Nedslag i ett finskt 1900-tal

I sin nya bok Kaleidoskopet skriver den finländske historikern Henrik Meinander i en avslutande essä om historievetenskapens läge att det finns två sorters historiker: de som gör ”förstklassig detalj- och grundforskning medan andra är bättre på att sammanfatta dessa fynd och kombinera dem till bredare helheter, synteser och teorier”. Författaren tillhör utan tvekan de senare. I själva verket har han under de senaste 10–20 åren etablerat sig som en av sitt lands, och varför inte Nordens, ledande historiker med inriktning framför allt på Finlands 1900-tal. Men han har också en grundläggande kunskap om svenskt 1900-tal, inte minst sedan han medverkat i ett större projekt om Finlands och Sveriges demokrati 1880–2020. Till hans mera kända senare alster hör vidare boken om Finlands ödesår 1944, en påfallande balanserad biografi över Gustaf Mannerheim och häromåret en analys av hur hans hemland drabbades av omvälvningarna 1968.

I den aktuella essäsamlingen, som återger texter som han under de senaste tio åren publicerat på annat håll, på svenska, finska eller engelska, tar han upp vitt skilda ämnen som ändå ofta till slut handlar om Finlands identitet och säkerhetspolitiska vägval. Även om texterna huvudsakligen berör 1900-talet måste Meinander som många andra finska historiker ta ställning till frågan om den finländska statens ursprung. I tider av starka fennomanska strömningar, under 1800-talets andra hälft och 1930-talet, har somliga historiker i efterhand velat se Finland som en helt separat del av det gamla svenska riket, med en egen historia åtskild från moderlandets. Så var det knappast. I Fredrikshamn 1809, den utan vidare största katastrofen i svensk historia, var det inte något land eller separat område som blev ett ryskt storfurstendöme, utan sex svenska län som avstods. Sverige och vad som skulle bli Finland hade ett gemensamt konstitutionellt system, medan övriga delar av det svenska riket, som Svenska Pommern och de baltiska provinserna, innan de gick förlorade i Nystad 1721 och i senare fredsslut, administrerades separat. 

Den förening som 1809 ingicks mellan det nya storfurstendömet och Ryssland kunde, trots att Alexander lovade att respektera 1734 års svenska lag, 1772 års grundlag och Förenings- och säkerhetsakten 1789, knappast inledningsvis beskrivas som en personalunion mellan två autonoma enheter. Man jämför ibland med förhållandet mellan Sverige och Norge 1814–1905 som, fast det inte var Karl XIV Johans avsikt, alltmer blev just en personalunion mellan två länder, med gemensam monark och utrikesledning. Henrik Meinander åstadkommer möjligen viss oklarhet när han menar att utvecklingen med de nationella strävandena i Finland mot mitten av 1800-talet innebar att föreningen blev en ”realunion”. Då återupptogs, efter ett halvt århundrade, lantdagsmötena. Finland fick också en egen valuta, riksbank och tullväsen. Egentligen menar Meinander nog att det blev alltmer en personalunion. Även om tsaren mot slutet av 1800-talet understödde förryskningssträvandena i gränsprovinserna, skulle de nya etablerade institutionerna, såväl som den gamla svenska förvaltnings- och domstolsordningen, göra övergången från 1917 till en självständig republik förhållandevis oproblematisk. Det var andra skäl, främst den ryska revolutionen och det delvis av denna föranledda inbördeskriget 1918, som ledde till att den nya statens första år blev mycket oroliga.

Ingen kan, tycker Meinander, förneka det finska beroendet av Tyskland, som förutom leveranser av krigsmateriel och andra viktiga varor, höll 200 000 man stationerade i norra Finland.

Henrik Meinander ägnar sig givetvis också, i en av samlingens centrala uppsatser, åt en annan av den finska historiens kanske mest debatterade frågor, nämligen fortsättningskriget 1941–1944. Den etablerade finska uppfattningen, som officiella företrädare ännu i dag håller sig till, är ju att Finlands de facto-deltagande i Operation Barbarossa var ett separat försvarskrig, att Finland inte var Tysklands allierade utan ”co-belligerent” eller ”medkrigförande”. Någon formell allians ingicks inte (förrän i juni 1944). Meinander menar att historikerna av facket numera övergett denna tes. Ingen kan, tycker Meinander, förneka det finska beroendet av Tyskland, som förutom leveranser av krigsmateriel och andra viktiga varor, höll 200 000 man stationerade i norra Finland. Dessa förband låg för det mesta för fäfot, men fungerade också som strategisk reserv inför risken för allierade företag mot norska kusten. Meinander har utvecklat relationerna till Tyskland i Mannerheimbiografin. Berlin såg Finland, jämte Rumänien på den södra flanken, som sin viktigaste allierade (och efter Stalingrad nästan den enda), vilket Hitler bland annat markerade genom att personligen infinna sig till Mannerheims 75-årsdag i juni 1942. Rumäniens diktator Antonescu och andra satraper kallades till Führern.

I en intressant uppsats om Finlands statschef 1940–1944, Risto Ryti, som ju i krigsansvarighetsprocessen 1945/1946, jämte sju andra finska politiker, dömdes till mångåriga fängelsestraff, försöker sig Henrik Meinander på något av en äreräddning av Ryti, som först 1994, som den siste av avlidna finska statschefer, fick en staty i huvudstaden. Den gängse bilden har länge varit att Ryti stod i skuggan av den karismatiske överbefälhavaren Mannerheim – som också kom att efterträda honom som president – och som ju både allierade och fiender såg som den reelle makthavaren i Finland. Men Mannerheim hade enligt Meinander stor respekt för presidenten och vägrade konsekvent att ta ett ansvar han inte formellt hade. I 1943 års presidentval ville han inte ställa upp mot Ryti. Det är uppenbart att det skulle ha varit svårt för president och regering att gå emot Mannerheims bestämda åsikter. Men Mannerheim kunde ibland vara nervös. Hans beslutsprocesser tenderade också med stigande ålder att präglas av mer eftertänksamhet. Då passade Ryti in i bilden. Denne, som under mellankrigstiden var chef för Finlands Bank, skydde partipolitiken, där han med sitt kyliga intellekt och analytiska läggning inte riktigt kände sig hemma. Men under de extraordinära omständigheter som rådde under kriget var han enligt Meinander rätt person. Som sin centrala uppgift såg Ryti att leta efter möjligheter för Finland att lämna kriget. Sedan Ryti i juni 1944 i ett formellt brev till Hitler lovat att inte ingå separatfred med Sovjetunionen och fronten därefter stabiliserats, enligt Meinander med avgörande tyskt bistånd, avgick Ryti. Mannerheim valdes i augusti av en enhällig riksdag till president.

Det är närmast självklart att en finsk samtidshistoriker knappast kan undgå en tredje stor fråga i debatten, nämligen Urho Kekkonens långa period som statschef 1956-–1981 och dess inflytande på både den finska inrikes- och utrikespolitiken. I diskussionen har man konstaterat att landet under Kekkonens egid alltmer blev en nordisk välfärdsstat och samtidigt utvecklade sina relationer till både Norden, Sovjet och Väst. Men det skedde med ganska hårdhänta metoder. Presidenten kunde enligt 1919 års grundlag till- och avsätta regeringar och utlysa nyval för att främja sina grundlinjer. Han kunde sätta politiker och tidvis hela partier som socialdemokraterna och samlingspartiet (högern) i karantän för att de ifrågasatte eller motsatte sig hans politik.

Henrik Meinander för i en av bokens essäer en intressant diskussion om Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet mellan Finland och Ryssland (1948) och Sverige. Det har ibland påpekats att precis som Finland enligt 1948 års vänskaps- och biståndspakt med Sovjet under vissa premisser (om vilka båda parter skulle vara ense) skulle samarbeta militärt med Moskva, hade Sverige åtminstone sedan 1950 ett nära militärt samarbete med först Storbritannien och sedan USA. Detta samarbete skulle, om det blev känt, kunna underminera den officiella neutralitetsdoktrinen på samma sätt som VSB-avtalets förpliktelser ibland kunde skada Finlands strävanden att projicera sin neutralitetspolitik. 

Den finska politiken att betyga sina vänskapliga relationer med Moskva och samtidigt förbereda ett försvar, i princip allena men om möjligt med västmakternas bistånd, och den svenska att utåt betyga sin omutliga neutralitet men samtidigt spela under täcket med USA och några andra Natoländer, kallas inte sällan, och som Henrik Meinander återger med citattecken, för ”dubbelspel”. Men i själva verket är det varje ansvarig statslednings uppgift att om den officiella doktrinen, som i båda länderna stötts av ett brett samförstånd, inte fungerar, försöka falla tillbaka på en Plan B. Det har svenska regeringar och dessförinnan kungar ofta opererat med sedan Karl XIV Johans tid. Den finska regeringens Plan B under det kalla kriget var att se till att försvaret hölls i skick, om det inte skulle gå att upprätthålla ett anständigt förhållande till Sovjet. Detta var dock något som man, för att inte irritera Moskva, sällan berörde. På samma sätt kunde de svenska statsministrarna under det kalla kriget utåt betona att Sveriges avsikt var att inte under några förutsebara omständigheter gå med i ett krig. Men om en fientlig stat, i praktiken Sovjet, som Sverige länge haft ett mer besvärligt förhållande till, skulle visa tecken på att inte respektera vår neutralitet, måste vi hoppas på hjälp från Väst. Förhållandet mellan yta, resurser och tid har alltid gjort vårt land svårt att försvara, samtidigt som hotbilden varit mycket mindre tydlig än för Finland.

Svenska försvarspropositioner till riksdagen har under ganska lång tid explicit sagt att vi i fall av krig måste räkna på hjälp, utan att gå in på varifrån. Men om man av inrikespolitiska skäl använder påstådda eller verkliga avvikelser från den officiella linjen skapar man frestande och kanske valvinnande, men onödiga politiska komplikationer. Det visade Östen Undén, möjligen med ett tvivlande stöd från Tage Erlander, ett par gånger. Då inbjuder man till anklagelser om tvetalan. Och om man som Urho Kekkonen använder den officiella linjen till att drämma till inrikespolitiska motståndare får man i demokratier som våra räkna med att detta inte glöms bort. När Kekkonen i sinom tid avgick lades politiken sålunda helt om av efterträdaren, socialdemokraten Mauno Koivisto. Så småningom ledde Kekkonens verksamhet till att presidentens makt beskars och till att Finlands politiska system fick en ganska ”vanlig” parlamentarisk prägel.

Svenska försvarspropositioner till riksdagen har under ganska lång tid explicit sagt att vi i fall av krig måste räkna på hjälp, utan att gå in på varifrån.

Den föregivna dubbelheten i båda ländernas säkerhetspolitik under det kalla kriget – och därefter – har sålunda egentligen varit ganska naturlig. Debatten har dessutom samtidigt tjänat syftet att inte minst för andra länder antyda att det fanns en Plan B. Med andra ord: om Sovjetunionen respekterade sina två nordliga demokratiska grannländer skulle dessa fullfölja sin neutralitetspolitik. Men om Moskva inte gjorde detta kunde man riskera att väcka tanken på just det man inte ville ha, nämligen geopolitiska förändringar i Norden. Detta var Urho Kekkonens verkningsfulla argument när han förmådde Nikita Chrusjtjov att dra tillbaka det dramatiska förslag om sovjetisk-finska konsultationer enligt VSB-fördraget som den sovjetiske ledaren framlagt i oktober 1961.

När Östen Undén under notkrisen 1961 sade till sina regeringskollegor att vi aldrig motiverat vår neutralitetspolitik med hänsyn till Finland var detta ju bokstavligen sant, men ändå en kraftig förenkling. Ty varje förändring i Finlands säkerhetspolitiska sits skulle ju förändra förutsättningarna för den svenska neutralitetspolitiken. Kanske ville Undén aldrig riktigt förstå de geopolitiska aspekterna av våra två länders inbördes relationer? Det gjorde i alla fall Tage Erlander. Han kom främst genom ganska täta kontakter med sina partikamrater i öster, och långa samtal med presidenterna J.K. Paasikivi och Kekkonen, att själv hantera våra bilaterala förbindelser.

För dem som intresserar sig för vår viktiga relation till Finland är Henrik Meinanders skrifter en kontinuerlig källa till kunskap och upphov till intressanta reflektioner. Det gäller också hans nya bok.

Publicerad i Respons 2020-6