Nya tidsperspektiv i miljöförstöringens epok

Det var under 1990-talets sista år i Göteborg, och känslan av att vara fel person på fel plats gick inte att skaka av sig. Förortsunge, stockholmare, felklädd. I stället för varm outdoor-jacka och gummistövlar hade jag kall skinnjacka (ibland kavaj) och låga skor. Exkursionerna med mina kursare gick till diverse »lokaler« som geologer kallar det, platser där jordens miljoner år långa historia kan avläsas med bara ögat; där vulkaners brinnande magma lämnat mineraliserade spår i urbergets sprickor; där det, med lite fantasi och vissa grundläggande kunskaper i geologi, går att skönja de stora isarnas avtryck där de släpat sig fram och omvandlat det västsvenska landskapet.

Trots lärarnas brinnande entusiasm inför bergarters tillblivelse, plattektonikens makter, och bergskedjeveckningarnas långsamma dans, lyckades geologiämnet aldrig riktigt väcka mitt intresse under mina universitetsår. Dessutom – vem orkar bry sig om istider och moräner nu när Sverige gått med i Europeiska unionen, och det pågick ett krig i det som tidigare hette Jugoslavien? Jag tog min kavaj och gick, vände geologin ryggen, och fann ett nytt hem i statsvetenskapen.

Jag påminns om detta uppbrott och får åter nytta av mina fläckvisa geologikunskaper i läsningen av Anders Ekströms infallsrika bok Tidens återkomst – Pompeji, Johnstown, Fukushima. Det är en bok fylld av tankeväckande berättelser, teoretiska perspektiv och (om jag får använda ett så stort ord) vishet.

Tidens återkomst tar sin utgångspunkt i globaliseringens verklighet. Corona-pandemin, finanskrisen, Rysslands invasion av Ukraina, Israels vansinne i Gaza, och den andra Trump-administrationens globala korståg är alla påminnelser om globaliseringens viktigaste insikt – ingen kommer undan. Att världen och dess pulserande kriser har global räckvidd är såklart knappast en nyhet. Tvärtom tycks det som att fenomenet kläs i ny akademisk språkdräkt ett par gånger per årtionde. Risksamhället, globala nätverksrisker, systemrisker, gränsöverskridande kriser, dominokriser, och så det senaste tillägget »polykris«, kriser som inte bara pågår samtidigt utan även förstärker varandra. Kärt barn har många namn som det brukar heta, och moderna samhällen tycks vara på ständig jakt efter rätt namn på sin mest besvärliga avkomma.

I Tidens återkomst vill Ekström i stället fördjupa sig i krisernas tidsdynamik, eller det han kallar för »temporalisering«. Begreppet beskrivs i bokens öppning (något för snårigt för min smak) som den »senmoderna samhällets radikala utbredning i tiden«, där vi befinner oss »alltmer i centrum för den historiska erfarenheten«. Med andra ord: världen har inte bara blivit mer tätt förbunden geografiskt, dess tidsskalor blir också mer sammanvävda. Dåtid, nutid och framtid är inte längre en linjär process där den ena likt en tickande klocka följer logiskt efter den andra: »I stället framträder ett mönster av hur tidsskalor och epoker faller in i varandra, ofta på oförutsedda sätt«, en ny verklighet där framtiden som Ekström uttrycker det »forsar in i nuet«.

Jag läser om de förödande bränderna i Spanien i dagspressen, och slås av hur träffsäker Ekströms analys är om hur denna typ av extrema väderhändelser kommit att tolkas i media som illustrationer av hur katastrofernas framtid redan står för dörren.

Exemplen på detta är flera. Radioaktivt avfall från dagens kärnkraftverk tvingar oss att vidga vårt sätt att tänka i årtionden, till att försöka omfamna förändring över hundratusentals år. Även klimatförändringarnas avsmältning av jordens stora havsisar och permafrosten kommer att veckla ut sig i liknande långa tidsskalor – även om världen genom ett mirakel lyckades få ned utsläppen av växthusgaser till noll.

I denna nya verklighet ändras också vårt sätt att förstå förändring och stabilitet. Människan har historiskt alltid uppfattat naturen som det långsamt förändrande, en pålitlig motpart till kulturer och samhällen vars omvandling i stället sker i plötsliga språng. Denna relation tycks vara omkastad i dag, där naturen med Ekströms ord »accelererar« samtidigt som samhällsstrukturer tyngs ned av »spårbunden tröghet«.

Det hela kan tyckas vagt och akademiskt, men boken öppnar upp för reflektion om tidsperspektiv som sällan ges plats i den pågående debatten om globalisering och säkerhet. Jag läser om de förödande bränderna i Spanien i dagspressen, och slås av hur träffsäker Ekströms analys är om hur denna typ av extrema väderhändelser kommit att tolkas i media som illustrationer av hur katastrofernas framtid redan står för dörren.

Dåtid, nutid och framtid är inte längre en linjär process där den ena likt en tickande klocka följer logiskt efter den andra.

Ekströms varsamt resonerande redogörelser av katastroferna i Pompeji (år 79), Johnstown (1889) och Fukushima (2011) är tankeväckande i sig själva, men det är analysen som knyter dessa händelser samman som ger oss nycklar till att förstå vår samtid. Ett tema som återkommer i boken är masskommunikationens framväxt och betydelse. Beskrivningen av dåtidens pyrodramor med sina hundratals skådespelare och dansare och 10 000-hövdade publik, är oerhört fängslande. Dessa storslagna dramatiseringar av Vesuvius utbrott år 79 och Pompejis sista dagar som ordnades under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, är mer än målande illustrationer av människans fascination över katastrofer. De är också exempel på vår arts ständiga sökande efter mänsklig samhörighet som trotsar tid och rum.

Dåtidens pyrodramor kan kännas hopplöst omoderna i dagens moderna medielandskap. Trots ett överflöd av actionfilmer och -serier, och det ständiga bruset från vad Ekström kallar för »småskärmsmedier«, tycks det som att pyrodramernas tid är långt ifrån över. I den japanska staden Hiroshima som jag besökte för ett drygt år sedan, finns i dag flera företag som erbjuder turister virtual reality-upplevelser av den ödesdigra augustidagen 1945 då den amerikanska atombomben Little Boy exploderade över staden och dess invånare. Även om Hiroshimabombens förödelse har flera paralleller med Ekströms beskrivning av Vesuvius utbrott som »den västerländska modernitetens urkatastrof«, avstod jag från just denna virtuella upplevelse.

Här hade Ekström gärna kunnat stanna upp lite längre, och utveckla skärningspunkten mellan tidens återkomst, samt gamla och nya medier. Anstormningen av digitala medier och tekniker, med sitt maskingenererade och till synes aldrig sinande flöde av småskärms-content, lustiga memer, och sorterande rekommendations-algoritmer, gör ju onekligen något med vår kollektiva förmåga att begripliggöra moderna katastrofer. Frågan är bara vad?

Boken innehåller flera intressanta resonemang om en (möjlig?) framväxande »kosmopolitisk offentlighet som uppstår när mediepubliker världen över ställs inför identiska och globalt kopplade kriser och hot…«. Där nya medier och globala kriser möts, menar Ekström, kan vi förnimma »en betydande expansion av samhällets tidshorisonter, och grunden till en ny tidskänsla. Frågan som jag ställer mig är var exakt som denna expansion och kosmopolitiska offentlighet egentligen infinner sig. För det kan rimligtvis inte vara i det allmänna medvetandet? Är det i litteraturen? Hos delar av akademin?

Det finns ett implicit »vi« i bokens resonemang som inte är oproblematisk. För om vi ska vara helt ärliga så tycks Ekströms och andras (jag inkluderar mig själv här) begripliggörande av världens tillstånd förbli elitteorier. Insiktsfulla och intressanta, absolut, men oerhört fjärran från hur gemene person och beslutsfattare inom politik och näringsliv ser på världen. Det är svårt att se hur »den poesi som behöver förvandlas till politik« ska förverkligas när våra begreppsvärldar är så fundamentalt olika.

Under lång tid var vi många som hoppades att diskussionen om antropocen (som introduceras i bokens andra hälft) skulle kunna agera brobyggare mellan akademi och politik. För de som inte är bekanta med begreppet så är antropocen en ny föreslagen geologisk epok där människans samlade avtryck överstiger naturliga skeenden som den starkaste förändringskraften på jorden. Begreppet antropocen – från grekiskans anthropos (människa) och cene (ny) – är fortfarande omdebatterat. Hos vissa, omfamnad som en välfunnen beskrivning av människans djupa påverkan på allt liv och de stora processer som styr planeten jordens utveckling sedan efterkrigstiden. Hos andra, sedd som ett missriktat försök att beskriva en förvandling av jorden som utspelats under årtusenden, inte årtionden.

Anders Ekströms resonemang kring denna föreslagna geologiska epok är helt i linje med litteraturen inom detta område. Filosofen Clive Hamilton beskriver i sin bok Den trotsiga jorden (2017) likt Ekström uppkomsten av antropocen som något betydligt mer omfattande än ett sätt att etikettera summan av mänsklig påverkan på vår planet. Att anamma antropocen, menar Hamilton, är ett uppvaknande som fordrar »ett kognitivt språng« där vi som art förstår att våra sammanlänkade handlingar omformat planeten Jordens maskineri för alltid. Planetens utveckling, fortsätter han, går från att »vara helt reglerad av naturens blinda krafter till att påverkas av en medveten, viljestyrd varelse, en ny humangeologisk kraft.«

Det är svårt att inte fascineras av hur planetär, ekologisk och mänsklig historia lämnat meddelanden efter sig, dolda i geologiska skikt under våra fötter och vår omgivning. Frågan är bara om vi är beredda att lyssna.

Processen att formellt definiera en ny geologisk epok är, som Ekström noterar, omfattande. Dels kräver den ett nytt vetenskapligt förhållningssätt som spänner över akademins traditionella indelning av världen i smala vetenskapliga discipliner. Den kräver också enligt gällande normer bland geologer, en tydlig global »markör« eller »signal« i jord- och berglagren. En markering i »naturens levande arkiv« med Ekströms ord, som vittnar om början på en ny tid. Det är svårt att inte fascineras av hur planetär, ekologisk och mänsklig historia lämnat meddelanden efter sig, dolda i geologiska skikt under våra fötter och vår omgivning. Frågan är bara om vi är beredda att lyssna.

Att de komplexa perspektiv som presenteras i Tidens återkomst sannolikt får svårt att fånga intresset hos en bredare allmänhet fråntar dem inte deras betydelse och giltighet. Tvärtom har Anders Ekström lyckats med den svåra konsten att med eftertänksam ton och stilsäker prosa förmedla stora insikter om människans villkor, historia och framtid på denna sköra planet.

Huruvida läsaren kommer att känna optimism inför framtiden efter att ha läst Tidens återkomst låter jag vara osagt. Men en sak vet jag. Hade någon gett mig denna bok att läsa under mina dagar som rastlös geologistuderande i Göteborg, så är det inte helt omöjligt att min kavaj hängt kvar där än i dag.