalitioner med människor som inte tänker exakt som du, och du kommer att behöva använda argument som ibland förvånar dig. Clarkson upptäckte att det inte bara var slavarna som dog på Atlanten: förhållandena var så usla att en femtedel av besättningen inte överlevde, procentuellt fler än slavarna. Detta struntade slavhandlarna i – sjömännen betraktades som förbrukningsvara – och abolitionisterna kunde utnyttja det för att vända opinionen.

Ett ytterligare exempel är aktivisten Leah Garcés som ville bekämpa storskalig djuruppfödning. Hon insåg att det bästa hon kunde göra var att bli vän med djuruppfödarna. Bönderna är inte hennes fiender utan hennes allierade: de avskyr det industriella djurplågeriet lika mycket som hon, men är helt i händerna på de monopolföretag som kontrollerar köttmarknaden. 

Sådant gillar Bregman. Han är helt inriktad på praktiska, konstruktiva handlingar och kastar ut all moralisk perfektionism genom fönstret, vilket gör Moralisk ambition till uppfriskande läsning. Boken har dock en stor brist, som Bregman verkar vara lyckligt ovetande om. Han är besatt av att någonting måste göras och samtidigt märkligt vag när det gäller vad som måste göras. 

Den som ska förändra världen behöver inte bara moralisk ambition – man behöver moraliska principer, men hos Bregman finns ingen principdiskussion. De metoder han är så förtjust i kan användas för att förändra samhället i vilken riktning som helst. De kan användas av veganer för att sätta stopp för köttindustrin eller av muslimska extremister för att införa sharia. Bregman tillhandahåller ett antal verktyg för politisk förändring, men han frågar sig aldrig hur vi ska välja ut de gemensamma mål som ska förverkligas med hjälp av dessa verktyg – förmodligen för att han tror att alla förnuftiga människor är överens om vilken framtid som är progressiv och önskvärd. Det är vi inte.

Upplysningens och modernismens kamp mot gamla, förtryckande traditioner är fortfarande en modell för hur vi föreställer oss samhällsförändringar; hela vår självbild är rotad i den välkända berättelse som denna kamp har förvandlats till, men den situation vi befinner oss i 2026 är betydligt snårigare. På Strindbergs tid, liksom på Beatles tid, var det självklart vad som var bakåt och vad som strävade framåt. Alla progressiva saker hängde ihop – om du gillade provokativ konst, modern arkitektur och lyssnade på den senaste musiken var du också för svartas rättigheter i USA, du ville ha mindre auktoritära umgängesformer och du var mot Vietnamkriget. Och omvänt: stödde du kriget retade du dig också på modern konst, och alla, inklusive du själv, visste innerst inne att du tillhörde den förlorande sidan.

I dag är det de konservativa som pratar om att försvara upplysningsvärderingarna, medan vänstern försvarar patriarkala religiösa traditioner från Mellanöstern. Vad som pekar framåt eller bakåt är inte alltid lätt att avgöra. Om du ställs inför en fjortonåring som är övertygad om att hon måste byta kön – är det progressivt att erbjuda en operation, eller är det ett svek? Säger någon att hon är antirasist kan det numera betyda att hon ogillar judar. Är det progressivt att acceptera slöjor på småbarn, med hänvisning till multikulturalism och antirasism – eller är det progressivt att vilja avskaffa sådana traditioner, med hänvisning till individens frihet? Och på tal om den individuella friheten – är den ett universellt ideal, som fortfarande återstår att förverkliga, eller är den ett kolonialistiskt påhitt för att nedvärdera utomeuropeiska kulturer? Den som vill förbättra världen kommer inte att kunna undvika sådana frågor.

Bregman beundrar initiativrika människor som »har tagit jakten på effekt till det yttersta«, men »effekt« betyder inget i sig själv, bara i förhållande till ett mål, och alla mål är inte likvärdiga. Hans föreställning om de hjältar som räddar världen är så vag och så ogenomtänkt att till och med Elon Musk skulle kunna säga: det här syftar ju på mig!

Hans föreställning om de hjältar som räddar världen är så vag och så ogenomtänkt att till och med Elon Musk skulle kunna säga: det här syftar ju på mig!

Mot slutet av boken frågar sig Bregman vilka människorättsbrott som framtiden kommer att anklaga oss för – saker som vi ännu är blinda för, liksom romarna var blinda för uppfattningen att gladiatorspel inte är människovärdig underhållning. Det gör att han behöver närma sig de moraliska principer jag efterlyste. Han går inte riktigt så långt som jag skulle önska, men han erbjuder läsaren ett antal praktiska råd.

Moraliska pionjärer har alltid väckt ilskna motreaktioner, skriver han. På 1700-talet blev folk arga när ett litet gäng idealister ville avskaffa slaveriet och därav följer, enligt Bregman, att om folk blir arga på dig gör du förmodligen någonting rätt. Ja, tänk om det vore så enkelt! Folk blir arga på koranbrännare – borde jag betrakta dem som moraliska pionjärer? QAnon-rörelsen har väckt etablissemangets ilska – innebär det att framtida historiker kommer att placera dem på den goda, segrande sidan?

Ett annat av hans råd lyder: om någonting är »fel«, som slaveriet, har kritiken mot det pågått sedan länge. Varningsklockan ringer redan för fullt; det är vi som inte fattar att vi borde lyssna på den. Det är inget hjälpsamt råd, eftersom vi i dag möter en mängd motsägande varningssignaler – några grupper varnar för folkutbyte, andra för växthusgaser, och alla är lika upprörda. Vilka signaler i detta åsiktskaos är, med Bregmans eget ord, »fel«, och vilka är värda att lyssna till? Vilka pekar framåt och vilka pekar bakåt?

Svaret är förstås att det inte finns något framåt eller bakåt. Vad som är »framåt« respektive »bakåt« är en social överenskommelse. Tolvtonsmusik och kvinnlig rösträtt hängde inte ihop av något annat skäl än att ett stort antal människor var överens om att de bildade ett åsiktspaket som man kunde omfamna eller avvisa. Vill majoriteten att framtiden ska vara en beslöjad flicka med den senaste AI-tekniken inopererad i kroppen är det hon som kommer att vara »framåt«, och allt som strävar i någon annan riktning kommer att vara »bakåt«.

Bregman är så självupptagen att han tror att det som är moraliska framsteg för honom också kommer att vara moraliska framsteg för alla andra – men för någon är det ett moraliskt framsteg att förbjuda aborter, och för någon annan att låta idrottande transmän tävla mot kvinnor. Om den sortens intressemotsättningar inte ska urarta till oändliga gräl behöver vi något slags principer som definierar vad som är människovärdigt och vad som är önskvärt. Detta saknas hos Bregman; så långt sträcker sig inte hans moraliska ambition.