När tillvaron störtar samman mot självet

När jag för två år sedan stängde ner mitt Facebook-konto trodde jag att jag skulle känna mig vilsen. Jag var rädd att livet skulle fortgå någonstans långt bort och att jag själv inte längre skulle vara en del av det. Men snart märkte jag att det var tvärtom. I stället för att känna mig frånkopplad kände jag mig mer närvarande. Jag har visserligen aldrig varit särskilt aktiv på sociala medier, jag har mer varit som en vålnad som observerar utan att själv synas. Men i och med att jag stängde ner min digitala profil upptäckte jag att jag blev mer synlig för mig själv, mina konturer blev tydligare. Det har skrivits otaliga spaltmetrar om vår ambivalenta inställning till sociala medier; om man skulle göra en studie av de krönikor och artiklar som skrivits på temat skulle man nog kunna se att en oro har grott i oss under lång tid. Det hela påminner om den skräck inför Doppelgängern (en spöklik, till det yttre identisk kopia av oss själva som bit för bit tar över vårt liv) som under 1800-talet bredde ut sig över det västerländska kulturområdet. 

Men det är först på senare tid som berättelsen om det tidiga 2000-talet och vår nya uppkopplade tillvaro på riktigt börjar ta form. Ett bidrag i denna historieskrivning är Jia Tolentinos Falsk Spegel – Reflektioner om självbedrägeri i en modern tid. Tolentino har med sina dryga trettio år på kort tid etablerat sig som ett stjärnskott på den amerikanska intelligentians himmel. Hon är sedan 2016 anställd på det prestigefyllda magasinet The New Yorker och essäerna i Falsk Spegel är en vidareutveckling av hennes journalistiska arbete där och på de nätbaserade feministiska tidskrifterna Jezebel och The Hairpin. Tolentino tar sig an en handfull av de frågor som dagens USA står inför. Många av dem är lika aktuella i en svensk kontext. 

Ett exempel är just frågan om vad internet gör med oss, som människor och som samhällsmedborgare. Detta diskuteras i bokens inledande essä ”Jaget på internet”. Tolentino söker sig här tillbaka till internets gryning och reflekterar kring hur det gick till när det växte ifrån sin oskuldsfulla barndom av dansande hamstrar och dagboksinlägg i Angelfire. Det ursprungliga world wide web upplevdes som en verklig mötesplats, där man kunde finna likasinnade som delade ens särintressen, och broderligt dela med sig av information som kunde vara till gagn för andra. ”Internet 2.0”, den algoritmstyrda, aldrig sinande strömmen av åsikter och information i våra tidslinjer och Instagramflöden, är något helt annat. 

Dagens internet, skriver Tolentino, kännetecknas av en kombination av självförhärligande och uppvisande av de egna goda åsikterna. Och av en ovilja, eller kanske rentav en algoritmstyrd omöjlighet att verkligen kommunicera med varandra bortom alla uppeldade debatter, hatiska kommentarer, och avståndstaganden från grupper, vilkas åsikter inte är i linje med de egna. Allt detta, i kombination med en brist på faktisk (fysisk) politisk handling och samhällsförändring har skapat en situation där vi, i stället för att verka i samhället, lägger allt vårt fokus på att upprätthålla en moralisk diskurs på sociala medier. Tolentino själv beskriver upplevelsen av att surfa på dagens internet ”som om vi har utsikt över hela världen men betraktar den genom en kikare som får allt att se ut som vår egen spegelbild”. Och detta ägnar vi alltså en ohälsosamt stor del av våra liv åt, medan samhället styrs över våra huvuden och pengarna rör sig uppåt. Essän är en god introduktion till vad som komma skall. I de efterföljande kapitlen ges många exempel på vad denna grundläggande jag-centrering och positionering ger upphov till när den kombineras med kapitalism, medier (både sociala och traditionella), våldtäktskultur, mainstreamfeminism, rasism och bröllopshets, för att nämna några av de ämnen Tolentino tar sig an.

Men, frågar hon sina läsare, är vi verkligen villiga att bita den hand som föder oss?

Boken i sin helhet kan alltså sägas handla om världen filtrerad genom jaget (titelns falska spegel?). Men vad består då detta jag av? Mer än bara kött och blod, visar det sig. I essän ”Alltid optimera” refererar Tolentino till Donna Haraway som i sitt manifest från 1985 vill upphöja cyborgen till feministiskt ideal. Som kvinna, hävdar hon, befinner man sig i ett ”i grunden förvanskat tillstånd”. Nyckeln till kvinnlig frigörelse ligger därför i att omfamna sin belägenhet och låta sig omvandlas av den. Genom att binda samman vår biologi med tekniska och sociala maskinerier tänker sig Haraway att vi kan uppnå en radikal potential där vi från insidan kan skaka om de system vi är fastkedjade vid. Cyborgen beskriver hon som ”en den samhälleliga verklighetens varelse såväl som en fiktiv karaktär”.

Tolentino liknar detta vid dagens sammanblandning av våra fysiska jag och våra sociala medier-jag. Det förvanskade kvinnliga tillstånd som Haraway talar om har i dag blivit ett mänskligt tillstånd till följd av uppmärksamhetsekonomin där vi ständigt (själv)övervakas och samtidigt måste positionera oss och visa upp oss på sociala medier för att synas. Frågan är hur vi ska lyckas ta tillvara den subversiva potentialen i detta. För Tolentino handlar det främst om att vi måste vara beredda att vara illojala mot ett system som vi oundvikligen också är en del av, att underminera det från insidan. Men, frågar hon sina läsare, är vi verkligen villiga att bita den hand som föder oss?

Essäerna genomsyras av en strävan att hitta tillbaka till ett etiskt leverne i en kapitalistisk värld och boken har också ett starkt patos i en tid då vi alla är ofrivilliga offer och förövare i individualismens, kapitalismens och övervakningens obevekliga maskineri. Det märks att den är skriven i efterdyningarna av Metoo och mitt i en intensiv debatt om rasism och polisvåld. De passager som behandlar den rasism och det kvinnohat som genomsyrar USA än i dag utgör bokens tyngsta läsning. Ibland är det nattsvart, som när hon följer de sega rottrådar som är de historiska orsakerna till de sexuella övergrepp och den strukturella rasism som genomsyrar University of Virginia och hela det amerikanska samhället.

När jag läser Falsk spegel slungas jag tillbaka in i det tillstånd av formlöshet som jag tidigare, som sociala medier-användare, varit van vid att leva i. Det är just denna omvandling, där jaget förvandlas till en skugga av sin egen spegelbild och vår digitala Doppelgänger tar vår plats i livet, som Tolentino så väl sätter fingret på. Samtidigt erfar jag en växande oro under läsningen. Vad är verkligt i denna upp- och nedvända värld? Vad kan jag hålla i mig i? Jag blir därför mycket förtjust i hennes essä om extas. Den kommer helt oväntat efter en handfull essäer om internet, optimering och reality-tv, och känns samtidigt helt nödvändig för helheten. Här undersöker Tolentino den känsla (som kan vara religiös såväl som droginducerad) som driver jaget mot sin egen utplåning, mot uppgivandet av den fria viljan och strävan att uppfyllas av föremålet för sin längtan. Detta är en spännande kontrast till den kapitalismens materiella jagcentrering som Tolentino rannsakar så väl i många av sina andra essäer. 

Hon skriver som för att ta oss med på en förunderlig rundvandring i lustiga huset där vi eskorteras av otaliga förvrängda versioner av oss själva under vår färd längs de spegelbeklädda korridorerna.

Formmässigt har boken vissa likheter med dagens autofiktiva bekännelselitteratur, men texten genomsyras samtidigt av ett slags hypermedvetenhet om sin egen inneboende narcissism. Tolentino gör underhållning av det oundvikliga. Tillvarons sammanstörtande in mot självet behandlas på ett lekfullt och stilistiskt oklanderligt sätt. Hon skriver som för att ta oss med på en förunderlig rundvandring i lustiga huset där vi eskorteras av otaliga förvrängda versioner av oss själva under vår färd längs de spegelbeklädda korridorerna. Genom att förvandla panoptikon till ett kalejdoskop skapar hon utrymme för frihet i utforskandet och omprövandet av våra villkor. På så vis blir kanske det ständiga självrannsakandet i essäerna ett genialt upplägg. Det gestaltar omöjligheten i att hitta en väg ut ur vår tids tvångsmässiga navelskådning, tillbaka till gemensam mark. 

Ibland innehåller texterna litet väl många upprepningar och transportsträckor, och stundtals misslyckas Tolentino med att ta sig bortom jag-perspektivet och subjektiviteten. Det gör mig litet ledsen eftersom boken får mig att längta efter denna plats. Stundtals tornar den fiktiva Tolentino-avataren upp sig, står i vägen för den efterlängtade friheten och skymmer sikten. Men oftare lånar hon i stället ut sitt jag åt berättelsen och åt utforskandet av världen på ett mycket nyfiket och inte alls självupptaget sätt. Och när hon lyckas ta ett steg tillbaka och släppa fram historiens ojämlikheter eller extasens självutplånande lycka och vi får ta del av de lärdomar som dessa fenomen rymmer så är det fröjdefull läsning.

Publicerad i Respons 2021-3