Nya allianser i religionsdebatten

Under många decennier under 1900-talet var den offentliga teologiska debatten i Sverige begränsad till ämbetsfrågan. Positionerna var låsta. Den feministiska teologiska analysen tycktes fjättrad vid könsidentiteten hos präster. Likadant var det på den motsatta sidan, fast då handlade låsningen om samvetsfriheten och möjligheten att få finnas kvar med sin åsikt som präst. Två av de mest arga debattörerna från kvinnoprästsidan var Johanna Andersson (då Almer) och Annika Borg. Den senare fick en etablerad position som opinionsbildare och feminist. Den som dundrade mest från den andra skyttegraven var Dag Sandahl.

Föga anade man så sent som på 1990-talet att nya positioner och allianser totalt skulle förändra kartan några år senare, fast då med andra frågor i förgrunden. I dag återstår endast några kinapuffar från Dag Sandahl via hans blogg från inre Småland. Johanna Andersson har lämnat prästämbetet efter den så kallade ”Mitt kors”-kampanjen 2016 och Annika Borg har under ett flertal år inriktat sig på kritik av islam, diskussioner om asyl- och flyktinginvandringen och protester mot ”kyrkoetablissemanget”.

De nya allianserna på den offentliga arenan utlöstes framför allt av två saker. Den första var en sekulariseringsdebatt där Christer Sturmark utmanade teologer om religioners roll i offentligheten och religioners sanningsanspråk. Han tillträdde som Förbundet Humanisternas ordförande 2005 och blev en profil i mängder av debatter och paneler. I vissa konflikter gjorde Annika Borg gemensam sak med Sturmark för att värna det sekulära samhället. Frågan om det sekulära har att göra med den andra frågan som kom att dominera, nämligen den majoritetspolitik som migrationen och flyktingmottagandet förde med sig. Även i denna fråga är Annika Borg röststark och hotbilden mot det svenska sekulära samhället passade väl in i kritiken. Sturmark och Borg har dock i denna fråga inte haft synonyma ingångar, även om de har varit överens i sak.

När Mattias Martinson, professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet, kommer med boken Sekularism, populism, xenofobi är han inte den förste som avser att diskutera sådana strömningar bland svenska samtida teologer och sekulärhumanister. Elisabeth Gerle publicerade 2010 Farlig förenkling – Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna. År 2010 hade kriget i Syrien ännu inte brutit ut och flyktingmottagandet hade därför inte nått sin största omfattning, Gerle ville visa att både SD och Humanisterna, trots sina olikheter, riskerade att leda till främlingsfientlighet, från SD en mer uttalad sådan, från Humanisterna indirekt genom att ”ta avstånd från människor som är bärare av andra religiösa och kulturella traditioner [än våra]” (Gerle). Nu, åtta år senare, är kartan en annan. Konsekvenserna av det katastrofala kriget i Syrien och på andra platser i världen ledde till flyktingströmmar som Europa inte har varit med om sedan andra världskriget. Detta har påverkat debatten på hemmaplan, där Annika Borg, Ann Heberlein och i viss mån Johanna Andersson har varit tongivande från det teologiska hållet.

Det är välkommet att Martinson har gått in i debattmaterialet från dessa teologer och den arga kritik som under flera år har kommit från sekulärhumanister. Martinsons material begränsar sig till de mest tongivande debattörerna: Sturmark, Borg, Andersson och Heberlein. Hans ambition är att visa på en populism och xenofobi, som han menar genomsyrar deras texter eller som går xenofobins ärenden. Det diskuterar Martinson genom att ge exempel från artiklar och muntliga debatter och ställa det i relation till en övergripande ideologisk och filosofisk kontext. Han har dock inte haft ambitionen att systematiskt gå igenom allt material. 

Därmed lierade sig prästen Borg med en föreställning om att religioner i Sverige kunde hota det sekulära Sverige.

Martinsons bok börjar i en presentation av hur ateismens kritik har förändrats från att under 1900-talet ha drivits av begåvade akademiker som Bertrand Russell till att bli alltmer populistisk. Martinson påminner om Sturmarks ambition att klä sin religionskritik i en filosofisk dräkt men som sällan lyfter från populistiska förenklingar. ”Tron på det religiösa gudsbegreppet skiljer sig inte […] ifrån den vidskepliga tron på troll och vättar”, skrev Sturmark 2006. Martinson konstaterar att ”Sturmarks förståelse av detta [religiösa] språk duger inte för ett seriöst samtal om dessa ting.” 

Bokens mest konstruktiva delar är Martinsons diskussioner om sekularismen. Han ger en god insyn i ateismens förändringar både internationellt och i Sverige och visar hur den svenska religionskritiska debatten inte främst har riktats mot den ljumma Svenska kyrkan, utan mot ”främmande” trosföreställningar såsom pingstpastor Åke Greens argument om homosexuell kärlek. Sturmarks generella vevande mot all religion kom efterhand att avgränsas till viss religion. Vid det laget kunde Svenska kyrkans kyrkosekreterare skriva att det ”inte råder någon tydlig konflikt mellan Svenska kyrkan och sekulärhumanisterna”. 

År 2011 publicerade Sturmark och Annika Borg gemensamt en debattartikel på DN Debatt: ”Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna”. De slog ett slag för det sekulära samhället och menade att den sekulära staten och rättssamhället skulle vara hotat. Därmed lierade sig prästen Borg med en föreställning om att religioner i Sverige kunde hota det sekulära Sverige. Ja, inte Svenska kyrkan som står för ”en liberal protestantisk kristendomstolkning”, men andra religioner kunde hota det sekulära. Martinson beskriver detta som Sturmarks och Borgs ”sekulära renhetsiver”, vilket bland annat visade sig i en kommande gemensam debattartikel, i vilken Sturmark och Borg med flera uppmanade till ett förbud mot omskärelse av pojkar av religiösa skäl. Det betyder ett förbud för judar och muslimer att praktisera en av sina viktigaste religiösa sedvänjor. Ungefär samtidigt kom även Borgs och Anderssons kritik mot Sofia församling för att ha anställt en imam i ett projekt på Fryshuset om religionsdialog samt Borgs kritik av Mohammad Fazlhashemis tillträde som professor vid Teologiska fakulteten i Uppsala. Det senaste exemplet tar Martinson inte upp, förmodligen på grund av jävsituation; Fazlhashemi är professor inom samma område.

I mitten av boken förändras Martinsons tilltal från en drivande argumentation till en osäkerhet kring de egna ståndpunkterna: en rapport ”verkar inte ens finnas kvar”; ”om detta är en korrekt iakttagelse”; ”man kan se dessa”, ”hon verkar nästan misstänka”; ”mina onda aningar” eller ”en tendens till xenofobisk anpassning”. Backar Martinson från sin hypotes om populism och xenofobi? Beror den plötsliga osäkerheten på att Martinson inte tydligt visar hur populism och främlingsfientlighet hänger samman? Menar han att debattörerna skulle ha avstått från opinion, eftersom deras argument kunde användas xenofobiskt av andra? Eller anser Martinson att de själva vill lansera en främlingsfientlighet? Han underbygger sin tes, vilken jag instämmer i, att populariseringen av ateismen öppnade för främlingsfientliga strömningar. Men sedan, när övergår kritik till xenofobi? Här hade jag önskat att Martinson hade borrat i materialet och lyft frågan till ett mer principiellt plan.

Ett flertal essäer i mitten av boken hade vunnit på att dras ett varv till. Martinson underkastar sig långa citat som får fylla texten utan den komplexa analys han bidrar med i början och slutet av boken. Martinson kan i och för sig påstå, i diskussionen om ”Mitt kors”-kampanjen och rapporten ”Omvägen om Gud”, att ”Debattörerna [Borg, Andersson och just här även Eli Göndör] aktiverar sin kritik i ett konspirationsteoretiskt modus där det populistiska mönstret är otvetydigt.” Men han skulle ha behövt ägna mer utrymme åt en konkret kritik, till exempel när det gäller rapporten från Borg och Göndör. Det räcker inte med att konstatera att ”höger-inriktad kritik (Timbro) riktas mot en kyrka som av kritikerna anses vara politiserad åt vänster”. Det finns fog för kritik mot rapporten men detta borde Martinson ha preciserat i sak för att inte riskera att själv falla för förenklingar.

Martinson förklarar att han ville skriva en tentativ bok som prövar teser i Theodor Adornos anda av essäistik och att ”essäer blir inte färdiga”. Det är inte ett bekymmer i sig att han gör så. Men den som känner flera av de exemplifierade debatterna inifrån ser också vad Martinson inte tar med. Frågan väcks varför somliga argument utelämnas. Den aspekten är viktig med tanke på att Martinson driver tesen att debattörernas agenda är populistisk och xenofobisk. För att illustrera vad jag menar hänvisar jag till Martinsons diskussion om Humanisternas reklamkampanj 2009, ”Gud finns nog inte”. Här citeras Göran Rosenbergs argument ordagrant, medan Sturmark endast refereras kortfattat och andra debattörer inte ens nämns, trots att en mer noggrann återgivning av debatten hade gett stöd åt Martinsons tes. Borg, Heberlein och Sturmark verkar ju inte i ett vakuum utan får både medhåll och mothugg, inte minst i sociala medier där de verkliga slagen tycks äga rum, vilket Martinson knappt berör.

Det är bra att han diskuterar och påminner om hur debatten har varit. Det ger en god grund för att tolka ideologiska positioner i dag. Å ena sidan kan man tänka att teologers och prästers populism och xenofobi är en fråga som endast berör de närmast sörjande inom kyrkorna. Varför ge dessa debattörer så mycket uppmärksamhet? Å andra sidan pekar Martinson underförstått på en komplexitet av ideologiska positioner som ryms bland prästerskap och teologer. Frågorna i sig vittnar om hur föga sekulariserade vi är i Sverige.

Martinson ägnar mycket utrymme åt Sturmark, Borg och Heberlein och hans bok väcker vidare frågor om de mekanismer som kan ha bidragit till positionsförskjutningar. Det är delvis en metafråga, men är det så att debattformen, inklusive sociala mediers hets, bidrar till att debattörer drivs längre ut i sina ståndpunkter än de hade gjort i en diskussion i ett seminarierum? Martinson är delvis inne på detta i sin sista essä: ”Min kritik av vår tids debattörer, som Borg, Andersson, Sturmark och Heberlein gäller framför allt deras osakliga och undermåliga sätt att hantera sitt material och sina meningsmotståndare, samt hur denna kritik är knuten till främlingsfientliga tankestrukturer.” Han säger att han vill visa ett ”objektivt våld”, men går inte vidare in på vad det betyder i sammanhanget. Martinson har ett kompromisslöst förhållningssätt till individens ansvar för vad vi säger och skriver, nämligen att var och en har ett ansvar ”också för det som ligger bortom intentionerna, men som man med ett rimligt mått av förutseende skulle kunna ha undvikit att bli misstänkt för att vilja hävda”. Det är en orimlig ståndpunkt. Vi kan inte tillskrivas ansvar för hur våra ord används och tolkas av andra bortom intentionerna, men vi kan givetvis protestera när de missbrukas. En annan fråga när det gäller ansvar kan ställas till alla de religionsföreträdare, teologer, kyrkopolitiker och sekulärhumanister som tiger i debatten. Vilket ansvar har de tysta för att klimatet blir populistiskt och xenofobiskt? 

Publicerad i Respons 2018-2