Nietzsche intog perspektiv som uteslöt varandra

Friedrich Nietzsche tog världen med storm. Även om han själv såg sitt tänkande som otidsenligt blev han redan under 1890-talet något av en modefilosof. Hans skrifter lästes i breda kretsar, de inspirerade, kritiserades och diskuterades – ibland mer inträngande, ibland bara slagordsmässigt och ibland påverkade de så att säga under ytan. När den österrikiske författaren Robert Musil i mogen ålder läste om Nietzsche slogs han av vilka starka intryck han tagit som ung utan att ens förstå det. Tolkningarna av Nietzsches författarskap var extremt heterogena och förklaringen torde delvis vara hans skrivsätt; böckerna är på en nivå ganska lättillgängliga, på en annan mycket komplicerade och labyrintiska. En komplex receptionshistoria tog sin början, och så har det – med upp- och nedgångar – fortsatt.

En svensk utgåva av Nietzsches Samlade verk har nyligen fullbordats, utgiven av Brutus Östlings bokförlag Symposion. Efter en förtjänstfull insats av redaktörer och översättare finns nu inte bara samtliga Nietzsches publicerade verk, utan också ett fylligt och genomtänkt urval brev och efterlämnade anteckningar på svenska. Samtidigt med utgivningen av den sista volymen ger Hans Ruin, en av redaktörerna, ut en essäbok på samma förlag. I förnuftets skugga innehåller nio essäer och ett längre förord som behandlar olika aspekter av Nietzsches tänkande och texter. 

Essäerna är bearbetningar och utvidgningar av texter och föredrag från framför allt de senaste åren. Trots deras disparata bakgrund och olika fokus fungerar de väl tillsammans, och ger sammantaget en bred bild Nietzsches författarskap, hans filosofiska utveckling samt inblickar i forskningsdiskussionerna. Här finns fortlöpande filosofiska och idéhistoriska utblickar och reflexioner som knyter an till både Nietzsches tid och vår egen. Boken borde fungera särskilt bra för läsare som har i alla fall litet förkunskaper om Nietzsche, men även för den som är novis eller forskare finns här mycket läsvärda bidrag.

Hans Ruins bok kan sägas vara skriven i en genre som varken är reguljär forskning eller populärvetenskap, samtidigt som det finns en hel del inslag av båda. Denna essäistiska mellangenre är mycket värdefull för breda läsargrupper och därigenom en central del av humanioras samhällslegitimitet. Den kunniga, orienterande och reflekterande essän är även viktig för akademiska forskare inom angränsande eller andra forskningsområden. Dessvärre har genren ofta avfärdas som ”populär”, inte minst i Sverige, och det har blivit värre i dessa bibliometriska tider. Jag tycker att åtgärder för att uppvärdera denna mellangenre vid tjänstetillsättningar och projektansökningar borde vidtas. Tills vidare får vi nöja oss med att de skrivs på mer ideell basis, och här är Ruins essäsamling ett mycket gott bidrag.

Ansatsen i essäerna kan karaktäriseras som hermeneutisk i allmän mening. Det finns en genomgående strävan att förklara och begripliggöra vad Nietzsches skrifter och tänkande handlar om och här spelar såväl livs- som kulturkontexter en roll. Med denna ingång kan sedan mer djupgående analyser och tolkningar göras. Ett återkommande inslag – även det hermeneutiskt – är ambitionen att historiskt upparbeta Nietzsches filosoferande så att implikationerna för vår egen tids debatt blir synliga.

I de första kapitlen tematiseras ett par av den tidige Nietzsches uppmärksammade skrifter. Tragedins födelse ges en pedagogisk utläggning och historisk kontextualisering. Här analyserar Ruin centrala begrepp som apollinskt-dionysiskt, konstnärsmetafysiken samt motsatsställandet av den klassiska tragiska kulturen och den intellektualistiska alexandrinska kulturen, samt hur Nietzsche tillämpar detta även på sin egen samtid. Ruin fortsätter med Om historiens nytta och skada för livet och analyserar skriftens centrala begreppskluster: historiskt-ohistoriskt-överhistoriskt samt monumentalistisk, antikvarisk och kritisk historia. En central poäng är att dessa bör förstås som olika livsmodus, inte rena teoretiska kategorier. Ruin tematiserar också detta kritiskt i relation till vår egen tids diskussioner, och eftersom just denna Nietzscheskrift så ofta anförs i modern historiebruksteori och historiefilosofi är detta både relevant och intressant. 

Ett återkommande inslag – även det hermeneutiskt – är ambitionen att historiskt upparbeta Nietzsches filosoferande så att implikationerna för vår egen tids debatt blir synliga.

Många moderna läsare, och även forskare, har undvikit Nietzsches Så talade Zarathustra, medan författaren själv såg skriften som sitt viktigaste verk. Ruin skyggar inte för detta besvärliga ämne och ägnar det två essäer där han analyserar några teman i dialog med andra forskare. Hans ansatspunkt i verkets tillkomsthistoria visar sig vara mycket produktiv, inte minst i relation till Zarathustras förbryllande fjärde bok. Även Ruins diskussion av moderna religionsfilosofiska tolkningar av skriften är belysande. 

Bokens mest framträdande tema, som återkommer i flera essäer, gäller förnuftskritiken. Här spelar Nietzsches skuggmetaforer en central roll i Ruins framställning, och i en iscensatt dialog med Platons grottliknelse analyseras metaforiken som ett sätt att kritiskt reflektera över förnuft och filosofi. Skuggan är kunskapens dubbelgångare, och som sådan inget bristfälligt utan en integrerad del av förnuftets verksamhet; inget ljus utan skugga och ingen kunskap utan att något samtidigt döljs. Här ställs de platonska hierarkierna på huvudet, och det öppnas för en perspektivism som betonar kunskapens begränsningar och partiella karaktär.

Ruin vänder sig mot den alls inte ovanliga tolkningen av Nietzsches förnuftskritik som grundad i ett metafysiskt system i vilket all kunskap reduceras till funktioner av ”viljan till makt”. I stället menar Ruin att denna rationalitetskritik handlar om en analys av vetandets psykologiska, språkliga och historiska förutsättningar: ett ständigt fortlöpande kritiskt program i kantiansk anda, men utvidgat med frågor som inte bara är rent teoretiska utan som också gäller moraliska och affektiva premisser. Nietzsches filosoferande är experimenterande och kännetecknas av en genomgående dubbelhet där flera varandra uteslutande perspektiv anläggs och kritiseras på olika sätt. I Ruins tolkning kan detta fortskridande filosoferande läsas som en problematisering av västerländsk filosofisk tradition och dess värden, och ytterst sett en autonomisträvan.

Till temat förnuftskritik hör också Ruins behandling av Nietzsches filosoferande i relation till modern filosofisk debatt om så kallad postmodernism och relativism. Utgångspunkten tas i motsättningar mellan å ena sidan hermeneutik, perspektivism och socialkontruktivism och å andra sidan nyrealism och nymaterialism. Ruin gör här en relevant och hanterbar avgränsning genom att fokusera på Nietzschetolkningar hos två filosofer som så att säga konverterat till nyrealism. Från att tidigare ha gjort positiva läsningar kritiserar de nu Nietzsche, bland annat med utgångspunkt i ett par av dennes slagordsmässiga och ofta citerade satser: ”det finns inga fakta, bara tolkningar” och att ”all existens väsentligen är en tolkande existens”. De två nyrealisterna menar att den implicerade subjektivismen och relativismen är problematisk i sig och detsamma gäller dess politiska konsekvenser. Ruin turnerar frågan genom en fördjupad analys av framför allt kringliggande textpassager i samma Nietzschetext. I en fin analys visar han hur det här återigen handlar om en teoretisk och etisk dubbelhet, med kritisk udd mot båda positionerna, som framträder i Nietzsches experimenterande filosofi. Slutsatsen blir:

Nietzsche är ingen aningslös föregångare till dagens socialkonstruktivism. Tolkningen av de utvalda texterna visar att han redan blickat djup ner i de affektiva premisserna för den metafysiska diskussionen om realism och idealism som den förs också idag, djupare än de flesta.

Ruins tolkning av dubbelheten i Nietzsches kritiska filosoferande är välargumenterad, och tycks mig i grunden rimlig. Den skulle också kunna stödjas ytterligare genom en vetenskapshistorisk kontext. Under 1800-talet utvecklades en rad specialiserade natur- och humanvetenskaper explosionsartat och de anlade alla specifika synvinklar för att fixera sina avgränsade studieobjekt. I takt med växande framgångar (i meningen resultat) låg det nära tillhands att hypostasera de egna perspektiven till en kungsväg till kunskap och resultaten till den sanna verkligheten – de görs så till metafysik. Här uppkom vad som kallades, och fortfarande kallas, materialism, biologism, historism, psykologism etcetera. Med detta problematiserades de gamla ”helhetsdisciplinerna” filosofi och teologi, och här restes de frågor om perspektiv och reduktionism som flera av sekelskiftets tänkare brottades med. Nietzsche var en av första och mest radikala, och eftersom frågorna principiellt sett kvarstår har hans reflexioner även bäring på vår tid.

Ruin vänder sig mot den alls inte ovanliga tolkningen av Nietzsches förnuftskritik som grundad i ett metafysiskt system i vilket all kunskap reduceras till funktioner av ’viljan till makt’.

Det finns också mycket annat intressant i Ruins bok. Här diskuteras Nietzsches tematiseringar av nihilism och omvärderingen av alla värden. Vidare finns en orienterande essä som behandlar ett urval nyare forskning och olika tendenser i diskussionen. En annan essä går igenom den komplexa och problematiska historien om Nietzsches efterlämnade anteckningar och uppkomsten av en rad högst olikartade textutgåvor. Till sist: till skillnad från många moderna studier avstår inte Ruin från att beröra politisk-samhälleliga aspekter av Nietzsches skrifter. Temat spelar ingen central roll i boken, men det omnämns på ett tydligt sätt i flera essäer, främst den tidige Nietzsches tysknationalism och det sena skrifternas tal om herre- och slavmoral lyfts fram som ”problematiska och olycksbådande” i sina samtidssyftningar. 

Hans Ruins essäsamling har blivit en mycket lyckad bok. Det finns naturligtvis flera saker som kan diskuteras, men som helhet är den välskriven och balanserad samt genomgående av hög kvalitet. Kombinationen av pedagogiska utläggningar och mer djupgående analyser av ett svårt författarskap samt återkommande utblickar mot vår egen tids debatter, gör boken mycket läsvärd.

Publicerad i Respons 2022-2