Närstudier av barn- och ungdomsteater

Mattias Andersson tillträdde som ny Dramatenchef den första mars 2020 och en av de starkaste meriterna var hans ledarskap för Backa Teater, Göteborgs stadsteaters scen för barn- och unga 2006–2020. Ett par månader efter att Andersson slutförde sitt uppdrag på Backa försvarade Sandra Grehn en avhandling i litteraturvetenskap som analyserar tre uppsättningar på teatern, varav två i regi av Andersson.

Backa Teater är den teaterinstitution som vid sidan av den av Suzanne Ostens grundade Unga Klara mest framgångsrikt har utvecklat den barn- och ungdomsteater som brukar beskrivas som världsberömd. Ostens regiarbete för unga ägnades 2018 en avhandling av Rebecca Brinch på Stockholms universitet. Backa Teater startades 1978 under ledning av regissören Eva Bergman som 2006 efterträddes av regissören och dramatikern Mattias Andersson. Han har gjort sig känd för att i många uppsättningar utgå ifrån intervjumaterial genomfört av sociologer. Detta har i många uppsättningar utgjort den största delen av pjästexten och skapar en konstruerad autenticitet på scen. Uppsättningarna har handlat om exempelvis droger, gängkultur och demokrati. Uppsättningarna bryter ofta gränsen mellan scen och salong och kan ibland utmana publiken. Backa Teater ligger i en gammal fabriksbyggnad på Lindholmen i Göteborg, vilket ger möjligheter att omskapa teaterrummet för varje uppsättning.

Sandra Grehns fokus är inte primärt Mattias Andersson eller Backa Teaters historia utan tre uppsättningar, två från 2009 och en från 2012, som dessutom inte är iscensatt av Andersson utan av den serbiska regissören Anja Sua. Hennes analysmaterial är filmdokumentation av uppsättningarna och recensionerna. En filmad föreställning är inte detsamma som att uppleva den tillsammans med en publik, men samtidigt ger det möjligheten att detaljstudera sekvenser av uppsättningen. Grehn är väl medveten om problemet och balanserar det bland annat genom recensionerna av föreställningarna samt genom att diskutera åskådarperspektiven i uppsättningarna. Dessutom är en av utgångspunkterna för avhandlingen att hon långt innan hon hade påbörjat projektet som åskådare hade blivit provocerad av Gangs of Gothenburg.

Uppsättningarna analyseras med hjälp av en semiotisk föreställningsanalys och denna kombineras med en diskursanalys om den samtida samhällsdebatten om barnens rätt, gängkultur och maskulinitet. Hon har gjort ett urval av scener från uppsättningen som hon bedömer centrala för sin analys och i sin tur, utgående från Norman Faircloughs diskursmetod, delat upp dem i kategorierna schema, ram och skript. Hon har vidare låtit sig inspireras av sig av socialsemiotikern Theo van Leeuwens studier om avstånd och perspektiv mellan aktörerna och betraktarna. Detta innebär att uppsättningarna inte analyseras i sin helhet och inte i kronologisk ordning, men på så sätt lyckas Grehn fokusera på det som är väsentligt för hennes analys.

Fokus för de tre analyserna är olika, vilket gör att läsningen av avhandlingen inte blir tröttsam, eftersom den undviker alltför mycket upprepning. Positivt är att Grehn flera gånger lyfter fram sådant som kan vara problematiskt i uppsättningarna. Publiken till dessa uppsättningar för unga har till stor del inte själva bestämt att de ska se föreställningen eller ens att de är intresserade av de frågor som tas upp. Denna skolpublik kommer från olika socioekonomiska grupper i samhället och Backa Teater har en lång erfarenhet av att möta denna publik.

Grehn visar i sin analys att även teatern sätter bestämda gränser, men att relationerna mellan skådespelarna och publiken förändras när de senare bjuds in till interaktion.

Den polske läkaren och barnpedagogen Janusz Korczaks roman från 1923 Lille Kung Mattias där barnen sätts till makten ses som ett grundläggande verk i barnrättsdiskussionen. I Mattias Anderssons dramatisering 2009 lämnas makten delvis över till den unga publiken som i grupper får utarbeta en budget för Sverige som skickas till finansministern. Det är ett djärvt grepp, eftersom teatersalongen under skolföreställningar är en något oklar zon. Vem har makten, är det skolan eller teatern som bestämmer villkoren för publiken? Grehn visar i sin analys att även teatern sätter bestämda gränser, men att relationerna mellan skådespelarna och publiken förändras när de senare bjuds in till interaktion. Men ramen för budgetdiskussionen utgår ifrån ett vuxenperspektiv där det blir ”en fråga om att välja bland olika fastlagda poster snarare än om att formulera egna alternativ som grundas på barnets egna specifika erfarenheter”. I analysen ställs uppsättningen i relation till den dominerande barnmedborgardiskursen och diskussionen om FN:s barnkonvention som Sverige ratificerade 1990.

Publiken blir medveten om budgetprioriteringar, men om det framdiskuterade budgetförslaget skulle ha någon möjlighet att påverka tas inte upp i uppsättningen. Även om publiken är medveten om att det är fiktion så är diskussionerna för dem reella. Grehn lyfter fram hur det hon kallar blivandediskursen, hur forskning och samhälle ser på det uppväxande barnet som samhällsvarelse, gestaltas i de olika scenerna. Enligt Grehns analys visar uppsättningen ett genuint intresse för hur barnpubliken tänker om samhällets prioriteringar.

Lille Kung Mattias spelades för barn från elva år medan nästa analyserade uppsättning hade en något äldre publikgrupp, från femton år. Gangs of Gothenburg följer mer Mattias Anderssons framgångsrecept att utgå från intervjumaterial. Intervjuerna med unga tidigare gängmedlemmar och deras anhöriga i miljonprogramsområdena gjordes denna gång inte av sociologer utan av dramatikern America Vera-Zavala och rapparen och socialpedagogen Nabila Abdul Fattah. Före föreställningen fick publiken se Ruben Östlunds kortfilm Händelse vid bank.

Här använder sig Grehn av en gängmedlemsdiskurs och det material hon utgår från är dagspress och dokumentärlitteratur. Hon analyserar hur denna tas in och förändras i uppsättningen, något som hon benämner hybridisering. Några av teaterkritikerna tyckte att uppsättningen inte gestaltade något nytt, trots den uttalade ambitionen att ge en annan bild av gängmedlemmen. Det som åskådaren Sandra Grehn 2009 upplevde som problematiskt, vilka det är som står i centrum och vilka som agerar, blir här analyserat bland annat genom Leeuwens metodologiska begrepp ”view points” för att tydliggöra hur de sociala relationerna är konstruerade. Att aktörerna ibland befinner sig bland publiken gör att videoinspelningen bitvis har fått med åskådarens blickvinkel och förhållande till skådespelarna. I analysen tas även klass-, rasifierings- och maskulinitets- perspektiv in. I sin analys kommer Grehn fram till att föreställningen berättar något mer än den dominerande beskrivningen i dagspressen av gängmedlemmar. Ett exempel är att den tidigare gängmedlemmen Amir står i centrum i uppsättningen och när han i slutet står ensam på scenen kan han möta publiken med sin blick. Här hade det var intressant om Grehn hade försökt analysera varför hon som åskådare reagerade mot föreställningen 2009 trots att den rymde den komplexitet som hon då hade efterlyst. Ofta i Mattias Anderssons uppsättningar sätts man som publik i en osäkerhetssituation, där ens ställningstagande ifrågasätts; uppsättningen kan ha rymt ett dubbelt budskap som uppfattas olika av publiken.

Den sista uppsättningen som analyseras centreras också på unga män 5boys.com av Simona Semenič i regi av Anja Sua, som nu innehar en professur i teaterregi vid Stockholms konstnärliga högskola. Sua valde att låta kvinnor i olika åldrar klädda i scenkostymer som de själva valt spela de unga männen. Grehn konstaterar att det skapar ett distanserande drag när männen genom dem uttrycker sig kvinnoförnedrande. Hennes grundanalys är här hur uppsättningen ”fångar upp och iscensätter en dominerande maskulinitetsdiskurs” och hur den problematiseras. Maskulinitetsteori hade naturligtvis även gått utmärkt att använda på uppsättningen om gängkultur, men det är en styrka med Grehns avhandling att hon väljer specifika perspektiv för varje uppsättningsanalys. Här utgår hon bland annat från maskulinitetsforskaren David Buchbinder och genusforskaren Michael S. Kimmel. Grehn kommer fram till att diskursen främst iscensätts genom lekarna genom vilken pojkarna disciplineras till ”rätt” maskulinitet. Problematiseringar och potentiella motdiskurser tar plats både genom valet av skådespelerskor och feminina attribut samt genom metafiktiva inslag, som exempelvis när skådespelerskorna diskuterar sina roller och pjäsen.

Grehns avhandling är ett välkommet bidrag till den än så länge blygsamma forskningen om barn- och ungdomsteater. Hon utvecklar på ett intressant sätt teatersemiotiken, inte minst genom att kombinera den med diskursanalys. Det som jag som läsare kan sakna är publikens röst. Hur uppfattade de dessa föreställningar som var specifikt riktade till dem? Men receptionsstudier i efterhand låter sig inte göras, även om det kan finnas material från pedagogisk verksamhet och bevarande mejl som skulle kunna ge en aning om publikens reaktioner. Så det får snarare bli en uppmaning till Sandra Grehn att gå vidare med receptionsstudier av andra uppsättningar för ung publik.

Publicerad i Respons 2021-1