Omar Makram: »Ni måste inte ha samma värderingar som era föräldrar!«

Omar Makram är själv uppvuxen med hedersnormer i en konservativ, sunnimuslimsk medelklassfamilj i Kairo. Först i vuxen ålder gjorde han upp med dessa normer i samband med att han övergav sin religion, men vi återkommer till hans egen resa litet längre fram.

Vi träffas en mulen förmiddag i november på ett café i centrala Stockholm. Den tilltagande coronasmittspridningen har fått flera skolor att ställa in hans besök, bland annat i Skärholmen, Huddinge och Kalmar. Men veckan före kunde han trots allt besöka ett gymnasium i Malmö, en skola där andelen elever med invandrarbakgrund ökat kraftigt på senare år.

Det är skolor med hög andel barn födda i utlandet, eller med föräldrar födda i utlandet, som är mest intresserade av att ta emot honom. Självfallet är det viktigt även för barn med helsvensk bakgrund att diskutera jämställdhet, individuell frihet och allas lika värde, men behovet är akut bland barn som från första början lärt sig att flickor bör behandlas annorlunda än pojkar, att flickors sexualitet bör kontrolleras av familjen.

»I Malmö mötte jag på nytt barn som öppet försvarar hedersmord«, berättar Omar Makram. »Situationen är allvarligare än jag hade trott innan vi började det här arbetet. Och det tycks bli värre. I år har jag träffat fler elever än i fjol som öppet deklarerar att det är rätt att döda en flicka som haft sex före äktenskapet. Jag har även träffat flickor som är av den åsikten!«

I Malmö hade han fem workshops under två dagar och pratade med närmare 150 elever. Sedan 2019 har han besökt ett 15-tal skolor, så antalet elever han träffat kan börja räknas i tusental. Projektet drogs igång av Riksorganisationen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime, som arbetat med att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck sedan 2001.

Situationen är allvarligare än jag hade trott innan vi började det här arbetet. Och det tycks bli värre. I år har jag träffat fler elever än i fjol som öppet deklarerar att det är rätt att döda en flicka som haft sex före äktenskapet.

För att nå fram till ungdomarna på ett pedagogiskt sätt beslutade man att ta fram en mangaseriebok och den nyanställde Omar Makram fick uppdraget att skriva berättelsen Förbjuden kärlek. Det är en berättelse utan lyckligt slut. Läsaren får följa två unga par – Maryam och Adam samt Omar och Heba – som blir kära och inleder hemliga relationer. Men alla fyra blir avslöjade, Maryam får stryk av sin pappa och Heba skickas till sin familjs forna hemby för att bli bortgift med en äldre man.

Eleverna läser berättelsen och sätter sig sedan i grupper för att diskutera de avgörande frågorna. Är det okej för en tjej att ha ett förhållande utan att vara gift? Och för en kille? Ska tjejer få bestämma själva vilka de vill vara tillsammans med eller bör de först få ett godkännande av släkten? Bör bröder ha rätten att hindra sina systrar från att ha ett förhållande eller ha sex? Bör föräldrar ha rätt att bestämma när och med vem deras barn ska gifta sig?

Omar Makram har hunnit överhöra många samtal kring dessa frågor. Hans sammanfattande reflektion?

»Väldigt stor variation, större än vad jag hade trott. Å ena sidan möter jag elever som uttrycker stolthet över att vara del av hederskulturen, som öppet deklarerar sitt stöd för hedersmord, å andra sidan elever med en liknande bakgrund som tvärtom tar tydlig ställning för liberala värderingar.«

»Så du känner visst hopp trots allt?«

»Jo, det får man säga, men detta är ett väldigt långsiktigt arbete, och sorgligt att det inte kommit igång tidigare.«

Förvånansvärt litet har hänt i skolorna trots att det gått två decennier sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa och frågan om hedersmord började uppmärksammas över hela Sverige.

»Många av de elever jag möter har aldrig tidigare pratat om dessa frågor, de har aldrig fått sina åsikter och värderingar ifrågasatta. Frågorna är uppenbarligen väldigt känsliga för många lärare och skolledare. När vi vänt oss till skolorna och frågat om de vill ta emot oss så har ungefär hälften tackat nej. De säger att de har många elever med invandrarbakgrund och jag tolkar det som att de är rädda för konflikter och inte vill uppfattas som rasister eller att de diskriminerar.«

Omar Makram har ett viktigt budskap som han ofta upprepar för eleverna: »Ni måste inte ha samma värderingar som era föräldrar!«

Ibland berättar han sin egen historia. Genom hela skolgången i Egypten trodde han fullt och fast på de hedersnormer som föräldrarna förespråkade i Allahs namn. När föräldrarna tjatade på hans 11-åriga syster att bära huvudduk för att dölja sitt långa hår och sin begynnande kvinnlighet, så hjälpte han till att utöva påtryckningen. När föräldrarna ville se till att hon inte träffade pojkar före äktenskapet, var han också behjälplig.

Det var först i 20-årsåldern som tvivlen började växa och som han började att öppet ifrågasätta islam och profeten Mohammed. Till sist bröt han helt och fullt med sin religion, möttes av hot från troende och från myndigheter, och kände sig nödsakad att fly landet. Först tog han sig med turistvisum till Estland, som han hade förstått var »Europas mest ateistiska land«, och några år senare till Sverige, där han också sökte asyl 2014.

Efter flera vändor hos Migrationsverket och Migrationsdomstolen fick han till sist uppehållstillstånd 2017. Men det land han läst om, landet som var »känt för sin humanism och sina mänskliga rättigheter«, levde inte helt upp till hans förväntningar:

»Om jag hade vetat hur utbredd islamismen är i Sverige hade jag nog snarare valt Nederländerna eller Danmark«, säger Makram som gjort till sin uppgift att bekämpa de värderingar som radikala muslimer förfäktar med sin mer bokstavstrogna tolkning av koranen. Många av de elever han träffar i dag som försvarar hederskulturen är muslimer, men långt ifrån alla. Han träffar också på kristna och andra elever för vilka religionen inte har någon central plats, men som ändå försvarar värderingar som förknippas med en hederskultur, detta eftersom hedersnormer i hög grad också är en fråga om kultur och nedärvda traditioner.

»Vi måste hjälpa dem som i dag lider i tysthet till följd av hedersförtryck. Vid vartenda besök i skolor med hög andel barn till invandrare har jag upptäckt elever som varit utsatta för förtryck, men som ännu inte fått stöd. Då har jag förstås flaggat för detta hos läraren eller rektorn«, säger Makram, som upplever att gymnasieskolorna har varit mer intresserade av att bjuda in honom än grundskolorna. Men han hade hoppats att det skulle vara tvärtom.

»På högstadiet är barnen mer formbara, mer öppna för att ifrågasätta sina värderingar. På gymnasiet är de svårare att påverka, många har redan ›made up their minds‹«, fortsätter Makram och kastar in en engelsk formulering i sin svenska som är förbluffande bra med tanke på att han kom till Sverige först i 30-årsåldern.

»Men du själv ändrade ju din uppfattning som ung vuxen? Så det kan uppenbarligen ske i högre ålder också?«

»Visst, det är inte omöjligt, i enstaka fall kan även vuxna tänka om. Men det krävs enorma arbetsinsatser från utomstående för att få till stånd en sådan förändring och jag är rädd för att det inte är värt arbetsinsatsen. Bättre då att fokusera på barnen, ju tidigare desto bättre.«

»Men du själv ändrade uppfattning utan hjälp utifrån?«

»Det är litet speciellt för oss som lämnar en religion, det blir liksom en helt fräsch start, en ›clean break‹, man lägger alla värderingar som varit kopplade till religionen bakom sig. Jag tror att det är svårare att överge hederskulturens värderingar om man fortsätter att vara en bokstavstroende muslim.«

Detta är ett långsiktigt arbete där alla krafter behövs. Jag kan aldrig acceptera att dessa skadliga värderingar nu är på väg att reproduceras och cementeras hos kommande generationer.

I höstas avslöjade Dagens Nyheter att skoldebattören och utbildningsledaren Hamid Zafar hade levt ett dubbelliv på nätet långt upp i vuxen ålder. Under pseudonym hade han publicerat homofoba och antisemitiska kommentarer, samtidigt som han arbetade med att lyfta skolor i utsatta områden. Omar Makram berördes starkt av avslöjandet och publicerade en artikel i Göteborgsposten där han beskrev hur det var att växa upp med sådana värderingar:

Jag minns att jag fick lära mig Muhammeds ord: »Den yttersta dagen infinner sig inte om muslimerna inte har bekämpat judarna och dödat dem« […] jag minns att jag fick lära mig att Allahs tron skakar av vrede varje gång två män har sex med varandra […] jag minns att jag fick lära mig att kvinnor som inte täcker sina huvuden kommer att hängas upp i håret i helveteselden och att kvinnokroppen och kvinnlig sexualitet är källor till skam, frestelse och synd.

Han minns sitt eget jag, kan föreställa sig hur han var då, hur självklart det tedde sig: »Där jag växte upp och fostrades var indoktrineringen i antisemitism och hat mot den dekadenta västvärlden föreställningar som man var stolt över, inte en källa till skam […]«. Och han understryker i texten att åsikterna inte hade något som helst att göra med socioekonomiska faktorer: »Min familj tillhörde övre medelklassen […] det var helt enkelt en fråga om värderingar.«

»Jag vet inte om Hamid Zafar verkligen tänkt om och lämnat dessa värderingar bakom sig, men jag vet att det är en lång process innan man kan göra det. Vi som har gjort den här resan har värdefulla erfarenheter som kan vara till nytta för andra. Men jag tror att det är viktigt att vara öppen och ärlig med sin förändrade inställning och gå ut med den själv.«

»När värderingar leder till brottsliga handlingar, som att utöva våld mot kvinnliga familjemedlemmar eller hetsa mot judar, är de flesta överens om att handlingarna måste stoppas. Men är det lika självklart att bekämpa värderingarna innan de lett till brott? Vi har ju åsiktsfrihet.«

»Ja, jag hävdar bestämt att det är ett hot mot samhället om föräldrar fostrar sina barn att bli antisemiter, homofober eller till att omfatta hederskulturens normer.«

Omar Makram menar att själva brottsligheten ligger i tangentens riktning. När en familj börjar inskränka en dotters rörelsefrihet, bestämma vilka kläder hon får ha på sig, så visar forskningen att det ofta bara är första steget mot att gå över gränsen och utöva psykiskt eller fysiskt våld mot flickan: »Jag ser en tydlig koppling mellan värderingar och handlingar. Men värderingarna är viktiga att bekämpa även innan de hunnit leda till brottsliga handlingar. Värderingarna bidrar till ett splittrat samhälle, ett vi och ett dom. Ja, det är önskvärt att alla tror på jämställdhet och individens fria val!«

Han är överens med flertalet debattörer att det är bostads- och skolsegregationen som är det största hindret för att dessa värderingar ska kunna slå igenom med full kraft. Människor lever kvar i sina värderingsbubblor och utmanas inte av åsikterna i majoritetssamhället. Han har under sina resor i Skolsverige slagits av att vissa klasser nästan enbart består av utlandsfödda.

»I en klass var samtliga barn från Syrien, och även läraren. Flertalet av barnen hade bott i Sverige i 4–5 år men de var mer bekväma med att vi höll workshopen på arabiska.«

»Efter fem år i Sverige borde förstås ett barn tala flytande svenska?«

»Absolut, men det är svårt när de nästan inte träffar några svenskspråkiga. Det här utanförskapet har bidragit till att många står orubbligt kvar med de värderingar de tog med sig från hemlandet. Jag tänker ofta på det stora antalet flyktingar som kom 2015, det känns inte som att vi har fångat upp dem i tid.«

Även när han mött klasser där barnen lärt sig bra svenska har han ibland gått över till arabiska för att de lättare ska kunna beskriva sina känslor.

»De här frågorna är svåra att ta sig an redan på sitt modersmål och blir förstås ännu svårare på svenska.«

Att frågorna väcker starka känslor har han fått erfara under flera av skolbesöken.

»Eleverna blir upprörda, höjer rösten, kallar varandra saker. Vid dessa tillfällen har jag ibland tänkt att vi också har en sorts samtalssegregation i Sverige. Tjejer med helsvensk bakgrund som försvarar sin rätt att ha sex har kallats horor av vissa invandrarkillar. För flera av tjejerna kom skällsordet som en chock, de var inte medvetna om att det talades om dem på det viset.«

Synen på sexualitet i Mellanöstern är väldigt annorlunda jämfört med Sverige, understryker han. Att flickor vill ägna sig åt sex för att det är kul, för att de känner en attraktion, är djupt upprörande för flertalet människor från Mellanöstern. Han uppmanar ofta eleverna att motivera varför de tycker att flickor inte ska få ha sex före äktenskapet, varför de anser att det är skamligt. Han nöjer sig inte med att de bara svarar att det är fel. Vilka motiv hör han?

»Att det strider mot deras kultur, att flickorna vanhedrar den egna familjen. Eller att det strider mot deras religion, att det går emot ett påbud från gud. De sistnämnda är allra svårast att påverka, det sitter långt inne att utmana sin egen gud.«

Det är närmast med sorg på rösten som han konstaterar: »Vissa invandrarkillar har lättare att öppet försvara hedersmord än att medge att systern har en pojkvän.«

»Har du sett några positiva tecken? Elever som börjat tänka nytt?«

»Absolut, ibland ser jag det hända rakt framför mig, hur en elev får en ny tanke, blir osäker på sin tidigare så säkra synpunkt, börjar fundera i nya banor. Då känns det som att jag har planterat ett frö som sakta börjar växa.«

»Och du har hjälpt ungdomar som hyser liberala värderingar men som inte vågat uttala dem bland familj och vänner?«

»Ja, det också, jag tänker till exempel på en afghansk flicka som kom fram till mig efter en workshop och tackade. Hon hade känt igen sig i allt vi talade om och var så glad att någon vågade utmana och kritisera hedersnormerna så klart och tydligt.«

Ett annat gott tecken på senare tid är att fler skolor börjat kontakta honom och inte vice versa. Det finns uppenbarligen en växande efterfrågan på hans tjänster. Samma erfarenhet har till exempel Mustafa Panshiri, den omtalade tidigare polisen med afghansk bakgrund som besökt nästan samtliga kommuner för att tala med ensamkommande om värderingar och sedvänjor i Sverige. Eller Hoshi Kafashi i Linköping som utbildat vad han kallar »Shanazi hjältar och hjältinnor« som i sin tur hjälper andra ungdomar att tänka om.Vad tycker Omar Makram om att det i första hand tycks vara personer med rötter i andra länder som tar sig an den här utmaningen?

»Å ena sidan är det naturligt. Med vår kulturella bakgrund kan vi fungera som bryggor till de rådande värderingarna i Sverige. Å andra sidan är det beklagligt att inte fler med helsvensk bakgrund är med och bidrar. Detta är ett långsiktigt arbete där alla krafter behövs. Jag kan aldrig acceptera att dessa skadliga värderingar nu är på väg att reproduceras och cementeras hos kommande generationer.«

Publicerad i Respons 2020-6